fredag 14 april 2017

16 mars 2017: Våra statsministrar 1840-2017


    Statsministerlängden 1840-2017

16 maj       1840 –  5 september 1840  Arvid Posse I

 5 september 1840 –  5 januari   1843  Carl Törnebladh

 5 januari   1843 - 28 december  1844  Lars Herman Gyllenhaal

28 december  1844 –  9 mars      1846  Johan Nordenfalk

23 mars      1846 – 10 april     1848  Arvid Posse II

10 april     1848 – 25 september 1856  Gustaf Sparre

25 september 1856 –  7 april     1858  Claes Günther

 7 april     1858 –  3 juni      1870  Louis De Geer I

Tvåkammarriksdagen, beslutad 22 oktober 1865, i kraft 22 juni 1866

 3 juni      1870 –  8 april     1874  Axel Adlercreutz

 4 maj       1874 – 11 maj       1875  Edvard Carleson

11 maj       1875 – 19 april     1870  Louis De Geer II

19 april     1880 – 13 juni      1883  Arvid Posse

13 juni      1883 - 16 maj       1884  Carl Johan Thyselius

16 maj       1884 -  6 februari  1888  Robert Themptander

 6 februari  1888 - 12 oktober   1889  Gillis Bildt

12 oktober   1889 - 10 juli      1891  Gustaf Åkerhielm

10 juli      1891 - 12 september 1900  Erik Gustaf Boström I

12 september 1900 -  5 juli      1902  Fredrik von Otter

 5 juli      1902 - 13 april     1905  Erik Gustaf Boström II

13 april     1905 -  2 augusti   1905  Johan Ramstedt

 2 augusti   1905 -  7 november  1905  Christan Lundeberg (-)

 7 november  1905 - 29 maj       1906  Karl Staaff I (fp)

29 maj       1906 -  7 oktober   1911  Arvid Lindman I(m)

 7 oktober   1911 - 17 februari  1914  Karl Staaff II(fp)

17 februari  1914 - 30 mars      1917  Hjalmar Hammarskjöld (-)

30 mars      1917 - 19 oktober   1917  Carl Swartz (m)

19 oktober   1917 - 10 mars      1920  Nils Edén (fp)

10 mars      1920 - 27 oktober   1920  Hjalmar Branting I (s)

27 oktober   1920 – 23 februari  1921  Louis De Geer d y (-)

23 februari  1921 – 13 oktober   1921  Oscar von Sydow

13 oktober   1921 - 19 april     1923  Hjalmar Branting II(s)

19 april     1923 - 18 oktober   1924  Ernst Trygger (m)

18 oktober   1924 - 24 januari   1925  Hjalmar Branting III (s)

25 januari   1925 -  7 juni      1926  Rickard Sandler (s)

 7 juni      1926 -  2 oktober   1928  C G Ekman I (fp)

 2 oktober   1928 -  7 juni      1930  Arvid Lindman (m)

 7 juni      1930 -  6 augusti   1932  C G Ekman II(fp)

 7 augusti   1932 - 24 september 1932  Felix Hamrin (fp)

24 september 1932 - 19 juni      1936  Per Albin Hansson I (s)

19 juni      1936 - 28 september 1936  Axel Pehrson-Bramstorp (c)

28 september 1936 - 13 december  1939  Per Albin Hansson II (s)

13 december  1939 - 31 juli      1945  Per Albin Hansson III (s)

31 juli      1945 -  6 oktober   1946  Per Albin Hansson IV (s)

11 oktober   1945 -  1 oktober   1951  Tage Erlander I (s)

 1 oktober   1951 - 31 oktober   1957  Tage Erlander II(s)

31 oktober   1957 - 14 oktober   1969  Tage Erlander III (s)

14 oktober   1969 -  8 oktober   1976  Olof Palme I (s)

 8 oktober   1976 - 18 oktober   1978  Thorbjörn Fälldin I (c)

18 oktober   1978 - 12 oktober   1979  Ola Ullsten (fp)

12 oktober   1979 - 22 maj       1981  Thorbjörn Fälldin II (c)

22 maj       1981 -  8 oktober   1982  Thorbjörn Fälldin III (c)

 8 oktober   1982 - 28 februari  1986  Olof Palme II (s)

 1 mars      1986 – 26 februari  1990  Ingvar Carlsson I (s)

26 februari  1990 -  4 oktober   1991  Ingvar Carlsson II (s)  Feldt avgår

 4 oktober   1991 -  6 oktober   1994  Carl Bildt (m)

 7 oktober   1994 - 22 mars      1996  Ingvar Carlsson III (s)

23 mars      1996 –  6 oktober   2006  Göran Persson (s)

 6 oktober   2006 –  6 oktober   2014  Fredrik Reinfeldt (m)

 6 oktober   2014 -                    Stefan Löfven (s)

fredag 24 mars 2017

15 mars 2017: Rapport från 1910


Ur Dagens Nyheter lördagen 8 januari 1910





Till Frisinnade män och

kvinnor i Stockholm



Af stor och genomgripande betydelse äro de nya bestämmelser som under år  1910 träda i kraft med afseende på såväl politiska som kommunala val inom vårt land.

