fredag 30 juli 2010

30 juli: Bort med vitlökstullen!

Jag har ju tidigare rapporterat om smugglingen till Strömstad.
Eller närmare bestämt från omvärlden till EU, Europeiska Unionen.
Nu har det fått sitt rättsliga efterspel.

Vid tingsrätten i Uddevalla - har man inget viktigare att syssla med?
En holländsk chaufför har blivit dömd för smuggling.
Av 28 ton vitlök.

In till EU.
Vitlök är en tullbelagd produkt när man för in den i EU.
Det är ju inte klokt.
Och då tänker jag inte på att staten - dvs vi - tydligen höll på att gå miste om en halv miljon kronor. I tull.
EU:s tullpolitik behöver reformeras.
Jag ogillar både vitlök och att det skall vara tull på vitlök för den som vill pracka på oss 500 miljoner EU-medborgare denna produkt.
Om jag blir omvald som riksdagsledamot skall jag motionera om borttagande av vitlökstullen.

30 juli: En bild på riksdagsgruppen 1996


Här är en bild på fp-riksdagsgruppen1994-98
med partiledaren Maria Leissner i mitten.
Foto: Boo Jonsson
Karin Pilsäter är inte närvarande

29 juli: Kan FN överleva?

En organisation som under sin nuvarande generalsekreterare betyder mindre och mindre - och ständigt är på fel väg.
Inspirerad av Åke Wredén, tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda men just nu sommarvikarie på Eskilstuna-Kuriren - tillsammans med Alex Voronov, en alltid intressant skribent som vilket år som helst kommer att upptäckas av Stockholmspressen (fast det kan dröja...) - har jag nu läst den 50-sidiga rapport som Inga-Brit Ahlenius lämnade den 14 juli då hon slutade som FN-revisor till Ban-Ki-Moon.
Ni kan läsa den här.
Den är värd en stunds begrundan.
Ahlenius bekräftar vad vi alla sett efter Koffe Annans sorti: Ett FN som tillhandahåller en möteslokal som allt färre bryr sig om med en ledare som inte är någon ledare och som därtill handlar tvärs emot vad FN behöver just nu, integritet och transparens (ett bättre och mer heltäckande ord än genomskinlighet; transparency innefattar också en etisk dimension: Det som är publikt innefattar även möjlighet till granskning av andra än makthavarna själva.)
Vi behöver, inte minst i Europa och Sverige som ju är FN:s bästa vänner och frikostigaste finansiärer, en diskussion om FN.
Det måste vara en organisation med klös. Inte en papperstiger som idag.

torsdag 29 juli 2010

28 juli: Vem företräder Solveig Ternström?

Man kan ju fundera över hur väljarna uppfattar sina riksdagsledamöters agerande.
Låt mig ta ett exempel.
Vid valet 2006 valdes Solveig Ternström in för centerpartiet i Stockholms stad.
Nu har hon deklarerat att hon - av skäl som hon givit klart besked om, senast i Visby - stöder socialdemokraterna, tydligen efter att ha funderar kring ett erbjudande att bli miljöpartist.
Oavsett vilket hade partierna blivit starkare.
Men är det rimligt att Ternström sitter kvar i riksdagen under dessa betingelser? Och uppbär ersättning, 55.000 kr/månad?
Att det är kort tid kvar på mandatperioden gör ju ingen skillnad, jag kan inte se annat än att det enda rimliga som Ternström - en trevlig person, vi har stött samman 100-tals gånger denna mandatperiod eftersom våra riksdagsrum ligger i samma korridor - göra är att omgående begära att få lämna sin riksdagsplats så att denna kan intas av en företrädare för centerpartiet.

Ty det var ju en centerpartist som väljarna röstade in den 17 september 2006, inte någon företrädare för något annat parti.
Solveig Ternström bör - liksom f.d. moderaten Göran Thingwall - omgående lämna sina riksdagsplatser, nu när det inte längre företräder sina partier.
Att Gudrun Schyman (v till fi) och Karin Svensson Smith (v till mp) förra mandatperioden inte förstod att de inte ägde sina mandat personligen, utgör ingen grund för att bete sig lika illa.

