söndag 23 oktober 2016

23 oktober 2016: Beatrice-Aurore av Harriet Löwenhielm (1897-1918)

I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting

fredag 21 oktober 2016

21 oktober 2016: Marsianernas verk

En marslandare har kraschat på mars, sägs det nu.
  Tro det!
  Jag är övertygad om att det är marsianerna som äntligen presenterat sig.

21 oktober 2016: När Sjöstedt inte ville bli partiledare (v)

"Jag ställer aldrig upp som partiledare". Jonas Sjöstedt om maktkampen i vänsterpartiet: Starka krafter motarbetade mig från början

Det manövrerande som föregick valet av tillfällig ledning i vänsterpartiet har lämnat en besk eftersmak. Starka krafter i partistyrelsen motarbetade mig från början. Valkommittén frågade inte ens om jag kandiderade. För egen del kan jag aldrig övertalas att bli partiledare nästa år. De senaste veckorna har visat att priset är för högt. Om de traditionella krafterna nu får möjlighet att dominera utvecklingen framöver är risken stor att partiet splittras, skriver Jonas Sjöstedt när han efter en vecka bryter tystnaden om maktkampen i vänsterpartiet.
Vänsterpartiet står inför viktiga vägval. På kort tid har några av de mest centrala personerna i partiets tioåriga process av utveckling och förnyelse lämnat partiets ledning. Gudrun Schyman, Johan Lönnroth och Hans Andersson lämnar stora tomrum efter sig.
ANNONS:
Frågan är vad tomrummen kommer att fyllas med, vart partiet kommer att gå. Om drygt ett år har vi kanske svaren. På kongressen i februari 2004 ska ett nytt partiprogram antas, en ny ledning ska väljas och en ny väg stakas ut. De beslut som tas där kan avgöra vänsterns roll i svensk politik för många år framöver. För vårt parti blir diskussionen inför kongressen, dess innehåll och ton, ett mognadsprov.
Vänsterpartiet är till sin karaktär en allians mellan flera politiska strömningar och krafter. I partiet samlas vänstersocialister, reformerade kommunister, miljövänner, feminister och under senare år många tidigare socialdemokrater. Denna allians och bredd är partiets styrka. Den är betydligt mer komplex och rik än mediernas enkla bild av förnyare och traditionalister. Rätt använd kan bredden skapa dynamik och politiska lösningar som verkligen utvecklar synen på såväl socialism som på praktisk politik. Ur denna allians växer partiets identitet och styrka.
Men alliansen kan också vara partiets svaghet. Den dag en strömning i partiet får för sig att man ska ta över och ensam dominera partiet förlorar partiet sin själ och dynamik. Ett brett vänsterparti med flera strömningar kräver därför ömsesidig respekt och lyhördhet. Det gör det också än mer viktigt hur diskussionen inför kongressen förs. En diskussion som inte förs öppet och som mest handlar om personers positioner kan snabbt bryta ner sammanhållningen i partiet. En ärlig politisk debatt om partiets inriktning kan i stället stärka våra idéer och vår möjlighet att påverka det samhälle som vi är en del av.
I det tomrum som nu finns i partiets ledning ser kanske mer traditionella krafter i partiet, som inte varit pådrivande i partiets förnyelse, en möjlighet att dominera utvecklingen framöver. Om det sker riskerar alliansen att bryta samman och partiets inriktning att ändras. Vi har alla intresse av att slå vakt om vårt partis karaktär och bredd.
De senaste tio årens omvandling innehåller flera drag som vårt parti måste utveckla och slå vakt om. Ett av de viktigaste framstegen har varit att partiet har tagit till sig feministiska idéer mer än något annat parti i Sverige. Självklart kunde än mer ha gjorts, och ännu mer bör göras. Men inom vänsterpartiet råder i stort sett enighet om att denna utveckling måste fortsätta och förstärkas.
Efter murens fall fördes en öppen debatt om de politiska och ideologiska konsekvenserna för partiet. Det ledde fram till en socialistisk förnyelse som var nödvändig. Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti som vill bidra till grundläggande förändringar av samhällets maktstrukturer och att demokratin även ska gälla på ekonomins område. Vi förespråkar en demokratisk socialism. Detta gör vårt parti unikt i svensk politik. Visionen om socialism tjänar som en kompass i det politiska arbetet. Vårt partis socialistiska karaktär är en avgörande skiljelinje gentemot dagens socialdemokrati. Vår uppgift är att peka ut nya radikala lösningar, inte att vara en lite radikalare socialdemokrati. Den dag partiet skulle förlora sitt socialistiska mål är det tveksamt om vänsterpartiet behövs.
En socialistisk strategi i vår tid måste med nödvändighet se annorlunda ut än på 70-talet. Om man klamrar sig fast allt för oreflekterat vid gamla lösningar och förklaringar riskerar det socialistiska arvet att förvandlas till ofarlig retorik och utfyllnad i partiprogram. Det är oklokt, men inte ovanligt, att dogmatism förväxlas med radikalism. Om vi inte förmår att föra en fördomsfri diskussion om vad socialism står för i dag riskerar vi att förvandlas till ideologiska museivakter. Här har vårt parti ett stort ansvar för att fördjupa och vitalisera debatten om socialism.
För mig är det viktigt att ett modernt socialistiskt parti vågar göra upp med traditionell övertro på planekonomi och att statligt ägande i sig utgör lösningar på komplicerade samhällsproblem. I fokus bör i stället de verkliga maktfrågorna om demokrati och inflytande över sitt eget liv och arbete ställas.