  Den i visst avseende utsträckta, den i andra avseenden betydligt förändrade politiska rösträtten, den afsevärda begränsningen i mångröstarnas kommunala inflytande, den nyvunna kommunala valbarheten för kvinnor, den vidgade möjligheten för gift kvinna att utöfva kommunal rösträtt samt inte minst det proportionella valsättets införande och däraf föranledd ny valkretsindelning, är betydelsefulla förändringar, som jämväl med nödvändighet påkalla en fullständig omläggning af och nya former för de frisinnades valarbete.

  Trots de stora brister som vidlåda de nya grundlagsbestämmelserna och hvilka af de frisinnade med kraft framhållits, ha genom dessa bestämmelser förhållandena så ändrats att de frisinnade förvisso skulle kunna tillkämpa sig väsentligt ökadt inflytande såväl inom riksdagen som inom stadsfullmäktige. Skall detta ökade inflytande kunna vinnas, är emellertid nu mer än tillförne en enig samling af alla frisinnade krafter af nöden, en samling omfattande alla dem som vilja arbeta för förverkligandet af de politiska eller kommunala reformkraf hvilka sedan länge framburits på de frisinnades program.

   I full insikt härom ha undertecknade beslutit inbjuda till bildande af en ny frisinnad valmansförening för Stockholms stad:



Stockholms frisinnade valmansförening.







Denna förening, som är afsedd att i sig uppta medlemmar av de föreningar hvilka hittills på det politiska eller kommunala området organiserat det frisinnade valarbetet i Stockholm äfvensom  öfvriga för saken intresserade män och kvinnor, skall ha till uppgift att vid politiska och kommnala val till gemensamt arbete  och uppträdande inom Stockholms stad boende reformvänner som omfattar Frisinnade Landsföreningens sträfvanden.

  Sedan stadgeförslag för Stockholms frisinnade valmansförening godkänts af Stockholms liberala valmansförenings centralstyrelse och styrelserna för Stockholms kommunala reformföreningar äfvensom af representanter för andra frisinnade sammanslutningar i Stockholm, ha undertecknade för sin del enat sig om och godkänt detsamma.

  Vi tillåta oss i anslutning härtill inbjuda Stockholms frisinnade medborgare, män som kvinnor, hvilka omfatta Frisinnade landsföreningens sträfvaneen till



ett offentligt möte

för bildandet af Stockholms frisinnade valmansförening.



Detta mötes hålles onsdagen den 12 innevarande januari å K.F.U.M:s hörsal, Birger Jarlsgatan 35, med början precis kl 8 e.m.

   Dörrarna öppnas kl half 8.

   Mötet kommer att försiggå efter följande program.

1)  Mötet öppnas. Val av ordförande sekreterare för mötet.

2)  Tal av riksdagsmannen vice häradshöfding Karl Staaff.

3)  Kommunal anförande av stadsfullmäktige, med. D:r Ivan Bratt.

4)  Bildande av Stockholms frisinnade valmanförening och antagande af stadgar för densamma.

5)  Val af ordförande och öfriga styrelseledamöter för föreningen.