28 juli: Plan försvunnet

Ytterligare ett flygplan försvinner - och påträffas störtat utanför Islamabad.
Det som slår mig är likheterna med det polska presidentplanet: dåligt väder, inget riktigt landstingsväder, inte heller tydligt landningstillstånd.

Piloterna måste bli tuffare i säkerhetsfrågor, är min slutsats.
Jag vill inte flyga en meter med en yrkesman som inte är 100-procentigt övertygad om vem som bestämmer i varje säkerhetsfråga: Jag själv.
- - -
Detta påminner mig om en mycket gammal historia som dåvarande fp-ledaren Gunnar Helén berättade för mig en gång, det var i Malmö och jag minns att med vid tillfället vara också den dåvarande fp-partisekreteraren Carl Tham, ja, då förstår ni hur länge sedan det var.
I alla fall, sade Gunnar Helén, hade han en gång för ännu fler år sedan suttit på flygplatsen i Minneapolis. Det var ett fruktansvärt oväder, vinter och kallt. Passagerarna var så irriterade och oroliga som man blir vid motsvarande tillfällen, det gäller inte bara SJ. Frånvaron av information om vad som komma skall är plågsam och alltid förekommande.
Till slut hade dock besked kommit att nu skulle ett plan avgå till New York - trots snövädret.
Pan Am skulle flyga.
Vild rusning till planet, alla ville bort, bort.
Planet fylldes till sista plats, säkerhetsföreskrifterna var genomgångna, det var klart för start.
En passagerare lutade sig framåt där en av planets flygvärdinnor satt och frågade, inte oroligt men av naturliga skäl vetgirigt:
- Fröken, hur kan det komma sig att Pan Am kan flyga när inget annat flygbolag kan i det här vädret.
- Ja, men det förstår ni väl. Pan Am är så mycket större än de andra bolagen att vi kan ha råd att förlora ett plan.

28 juli: Lite Littorin

Så har då förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin begärt avgångsvederlag, ungefär 1,3 miljoner kr.
Han gör sitt bästa för att ställa till det, in i det sista.
Jag förstår att statsministern i detta läge önskar hålla armbågs lucka till sin förre partisekreterare och minister.

27 juli: Redigeringsdag

Om måndagen var politiskt händelselös, så gäller detsamma denna dag.
Därför ägnar jag praktiskt taget hela dagen, ja, hela, åt att söka redigera en valbroschyr på Indesign - jag får hjälp från olika håll och efter 10-15 timmar ser det väl ut som om den skulle vara läsbar.
Den har formatet 546 megabytem, tror jag, en halv gigabyte.
Men så innefattar den frilagda bilder på Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Nina Lundström, Erik Ullenhag, Jonas Uebel, Maarit Nordmark, Bengt Sylvan och mig själv, slikt tar plats.

26 juli: Händelselös dag

Detta måste vara den mest händelselösa politiska dagen under valåret 2010.

Någon av annan åsikt?

Det är tur att den stora Pride-festivalen inleds i dag:
Tidningarna - inkl. ledarsidor - fylls av Pride-reportage.


Jag har dock en reflektion, som är flera år gammal nu, från 2002. Riksdagen skulle ta ställning till huruvida sexuell läggning skulle skrivas in i diskrimineringslagen, att likställa med religion, etniskt ursprung och handikapp. Folkpartiriksdagsgruppens svar blev ett rungande ja.

Men så här i efterhand kan sägas att vi var några få - jag tror vi var två eller tre - som avvisade detta.

Varför?
Jo, enligt min mening är s.k. avvikande sexuell läggning till heteroläggningen, dvs det andra handlar i huvudsak om homosexualitet, inget onormalt, inte något sjukligt som man en gång trodde, inget i grunden mänskligt avvikande - jag bortser då från hos många djupt liggande fördomar.