Vänsterpartiet tar i dag ett stort realpolitiskt ansvar på alla politiska nivåer. Självklart bör vi, som alla partier, sträva efter att genomdriva vår politik. Kompromisser med andra partier och åsikter kommer alltid att vara en central del av politikens vardag och hantverk. Det innebär inte att vi ska samarbeta till varje pris, självklart inte. Ibland kan vi ha gjort fel och kompromissat bort det vi egentligen ville uppnå. Men realpolitik innebär att vi alltid aktivt ska söka och prova om vi kan påverka verkligheten genom att ta ansvar för besluten. Ett vänsterparti som främst är en recensent av verkligheten är till lite nytta för sina väljare.
En central del i dagspolitiken är att bedriva en sammanhållen ekonomisk politik som är finansierad och realistisk. Vänsterpartiet har inte mer pengar att fördela än andra. Men vi vill använda och omfördela de resurser som finns på ett annat sätt än andra partier. En viktig del av partiets realpolitiska mognad har varit att de tidigare starka inslagen av överbud i den ekonomiska politiken nu inte finns kvar. Det är en nödvändig hållning.
Vänsterpartiets historia är komplicerad och fylld av motsättningar. I den finns såväl det bästa, som en del av det sämsta, i svensk politisk historia. Partiets tusentals medlemmar har genom åren gjort stora insatser för sociala framsteg, solidaritet och rättvisa. Men partiet var under en lång tid, från 20-talet till mitten på 60-talet, helt osjälvständigt i förhållande till Sovjetkommunismen. Det ledde till försvar av oförsvarbara handlingar och att man blundade för Sovjetsystemets demokratiska och mänskliga bankrutt. Historien är som den är. Det viktiga är att man lär av den och för vänsterpartiets del måste det innebära ett speciellt ansvar att motverka varje auktoritär utveckling som kan uppstå inom vänstern.
Vänsterpartiet är ett grönt parti. Det är bara vänsterpartiet och miljöpartiet i svensk politik som tar miljöfrågorna på det allvar som de verkligen kräver. Men även om vänsterpartiets miljöpolitik är bra så är partiets gröna inriktning alltför svag och otydlig. Stora delar av partiet betraktar miljöfrågor med ointresse och okunskap. Det håller inte. Vänsterpartiet måste ta sin roll som pådrivare för en hållbar utveckling på större allvar. De samhällsförändringar som miljösituationen kräver är genomgripande och sätter klara gränser för inriktningen på vårt samhälle och fördelningen av våra knappa gemensamma resurser. Ett socialistiskt parti som inte tar till sig dessa kunskaper och insikter kommer inte att klara av att svara på många av de svåra frågorna inför framtiden.
Vänsterpartiet har inte bara utvecklats politiskt under de senaste tio åren. Även det politiska språket har ändrats. Det har blivit mindre av utanförskap och teoretiska konstruktioner som utgångspunkt. Allt mer har partiets språk och verksamhet i stället förmått att utgå ifrån människors vardag och konkreta erfarenheter. Vi har blivit bättre på att förklara vad vi rent konkret vill. Denna förmåga till dialog kommer att bli än viktigare i en tid då allt fler känner sig främmande inför partipolitiken.
Den positiva utveckling som skett är inte självklar, den har mött motstånd. Inför kongressen är det avgörande att vi som stödjer partiets politiska förnyelse fullt ut tar strid för att den ska föras vidare och utvecklas.
Mardrömmen vore ett parti som går bakåt, ett parti som fastnar i ofarlig dogmatisk ideologi, som inte vågar bedriva och ta ansvar för realpolitik, som bedriver överbudspolitik, som inte är glasklart om sin historia, som inte förmår ta till sig miljötänkandet och som inte förmår inrymma den allians av strömningar som är dagens vänsterparti. Men den mardrömmen ska inte bli sann. Jag är övertygad om att en mycket bred majoritet av partiets medlemmar inte vill gå åt det hållet.
Det har varit mycket spekulationer efter valet av våra två nya vice ordförande i partistyrelsen. Inte minst har det spekulerats runt min person. Jag uppfattar situationen på följande vis.
Starka krafter inom partistyrelsen motsatte sig från början att jag skulle väljas på någon av de två aktuella posterna. Helt i linje med det blev jag heller aldrig tillfrågad av valkommittén om jag ville ingå i lösningen. Det går inte att svara ja eller nej på en fråga man inte får. Valkommittén valde att aldrig på allvar undersöka om det fanns en modell för att ha mig tillsammans med Ingrid Burman i ledningen.
Nu har valet skett och det är helt tydligt att Ulla Hoffmann och Ingrid Burman har stöd av en majoritet i partistyrelsen. Jag är övertygad om att de kommer att utgöra en god och stabil ledning för vårt parti fram till kongressen. Jag har stor respekt för deras kunnande och arbete. Självklart måste partistyrelsens val respekteras. Men det manövrerande som föregick valet lämnar en viss besk eftersmak hos många av oss.
Spekulationerna om vem som ska bli vald till partiledare 2004 framstår för mig ofta som dåligt förankrade. För egen del vill jag inte bli partiledare. Jag är inte övertalningsbar och kommer inte att kandidera. De senaste veckorna har övertygat mig än mer om att priset för att bli och vara partiledare inte är värt att betala.
Vänsterpartiet står inför viktiga och svåra uppgifter. Debatten inför kongressen måste handla om politik och vara öppen och fördomsfri. Vi har omedelbara politiska uppgifter där vi behövs. Kriget står för dörren. Vi hör självklart hemma som pådrivare i den opinion som nu växer för freden och civiliserade lösningar på konflikter. Vi ska rösta om EU:s valutaunion i september. Fria från euron är möjligheterna till en politik för rättvisa och demokrati mycket större än i valutaunionen. Mycket står på spel för vänstern. Det handlar inte främst om personstrider eller ens om parti, utan om vårt ansvar för idéer och de människor som valt oss.
JONAS SJÖSTEDT