6)  Val af revisorer och revisorssuppleanter

Stockholm den 8 januari 1910

  Nils Alexanderson, professor, Adolf Anderson, manufakturhandlare, stadsfullmäktig, Werner Andersson, handlande, T.J. Arne, antikvarie, Ivar Bendixson, professor, stadsfullmäktig, Carl Berggren, bokhållare, G. Berggren, kurator, Gust. Bergh, folkskollärare, Johan Bergman, lektor, Signe Bergman, bankkassör, A. Björkman, redaktör, Sigrid Björklund, lärarinna, Alfr. Bohman, disponent, K. O. Bonnier, bokförläggare, J. A. Borgström, redaktör, Ivan Bratt, praktiserande läkare, stadsfullmäktig, Emilia Broomé, byråföreståndare i C.S.A., B. Buhre, med. d:r, stadsfullmäktig, Jakob Byström, redaktör, riksdagsman, C. Carlberg, kansliråd, Axel Ceder, mekanisk arbetare, stadsfullmäktig, Allan Cederborg, stadsnotarie, stadsfullmäktig, P. Dahlgren, kommendör, N. O. Dahlin, poliskonstapel, Gerard D Geer, professor, W:m Djurling, konsul, stadsfullmäktig, Karl E. Edén, bokhållare, Oskar Eklund, direktör, stadsfullmäktig, riksdagsman, N. J. A Ekwall, skräddarmästare, Henning Elmquist byråchef, stadsfullmäktig, K. G. Fellenius, kammarskrivare, Erik Forssberg, sekreterare, Tom Forsmer, advokat, Fredrik von Friesen, jur. kand., K.A. Fryxell, fil. d:r., Th. Fürst, yrkesinspektör, riksdagsman, Otto L. Fürstenberg, notarius publicus, Anders Grevenius, stadsbud, Arvid Grundel, ombudsman, Clas Gustafsson, kanslisekreterare, Emil Hammarlund, direktör, stadsfullmäktig, riksdagsman, Joh. Aug. Hallberg, tryckeriföreståndare, J.A. Hellman, hamnfogde, Fredrik Hellström, måleriarbetare, Kerstin Hesselgren, inspektris, Ann-Margret Holmgren, f. Tersmeden, fru, G. Huselius, vice häradshöfding, advokat, N. Höglund, fanjunkare, Aug. Jakobsson, folkskollärare, C. E. Johnsson, försäkringsagent, Alexander Jonsson, öfverlärare, stadsfullmäktig, Emil Kinander, vice häradshöfding, stadsfullmäktig, Ernst Klefbeck, pastorsadjunkt, Anna Kleman, fröken, Gustaf Kobb, docent, riksdagsman, G. H. von Koch, redaktör, Carl Kullgren, fil. d:r., Wilh. Lagerholm, fabriksidkare, stadsfullmäktig, N. G. W. Lagerstedt, läroverksråd, Herm. Lamm, grosshandlare, stadsfullmäktig, John Landin, civilingenjör, Anders Olof Larsson, filare, G. Larsson, byggmästare, stadsfullmäktig, Edv. Laurent, praktiserande läkare, stadsfullmäktig, Carl Lidman, öfverlärare, stadsfullmäktig, Ernst Liljedahl, kapten, A. I. Lindhagen, kanslisekreterare, Karl Linge, folkskollärare, Aug. Ljunggren, direktör, G.H. Lundbergh, grosshandlare, stadsfullmäktig, F. E Lundén, skräddarmästare, A. Löfcrantz, kamrer, Eliel Löfgren, advokat, riksdagsman, Thorhild Malmberg, folkskollärarinna, Erik Martin, auditör, stadsfullmäktig, O. Medin, professor, stadsfullmäktig, A. Gust. Nilson, direktör, Harry Nissen, e.o. hofrättsnotarie, Nils Nordén, arkitekt, Karl Nyström, kassör, S. J. Odin, handlande, Joh. Ohlsson, fabriksidkare, Maria Olsson, folkskollärarinna, Hjalmar Olsson, förtennare, stadsfullmäktig, Sven Palme, direktör, stadsfullmäktig, riksdagsman, Erik Palmstierna, kapten, stadsfullmäktig, riksdagsman, Valter Philipson, vice häradshövding, P. H. Rabe, vice häradshövding, stadsfullmäktig, Axel Raphael, fil. d:r, juris kand., J. E. Sandberg, metallarbetare, C. Schelin, redaktör, F. Schreuder, fabriksidkare, Karl Staaff, vice häradshövding, riksdagsman, Mathilda Stael von Holstein, fröken, O. L. Staf, kakelugnsmakare, stadsfullmäktig, J. K. T. Swedenborg ingenjör, Erik Thyselius, skriftställare, E. H. Thörnberg, skriftställare, John Tjerneld, advokat, Karl Warburg, professor, stadsfullmäktig, Carl Varenius, fabrikör, Anton Wassberg, folkskollärare, stadsfullmäktig, Edvard Wavrinsky, direktör, riksdagsman, Karolina Widerström, doktor, Otto Vigren, mekanisk arbetare, Emma Wretlind, doktorinna, Anna Åbergsson, fröken. O. Alb. Öberg, arbetare vid k. telegrafverket, Olof Örtenblad, rektor.


fredag 17 mars 2017

14 mars 2017: Åter kandidat


Hej
Jag vill meddela att jag har för avsikt att åter kandidera till riksdagen, vid valet 2018. Jag är anmäld till liberalernas nominering i Stockholms län.
Varför?
Jo, jag har så otroligt mycket ogjort för Sverige efter bara tolv år i riksdagen.
Och jag är bara 71 år gammal.
Alltså med någon erfarenhet.
Det är en belastning, liksom ganska mycket kunskap, man kan bära.
Vi hörs!

Gunnar Andrén
mest f.d. men inte bara
14 mars 2017

Foto: Jan Fröman

måndag 12 december 2016

12 december 2016: Lars-Erik Lövdéns bostadslyft 2001


Socialdemokraterna
Lars-Erik Lövdén vid socialdemokratiska partikongressen den 8 november 2001



Partivänner!


I tisdags (6 november 2001) var jag i Skövde och tog spadtag för ett stort bostadsprojekt i centrala Skövde. 144 hyreslägenheter av god kvalitet och till rimliga kostnader har tillkommit tack vare det investeringsbidrag som vi nyligen inrättat.


Jag hann tillbaka till partikongressen lagom för att vara med om beslutet om boendet som det fjärde benet på välfärdsområdet.


Det är ett bra beslut.


Utan en bostad är det omöjligt att leva ett gott liv. Det är också därför som vi ser boendet som en social rättighet.



Bostadsfrågan måste stå högt på den politiska dagordningen framöver. Det handlar om att bygga bort bostadsbristen, om att ge unga människor förutsättningar att skaffa sig en bostad, om åtgärder mot segregation samt om upprustning och ombyggnad av miljonprogrammets bostäder.