Om man har den åsikten som jag har, inget avvikande utan en del av de som är normalt (precis som jag inte tycker att dålig syn eller hörsel, annan hudfärg än vit, rödhårighet eller vad det nu kan vara är avvikande från vad som är mänskligt), då blir den logiska slutsatsen att det inte kan anses onormalt och utgöra grund för diskriminering.

Någon sådan läggning kan inte vara både normal och onormal, avvikande eller grundläggande.
Här blandas objektiva grunder för diskriminering samman med storleken på minoriteter - men nästan alla tillhör någon minoritet (utom för ett antal år sedan läraren Ludvig Hagwald (fp) i Görnköping som var oerhört diskriminerad för att han var den ende i denna kända stad som inte tillhörde en minoritet, ja, uppriktigt sagt: objektiv grund kan i de finaste sammanhang samman med antal/gruppstorlek).


Därför var jag emot att införa sexuell läggning i diskrimineringslagen som nytt - men subjektivt - kriterium för möjlig diskrimineering, ett slags avvikande beteende som kan utgöra grund för detta.

Det som anses tillhöra det normala kan inte också anses vara onormalt, helt enkelt.

Och vad blir slutsatsen?
Att vi behöver lagskydd för diskriminering på grund av fördomar men inte bör betrakta den ena eller andra sexuella läggningen som avvikande eller onormal. Här måste man vara noggrann med argumentationen.


Den andra slutsatsen är att jag välkomnar Pride-festivalen och det tåg som skall gå genom Stockholm om lördag.

Men själv avstår jag i år som tidigare att gå i varje sorts manifestation för hetero-personer eller andra normaliteter.

söndag 25 juli 2010

25 juli: Alla dessa skattesänkare

Jag är - och har varit det i riksdagen, det är jag faktiskt säker på - ensam om att tycka och framföra en sak i riksdagen denna mandatperiod: Vi bör höja och sänken momsen till en nivå, förslagsvis 21,7 procent - allt enligt det förslag som nuvarande regeringsrådet Lennart Hamberg lämnade 2005.
Här finns mitt inlägg i riksdagen i denna del den 14 mars 2007 återgivet -mot slutet.

Varför höja om sänka momsen?
Det beror inte på att jag är ensam om att tycka så, att vi nu måste gå mot en enhetsmoms, för det gör nästan alla liberaler.

Men att pläderna för det och säga det i klartext: - det har jag nog varit ensam om.
(Det var som framgår nedan en utredning som tillsattes efter en riksdagsmotion (fp) från Karin Pilsäter, Tullinge och Lennart Kollmats, Kungsbacka, båda likt mig med erfarenhet från skatteutskottet.)

Nu ser jag i dagens tidning (25 juli) att kd vill ha sänkt moms på dansbandsmusik, centerpartiet vill ha det på restaurangmat - liksom branschorganisationens företrädare Mats Hulth (s), just avgången, och Eva Ollén Östling - och det har väckts massor av motioner i samma riktning under de år som gått.
Låt mig fråga: Varför skall det vara lägre moms på oxfilé än blöjor?

Det är den centrala frågeställningen. Det finns, sedan vi började med olika momssatser efter det att Bengt Westerberg (fp), Anne Wibble (fp), Kjell-Olof Feldt (s) och Erik Åsbrink (s), efter valet 1988 snickrat ihop den stora skattereform med vidgad momsbas, massor med skäl för sänkt moms på ditten och datten, det ger - lovas det - si och så många jobb.
Jag vill ha höjd moms på oxfilé och sänkt skatt på blöjor.

De barnfamiljer och pensionärer som i inledningen får ökade kostnader håller vi skadeslösa genom höjda barnbidrag respektive pensionstillskott, det är inget stort problem.
Däremot är det ett problem att så många politiker - från Frankrikes president till Liftlägarnas riksförbund, som den gångna mandatperioden fick igenom att det handlade om transporter och därför skall momssatsen vara 6 och inte 25 procent - anser att man kan vinna val genom att lura momsskattebetalarna med att stimulera vissa sektorer.
Är mitt förslag politiskt möjligt?
Självfallet inte.
Jag står ändå för det. Jag har rätt, nämligen. Det vore bra för Sverige med lägre momssats och samma moms på allting, bland annat elektricitet och faktiskt även bensin. Jag lovar: Det är helt omöjligt att driva igenom den linje jag anser är den enda rätta, det kommer alltid att finnas några, allt från dansbandskämpar till miljöpartister, som älskar stuprörspolitik: lite mer eller lite mindre gör mig så glad.
Så jag får ge mig, jag som har rätt.