torsdag 6 oktober 2016

6 oktober 2016: Mer än bisarrt (sd)

En riksdagsmotion av Anna Hagwall (s) från Rättvik uppmärksammas. Där föreslår hon att presstödet skall dras in med konsekvensen att en rad tidningar, bland annat från Bonnier-koncernen, dras in.
  Som värnare av det fria ordet och mångfald och människors rätt att veta vad som är Anna Hagwall, tidigare vice ordförande i sitt parti, inget föredöme. Jag vet: det var mer än tio sedan som jag debatterade med henne i Solna där hon då bodde, invandringsfientligheten slog igenom.
  Anna Hagwall är invandrad till vårt land från Ungern.
  Det är lite svårt att förstå varför hon inte överväger att återvända dit nu när det landet har en åsiktsfrihet som många sverigedemokrater tycks eftersträva.
  Kanske den svenska friheten känns öppnare?

6 oktober 2016: Överdrivet

Aftonbladet (obund s, vad är det?) uppger att lib-ledaren Jan Björklund avgår. Utan att ha kontrollerat uppgiften.
   Den tidningen är sig lik. Den överdriver.
  Björklund sitter kvar.

17 sept 2017: Kyrkoval 2017

Den 17 september 2017 är det dags för nästa kyrkoval.

Du som är medlem i Svenska kyrkan och på valdagen har hunnit fylla 16 år är välkommen att rösta i kyrkovalet.

VAD VÄLJS I KYRKOVALET?

I kyrkovalet görs val till tre olika nivåer.

Kyrkofullmäktige, ditt lokala val

Du väljer till kyrkofullmäktige i din församling eller, om din församling samverkar med andra församlingar, till kyrkofullmäktige i ditt pastorat.
Kyrkofullmäktige bestämmer ramarna för den verksamhet som finns nära dig. Till exempel vilken verksamhet för barn och unga som ska finnas i församlingen, eller hur kör- och konsertverksamheten ska se ut.

Val till stiftet, regionalt

Svenska kyrkan är indelad i 13 stift. Stiftsfullmäktige är stiftets högsta beslutande organ. Stiftens främsta uppgift är att stödja församlingarna i deras verksamhet och förvaltning genom expertis inom flera områden. Till exempel i kyrkoantikvariska frågor när man ska renovera en kyrka.