Bostadsbristen är en verklighet, men det finns också en annan bild av Bostadssverige med tomma lägenheter i en rad kommuner som skapar en besvärlig kommunalekonomisk och välfärdspolitisk situation.



Vi måste ta oss an de här uppgifterna samtidigt för att hålla samman landet.



Hitintills har vi satsat 4 miljarder kronor i stöd till utsatta kommuner med många tomma lägenheter, men det räcker inte. Staten behöver ta ett mycket större ansvar framöver för att stödja kommuner med ett stort behov av omstruktureringsåtgärder på bostadsområdet.



Det handlar om ett tioårigt program. I den regionalpolitiska propositionen tar vi första steget genom att sätta av 3 miljarder kronor i en insats för att omstrukturera och stödja nödvändiga förändringar i de kommuner som har ett stort överskott på lägenheter.



Detta är viktigt och nödvändigt, men det är också nödvändigt att vi tar rejäla krafttag mot bostadsbristen. Det behövs ett ökat statligt och kommunalt engagemang för att lösa bostadsbristen.

Genom investeringsbidrag stimulerar vi nu bostadsbyggandet.



Det gäller studentinvesteringsbidraget som kommer att ge 12 600 nya studentlägenheter. Vi ska gå vidare och bygga bort bristen på studentbostäder.

Vi satsar också på ett kraftfullt investeringsbidrag för hyreshusbyggandet. Det har fått stort genomslag.

Vid första ansökningstillfället inkom 2 600 ansökningar om att få bygga hyreslägenheter med investeringsbidrag, och intresset ökar.



Tyvärr måste jag konstatera att där behovet av fler hyresbostäder är som störst, nämligen i Stockholmsregionen, verkar intresset vara som minst. Där har man ansökt om stöd för drygt 100 lägenheter, varav 50 lägenheter i Stockholms kommun.
För Skövdes del handlar det om 144 lägenheter. Stockholms kommun mäktar med 50 lägenheter! Moderaterna borde stå vid skampålen!

Det byggs alldeles för få bostäder i Stockholmsregionen. Det gäller i synnerhet hyreslägenheter. I stället säljer man ut och privatiserar de kommunala bostadsbolagen – kommunala bostadsbolag som är så pass välkonsoliderade och rika att de skulle kunna medverka till en aktiv politik för att bygga bort bostadsbristen.

De bygger bara för välbeställda och tror att marknadshyror är lösningen.



Jag vill ge socialdemokraterna i Stockholmsregionen en eloge. Ni driver på och kräver att kommunen får fart på bostadsbyggandet. Annika Billström har redovisat ett antal projekt som skulle kunna leda till tusentals fler bostäder, särskilt för ungdomar och för människor med begränsade ekonomiska resurser.

Fortsätt på det sättet!



I min hemkommun Malmö startar ett projekt med 1 200 hyreslägenheter, också det tack vare investeringsbidraget.



I Göteborg bygger allmännyttan hyreslägenheter centralt på älvstranden där produktions- och boendekostnaderna är mycket konkurrenskraftiga.



I Linköping byggs det för tillväxt och goda boendeförhållanden.



Socialdemokrater runtom i landet har tagit den tilltagande bostadsbristen på stort allvar. Där medverkar också allmännyttan i god stil för att klara bra bostäder till rimliga kostnader.

Genom statligt och kommunalt engagemang kan vi lösa bostadsbristen.



Kongressdeltagare!



En arbetsgrupp med bred sammansättning redovisade i juni 2001 ett program om boendet för partistyrelsen. Programmet har legat till grund för partistyrelsens förslag till utlåtande över motioner och förslag till riktlinjer till kongressen.

Det är programmet som, tillsammans med kongressens beslut, är grunden för den socialdemokratiska boendepolitiken framöver.

Det är det som vi ska använda oss av också i valagitationen.



Vi presenterar riktlinjer och konkreta förslag till en ny boendepolitik – en boendepolitik som handlar om att trygga välfärden.



Boendet i framtiden kommer till stor del att handla om goda möjligheter till varierande boendeformer – blandad bebyggelse med olika upplåtelseformer. Så kan vi undvika att bygga fast oss i segregation och utanförskap.

Det handlar också om att skapa neutrala och likformiga villkor för alla upplåtelseformer. Vi ska bygga nytt, och vi ska bygga bra.



Men vi har över 4 miljoner bostäder som människor redan bor i. Dessa måste hållas i stånd. Dessutom behöver de anpassas till nya krav och behov.

Det här var en stor fråga i temagrupperna.



Jag har sett ett antal yrkanden i samma spår och skulle vilja föreslå att vi i riktlinjerna lägger till ett nytt stycke med följande lydelse:

  ”Därför behöver vi skapa ett nytt program för ekologisk, social, teknisk och kulturell ombyggnad av våra bostadsområden och samhällen med syfte att långsiktigt åstadkomma en modernisering, ombyggnad och upprustning av allmännyttans miljonprogramområden som ett led i arbetet att skapa det gröna folkhemmet.”



Nu tar vi ställning till att vi måste vårda och utveckla det befintliga bostadsbeståndet, särskilt miljonprogramområdena, för att det ska motsvara kraven för framtiden.

De allmännyttiga bostadsföretagen har under lång tid spelat en mycket viktig roll för att förverkliga de boendepolitiska målen.



Kongressdeltagare!



Allmännyttan tillkom för att skapa långsiktiga, ansvarsfulla, icke spekulativa fastighetsägare på de lokala bostadsmarknaderna. De kommunala bostadsföretagen blev på det sättet också kommunernas viktigaste verktyg för att demokratiskt påverka den lokala samhällsutvecklingen och bidra till en god boendestandard till rimliga kostnader för alla.



Vi kommer inom kort att lägga fram förslag om en ny lag för de allmännyttiga bostadsbolagen. Det handlar om att stärka allmännyttans roll i boendepolitiken och om att vidga hyresgästernas inflytande.



Genom allmännyttan ska vi garantera att vi även i framtiden har hyresbostäder som kan erbjudas med god kvalitet och utan vinstsyfte.

Genom sin ställning i bruksvärdessystemet ska allmännyttan vara en prispress på alla hyresrätter.



Vi ska inte ha marknadshyror!



Så ligger den bostadspolitiska agendan på bordet:

Bostadsförsörjningen – både bostadsbristen och de tomma lägenheterna,

Allmännyttans utveckling,

Press på bygg- och boendekostnaderna,

Ombyggnad och upprustning

samt

Åtgärder mot segregationen.



Grunden är lagd för en stark bostadspolitisk offensiv.



Det är alla vi här i salen – vi som är rikspolitiskt aktiva och ni som är kommunalpolitiskt aktiva – som nu tillsammans måste gå ut och ta strid för politiken och se till att vi genomför de ansatser som vi lyfter fram i riktlinjer och boendepolitiskt program.

12 december 2016: Shekarabi 2004


2004-04-16

DN. Debatt



Debatt. "Lövdén helt misslyckad". SSU-ordföranden till hård attack mot s-regeringens bostadspolitik.

Det är djupt beklagligt att behöva erkänna att bostadspolitiken under den sittande s-regeringen är ett misslyckande av stora mått. Alltför länge har ansvariga statsrådet Lars-Erik Lövdén duckat för bostadsfrågorna och enbart agerat som kommunminister. Vi hade hoppats att bostadspolitiken skulle betonas på partiets tillväxtkongress som startar i dag. Men i riktlinjerna finns inte mycket att visa upp. Det är mer tomma ord än konkreta förslag.

Det skriver SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi, som kräver att ett särskilt bostadsdepartement åter inrättas.

Att vara ung och inte ha ett ordnat boende är bland det värsta som finns. Att inte veta hur man ska bo om några månader och hela tiden flytta mellan andrahandskontrakt eller studentrum skapar en stress som får ett flertal negativa effekter - inte bara för oss unga utan för samhället i stort.

I Skops undersökning på uppdrag av Hyresgästföreningen från 2003 visas att fyra av tio unga vuxna (20-27 år) saknar egen bostad. Hälften av de cirka 330 000 personer det handlar om bor hos kompisar, i villkorade studentbostäder, i rum, i andra eller tredje hand eller i annat osäkert boende. Den andra hälften bor fortfarande hemma. Av dessa vill över 80 procent flytta hemifrån men har inte råd.

Sammantaget behövs 119 000 nya bostäder för att svara upp mot dagens behov. Det är inte bara kvantiteten som är viktig utan också priset på boendet. Billigt boende måste premieras, det har erfarenheterna av dyra och tomma nybyggda lägenheter allt för tydligt visat.

Av de unga vuxna menar 65 procent att det är svårt att få tag på en bostad. Vad innebär detta för samhällsutvecklingen på sikt

För det första hämmas tillväxten då företag på orter med bostadsbrist får svårt att locka till sig unga människor. Det samma gäller för universitet och högskolor. Effekten av detta blir att många väljer en framtid utifrån ett boendeperspektiv - inte utifrån var de själva bäst kan utvecklas och därmed bidra till samhällsutvecklingen. Ett fattigare samhälle uppstår, både rent ekonomiskt men också idémässigt då den personliga friheten begränsas när människor inte kan fullfölja sina drömmar. För det är just i denna ålder som många beslut fattas om vilket sorts yrke man skaffar sig, vilka föreningsmässiga engagemang man tar sig tid för och när och hur man skaffar sig familj.

Det sista är av avsevärd betydelse när en allt mindre del av befolkningen ska försörja de övriga. Barnafödandet påverkas negativt av en osäker bostadssituation. I en undersökning gjord av Statistiska centralbyrån på uppdrag av TCO säger en tredjedel av de unga mellan 18 och 30 år att bostadssituationen har stor eller mycket stor betydelse för att de inte skaffat barn.

På den socialdemokratiska partikongressen 2001 i Västerås skrevs det in i partiprogrammet att bostaden är det fjärde benet i välfärdspolitiken jämte vård, skola och omsorg. Det är enligt programmet en social rättighet att ha någonstans att bo. Därmed har vi bundit oss vid att samhället måste ta ansvar för allas rätt till ett drägligt boende. Vi kan inte låta bostadsmarknaden själv reglera detta så att en stor del av befolkningen, framför allt unga, hamnar utanför. Vi kan därför aldrig acceptera den utbredda bostadsbrist som råder i dag. Krafttag måste till.