Val till kyrkomötet, nationellt

Kyrkomötet är Svenska kyrkan högsta beslutande organ med 251 ledamöter. Det beslutar om kyrkans gemensamma och övergripande frågor. Kyrkomötet behandlar också frågor om hur kyrkan ska arbeta med klimatfrågan och vilka psalmer som ska finnas i psalmboken.

tisdag 4 oktober 2016

2 juli 2015: Sd som vindföljel

2Sverigedemokraterna anser ju numera att jobbskatteavdrag är bra. Så har det inte varit. Partisekreteraren Björn Söder ansåg för tre år sedan att det dummaste förslag som fanns. Jag deltog i en riksdagsdebatt den 12 mars 2013 i saken, då tycker sverigedemokraterna annorlunda än man gjort alldeles nyligen:
- Fru talman! I skolan hade man en gång i tiden ordningsmän, och jag känner mig som en sådan i dag med anledning av den tidigare debatten om tonnageskatten och nu jobbskatteavdraget. 
  Jag tycker naturligtvis att det är bra att Markus Wiechel (sd) argumenterar för möjligheten av ett jobbskatteavdrag. Att han villkorar detsamma tycker jag är något alldeles hemskt.
  Men, fru talman, jag som suttit i skatteutskottet, precis som för övrigt fru talmannen, känner till något om hur just Sverigedemokraterna har agerat beträffande det femte jobbskatteavdraget.
  Därför kan jag inte låta bli att ta upp att i början av den här mandatperioden hade Sverigedemokraterna inga synpunkter alls, men när man kom in på 2011, vilket inte är mer än två år sedan, väckte man motioner mot det.
  Man förenade sig med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet och tog i praktiken ställning mot ett förslag som aldrig hade lagts fram av finansminister Borg.
  Man avvisade mycket bestämt ett sådant förslag. 

Jag minns mycket väl att Sverigedemokraterna i skatteutskottet hade attityden att ett femte jobbskatteavdrag var det dummaste förslag de någonsin hade hört talas om.

I maj 2011 kunde de möjligen tala om det, men det villkorades med att det skulle göras en mängd andra reformer.

När vi kommer till den 17 augusti 2011, fru talman, kan vi i partisekreterare Björn Söders blogg läsa – alla kanske inte läser den; jag gör det inte heller regelbundet men det händer någon gång – beträffande det femte jobbskatteavdraget: Jobbskatteavdrag som kostar betydligt mer än det smakar tjänar ingen nytta.
  Jag tycker att herr Wiechel borde ha vetskap om detta.
  Därmed är man tillbaka i att det är ett dumt politiskt förslag, något som Sverigedemokraterna aldrig kan stå för och över huvud taget inte vill veta av. 

Jag tycker att Sverigedemokraterna i den här frågan beter sig som en vindflöjel när de går ut och är beredda att stödja ett förslag genom att villkora det. Hur kan man stödja ett förslag år 2013 som år 2011 var det dummaste man någonsin hade hört talas om?
  Någon ordning måste det vara på argumentationen också inom Sverigedemokraterna.

Det kan noteras att hr Wiechel, som tidigare övergivit Sverige av okänd anledning och valt att bo  sex år i ett annat land, uppenbart inte hade en aning om vad hans parti tyckt tidigare i frågan.
  Så kan det bli i ett vindflöjelparti.

onsdag 28 september 2016

28 september 2016: Rysslandsantidemokrater (sd)

Man kan ju inte låta bli att notera att sverigedemokraterna var emot det värdlandsavtal som Sverige tidigare i år tecknade med Nato.
  Att vänsterpartiet är emot, det är inte att förvånas över.
  Och nu vet vi vad infiltration innebär.
  Sverigedemokraterna är Rysslandsantidemokrater.

28 september 2016: En till ...

Tänk att det skulle uppdagas i ett parti att en medarbetare i riksdagen har djupa sympatier och kanske rent av kontakter till Ryssland - vilket skandal!
  Tänk att det skulle visa sig finnas flera likartade i samma parti - omöjligt!
  Men det kanske inte räcker med detta: Det kanske finns ledamöter som är gift med en ryska, det kanske finns någon ledamot som är född i Sovjetunionen, det kanske finns någon vars mor är polska ...
  Nej, det är orimligt.
  Ändå är det dagens sanning.
  Inse sanningen: Alla sverigedemokrater är inte i första hand sverigevänner.

30 juni Berlin 40 TV-tornet Alexanderplatz