Det är i dag djupt beklagligt att erkänna att bostadspolitiken under den sittande socialdemokratiska regeringen är ett misslyckande av stora mått.

Alla undersökningar av den typ som presenterats ovan (Skop) visar på försämringar sedan 1997, när en liknande undersökning gjordes. Då sade exempelvis endast 41 procent (i dag 65 procent) att det var svårt att få tag på bostad och andelen som bodde hemma var mer än 25 procent lägre än den är i dag. Därför är det svårt att hålla huvudet högt som socialdemokrat mot bakgrund av bostadspolitiken. Samtidigt som den borgerliga bostadspolitiken inte är ett alternativ med sina nyliberala krav om marknadshyror och utförsäljning av allmännyttorna.

Alltför länge har Lars-Erik Lövdén duckat för bostadsfrågorna och agerat endast som den kommunminister han också är. Vi i SSU hade hoppats att bostadsfrågorna skulle betonas på socialdemokraternas tillväxtkongress som startar i dag. Efter att ha läst partistyrelsens riktlinjer inför kongressen är vi dock oroade. I vad som från början skulle varit ett helt eget avsnitt om bostad och byggande finns inte mycket att visa upp. Mer tomma ord än konkreta förslag.

Detta vill vi ändra på och därför kommer SSU att driva bostadsfrågorna på kongressen för att vi socialdemokrater ska kunna leva upp till våra egna målsättningar.

SSU vill skapa en tydlig och samordnad bostadspolitik. Därför vill vi införa ett bostadsdepartement som leds av en minister som inte innehar någon annan ministerpost. För att byggandet ute i landet ska kunna ta fart måste också staten och kommunerna genom de offentliga bostadsbolagen ta ansvar för detta.

Ett problem som vi uppmärksammat är att det byggs väldigt dyrt på vissa platser vilket leder till att de nya lägenheterna i många fall gapar tomma. Detta har i mångt och mycket att göra med dålig konkurrens. Ett fåtal byggjättar dominerar i dag helt marknaden. På många orter har man dock visat att det går att bygga billigt, bland annat i Malmö genom Malmös kommunala bostadsbolags försorg.

Mycket har med själva upphandlingen att göra. I många kommuner kan det vara svårt att ställa krav på byggbolagen och vara kritisk till olika anbud. Byggherrerollen måste stärkas genom att ställa krav på byggbolagen och samordna kompetensen så att erfarenheter från olika delar av landet kommer kommunerna till del. Bland annat har det visat sig att det är fördelaktigt att dela upp större projekt i mindre delar för att möjliggöra för anbud från mindre byggbolag.

För att åstadkomma en bättre upphandling kommer vi att kräva att en särskild stödgrupp ska knytas till Boverket för att kunna samordna uppgifter om priser, anbud och andra saker som rör upphandling. Denna grupp ska också bistå och underlätta själva upphandlingen för kommunerna och de offentliga bostadsbolagen.

Ett annat sätt som skulle kunna möjliggöra billigare bostäder är regionala allmännyttor. Genom att skapa större allmännyttor skulle behov kunna synas bättre om var man bör bygga och en samordning av projekt leda till lägre priser.

Vi måste se sanningen i vitögat och erkänna att bostadspolitiken är ett misslyckande. Det är dags att förverkliga retoriken och svara upp mot allas behov av den trygghet som ett ordnat boende ger. Vi hoppas nu att bostadsministern och de övriga i regeringen tar till sig detta och är beredda att förändra bostadssituationen på allvar. De har chansen på tillväxtkongressen i helgen!

Ardalan Shekarabi
ordförande SSU

söndag 23 oktober 2016

23 oktober 2016: Beatrice-Aurore av Harriet Löwenhielm (1897-1918)

I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting

fredag 21 oktober 2016

21 oktober 2016: Marsianernas verk

En marslandare har kraschat på mars, sägs det nu.
  Tro det!
  Jag är övertygad om att det är marsianerna som äntligen presenterat sig.

21 oktober 2016: När Sjöstedt inte ville bli partiledare (v)

"Jag ställer aldrig upp som partiledare". Jonas Sjöstedt om maktkampen i vänsterpartiet: Starka krafter motarbetade mig från början

Det manövrerande som föregick valet av tillfällig ledning i vänsterpartiet har lämnat en besk eftersmak. Starka krafter i partistyrelsen motarbetade mig från början. Valkommittén frågade inte ens om jag kandiderade. För egen del kan jag aldrig övertalas att bli partiledare nästa år. De senaste veckorna har visat att priset är för högt. Om de traditionella krafterna nu får möjlighet att dominera utvecklingen framöver är risken stor att partiet splittras, skriver Jonas Sjöstedt när han efter en vecka bryter tystnaden om maktkampen i vänsterpartiet.
Vänsterpartiet står inför viktiga vägval. På kort tid har några av de mest centrala personerna i partiets tioåriga process av utveckling och förnyelse lämnat partiets ledning. Gudrun Schyman, Johan Lönnroth och Hans Andersson lämnar stora tomrum efter sig.
ANNONS:
Frågan är vad tomrummen kommer att fyllas med, vart partiet kommer att gå. Om drygt ett år har vi kanske svaren. På kongressen i februari 2004 ska ett nytt partiprogram antas, en ny ledning ska väljas och en ny väg stakas ut. De beslut som tas där kan avgöra vänsterns roll i svensk politik för många år framöver. För vårt parti blir diskussionen inför kongressen, dess innehåll och ton, ett mognadsprov.
Vänsterpartiet är till sin karaktär en allians mellan flera politiska strömningar och krafter. I partiet samlas vänstersocialister, reformerade kommunister, miljövänner, feminister och under senare år många tidigare socialdemokrater. Denna allians och bredd är partiets styrka. Den är betydligt mer komplex och rik än mediernas enkla bild av förnyare och traditionalister. Rätt använd kan bredden skapa dynamik och politiska lösningar som verkligen utvecklar synen på såväl socialism som på praktisk politik. Ur denna allians växer partiets identitet och styrka.
Men alliansen kan också vara partiets svaghet. Den dag en strömning i partiet får för sig att man ska ta över och ensam dominera partiet förlorar partiet sin själ och dynamik. Ett brett vänsterparti med flera strömningar kräver därför ömsesidig respekt och lyhördhet. Det gör det också än mer viktigt hur diskussionen inför kongressen förs. En diskussion som inte förs öppet och som mest handlar om personers positioner kan snabbt bryta ner sammanhållningen i partiet. En ärlig politisk debatt om partiets inriktning kan i stället stärka våra idéer och vår möjlighet att påverka det samhälle som vi är en del av.
I det tomrum som nu finns i partiets ledning ser kanske mer traditionella krafter i partiet, som inte varit pådrivande i partiets förnyelse, en möjlighet att dominera utvecklingen framöver. Om det sker riskerar alliansen att bryta samman och partiets inriktning att ändras. Vi har alla intresse av att slå vakt om vårt partis karaktär och bredd.
De senaste tio årens omvandling innehåller flera drag som vårt parti måste utveckla och slå vakt om. Ett av de viktigaste framstegen har varit att partiet har tagit till sig feministiska idéer mer än något annat parti i Sverige. Självklart kunde än mer ha gjorts, och ännu mer bör göras. Men inom vänsterpartiet råder i stort sett enighet om att denna utveckling måste fortsätta och förstärkas.
Efter murens fall fördes en öppen debatt om de politiska och ideologiska konsekvenserna för partiet. Det ledde fram till en socialistisk förnyelse som var nödvändig. Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti som vill bidra till grundläggande förändringar av samhällets maktstrukturer och att demokratin även ska gälla på ekonomins område. Vi förespråkar en demokratisk socialism. Detta gör vårt parti unikt i svensk politik. Visionen om socialism tjänar som en kompass i det politiska arbetet. Vårt partis socialistiska karaktär är en avgörande skiljelinje gentemot dagens socialdemokrati. Vår uppgift är att peka ut nya radikala lösningar, inte att vara en lite radikalare socialdemokrati. Den dag partiet skulle förlora sitt socialistiska mål är det tveksamt om vänsterpartiet behövs.
En socialistisk strategi i vår tid måste med nödvändighet se annorlunda ut än på 70-talet. Om man klamrar sig fast allt för oreflekterat vid gamla lösningar och förklaringar riskerar det socialistiska arvet att förvandlas till ofarlig retorik och utfyllnad i partiprogram. Det är oklokt, men inte ovanligt, att dogmatism förväxlas med radikalism. Om vi inte förmår att föra en fördomsfri diskussion om vad socialism står för i dag riskerar vi att förvandlas till ideologiska museivakter. Här har vårt parti ett stort ansvar för att fördjupa och vitalisera debatten om socialism.
För mig är det viktigt att ett modernt socialistiskt parti vågar göra upp med traditionell övertro på planekonomi och att statligt ägande i sig utgör lösningar på komplicerade samhällsproblem. I fokus bör i stället de verkliga maktfrågorna om demokrati och inflytande över sitt eget liv och arbete ställas.
Vänsterpartiet tar i dag ett stort realpolitiskt ansvar på alla politiska nivåer. Självklart bör vi, som alla partier, sträva efter att genomdriva vår politik. Kompromisser med andra partier och åsikter kommer alltid att vara en central del av politikens vardag och hantverk. Det innebär inte att vi ska samarbeta till varje pris, självklart inte. Ibland kan vi ha gjort fel och kompromissat bort det vi egentligen ville uppnå. Men realpolitik innebär att vi alltid aktivt ska söka och prova om vi kan påverka verkligheten genom att ta ansvar för besluten. Ett vänsterparti som främst är en recensent av verkligheten är till lite nytta för sina väljare.
En central del i dagspolitiken är att bedriva en sammanhållen ekonomisk politik som är finansierad och realistisk. Vänsterpartiet har inte mer pengar att fördela än andra. Men vi vill använda och omfördela de resurser som finns på ett annat sätt än andra partier. En viktig del av partiets realpolitiska mognad har varit att de tidigare starka inslagen av överbud i den ekonomiska politiken nu inte finns kvar. Det är en nödvändig hållning.
Vänsterpartiets historia är komplicerad och fylld av motsättningar. I den finns såväl det bästa, som en del av det sämsta, i svensk politisk historia. Partiets tusentals medlemmar har genom åren gjort stora insatser för sociala framsteg, solidaritet och rättvisa. Men partiet var under en lång tid, från 20-talet till mitten på 60-talet, helt osjälvständigt i förhållande till Sovjetkommunismen. Det ledde till försvar av oförsvarbara handlingar och att man blundade för Sovjetsystemets demokratiska och mänskliga bankrutt. Historien är som den är. Det viktiga är att man lär av den och för vänsterpartiets del måste det innebära ett speciellt ansvar att motverka varje auktoritär utveckling som kan uppstå inom vänstern.
Vänsterpartiet är ett grönt parti. Det är bara vänsterpartiet och miljöpartiet i svensk politik som tar miljöfrågorna på det allvar som de verkligen kräver. Men även om vänsterpartiets miljöpolitik är bra så är partiets gröna inriktning alltför svag och otydlig. Stora delar av partiet betraktar miljöfrågor med ointresse och okunskap. Det håller inte. Vänsterpartiet måste ta sin roll som pådrivare för en hållbar utveckling på större allvar. De samhällsförändringar som miljösituationen kräver är genomgripande och sätter klara gränser för inriktningen på vårt samhälle och fördelningen av våra knappa gemensamma resurser. Ett socialistiskt parti som inte tar till sig dessa kunskaper och insikter kommer inte att klara av att svara på många av de svåra frågorna inför framtiden.
Vänsterpartiet har inte bara utvecklats politiskt under de senaste tio åren. Även det politiska språket har ändrats. Det har blivit mindre av utanförskap och teoretiska konstruktioner som utgångspunkt. Allt mer har partiets språk och verksamhet i stället förmått att utgå ifrån människors vardag och konkreta erfarenheter. Vi har blivit bättre på att förklara vad vi rent konkret vill. Denna förmåga till dialog kommer att bli än viktigare i en tid då allt fler känner sig främmande inför partipolitiken.
Den positiva utveckling som skett är inte självklar, den har mött motstånd. Inför kongressen är det avgörande att vi som stödjer partiets politiska förnyelse fullt ut tar strid för att den ska föras vidare och utvecklas.
Mardrömmen vore ett parti som går bakåt, ett parti som fastnar i ofarlig dogmatisk ideologi, som inte vågar bedriva och ta ansvar för realpolitik, som bedriver överbudspolitik, som inte är glasklart om sin historia, som inte förmår ta till sig miljötänkandet och som inte förmår inrymma den allians av strömningar som är dagens vänsterparti. Men den mardrömmen ska inte bli sann. Jag är övertygad om att en mycket bred majoritet av partiets medlemmar inte vill gå åt det hållet.
Det har varit mycket spekulationer efter valet av våra två nya vice ordförande i partistyrelsen. Inte minst har det spekulerats runt min person. Jag uppfattar situationen på följande vis.
Starka krafter inom partistyrelsen motsatte sig från början att jag skulle väljas på någon av de två aktuella posterna. Helt i linje med det blev jag heller aldrig tillfrågad av valkommittén om jag ville ingå i lösningen. Det går inte att svara ja eller nej på en fråga man inte får. Valkommittén valde att aldrig på allvar undersöka om det fanns en modell för att ha mig tillsammans med Ingrid Burman i ledningen.
Nu har valet skett och det är helt tydligt att Ulla Hoffmann och Ingrid Burman har stöd av en majoritet i partistyrelsen. Jag är övertygad om att de kommer att utgöra en god och stabil ledning för vårt parti fram till kongressen. Jag har stor respekt för deras kunnande och arbete. Självklart måste partistyrelsens val respekteras. Men det manövrerande som föregick valet lämnar en viss besk eftersmak hos många av oss.
Spekulationerna om vem som ska bli vald till partiledare 2004 framstår för mig ofta som dåligt förankrade. För egen del vill jag inte bli partiledare. Jag är inte övertalningsbar och kommer inte att kandidera. De senaste veckorna har övertygat mig än mer om att priset för att bli och vara partiledare inte är värt att betala.
Vänsterpartiet står inför viktiga och svåra uppgifter. Debatten inför kongressen måste handla om politik och vara öppen och fördomsfri. Vi har omedelbara politiska uppgifter där vi behövs. Kriget står för dörren. Vi hör självklart hemma som pådrivare i den opinion som nu växer för freden och civiliserade lösningar på konflikter. Vi ska rösta om EU:s valutaunion i september. Fria från euron är möjligheterna till en politik för rättvisa och demokrati mycket större än i valutaunionen. Mycket står på spel för vänstern. Det handlar inte främst om personstrider eller ens om parti, utan om vårt ansvar för idéer och de människor som valt oss.
JONAS SJÖSTEDT