Och för att ge ett perspektiv vill jag för en intresserad allmänhet och för åhörare säga att totalt beräknas mervärdesskatten dra in 282 miljarder kronor för 2007.
Tobaksskatten drar in 10 miljarder. Starkspritskatten drar in 4 miljarder. Skatten på vin och öl drar tillsammans in 7 miljarder. Energiskatterna får man in mer på, 39 miljarder. Koldioxidskatten ger 25 miljarder, och det är lika mycket som hela fastighetsskatten. Alla andra mervärdesskatter ger ungefär 25 30 miljarder. Det säger något om vikten av att vi har en mervärdesbeskattning som är bra.
Ett av de problem som vi har, inte bara i Sverige utan i Europa, är att utformningen och kontrollen av mervärdesskatten gör att det finns ett ganska betydande skatteundandragande på detta område. Det är naturligtvis viktigt att man på Särskilda skattekontoret i Ludvika gör stora insatser. Men så länge vi har en skattesituation i Europa med det sjätte mervärdesskattedirektivet – som vi i skatteutskottet kan – och det laboreras något alldeles otroligt med olika skattesatser och helt oräkneliga undantag, har vi ingen bra situation. Vi måste därför diskutera hur vi ska komma ifrån det som är mycket dåligt på mervärdesskatteområdet.
Nuvarande finansministern har sagt att den utredning som kom i oktober förra året, och som Lena Asplund var inne på, inte ska föranleda några förändringar. Det var På väg mot en enhetlig mervärdesskatt SOU 2006:90, som nu är föremål för remissbehandling. Utredningen tillsattes av den förra regeringen i november 2002, efter att ett enigt skatteutskott hade bifallit en motion, fru talman, av den folkspillra som då fanns som hette Folkpartiet i form av Karin Pilsäter och Lennart Kollmats. De hade väckt frågan och ville att man skulle ta upp denna diskussion.
Ska man föra en intellektuell och bra debatt baserat på fakta måste man fundera på en del saker som finns i På väg mot en enhetlig mervärdesskatt för att komma åt en del skattefusk, för det förekommer det mycket av. Nu diskuterar vi små saker, men när jag läser utredningen måste jag ändå konstatera att med de skattesatser som vi har, nämligen 25, 12 och 6 procent, är det nedsättningen av livsmedelsskatten till 12 procent som är den helt avgörande frågan bland alla skattenedsättningar.
Skattenedsättningar representerar totalt sett ungefär 29 miljarder, enligt utredaren Lennart Hamberg. Av dem står livsmedelsskatten för 18 miljarder. Tar man bort nedsättningen av skatterna och alla undantag är den faktiska mervärdeskattenivån i vårt land inte 25 procent utan 21,7 procent. Tar man bara bort livsmedelsskatten skulle den bli 22,9 procent.
Det är klart att det är svårt att genomdriva en sådan förändring. Det inser jag också. Då måste man gå till en del bilagor i utredningen och se vad det är man kommer fram till när det gäller fördelningsmönstret på livsmedelssidan. Jag ska inte tynga kammaren eller åhörarna med att gå in på alla utredningar som bland annat Bengt Assarsson och Astri Muren har gjort om skatteincidens på marknader i imperfekt konkurrens, med särskild vikt på livsmedelssektorn i Sverige. Den har också beräkningar som inte heller jag riktigt förstår.
Det är ändå så att slutsatserna är viktiga för att vi ska kunna ha en bra mervärdesskattediskussion i Sverige.
För de hushåll som har de lägsta inkomsterna är skattenedsättningen ungefär 2 000 kronor, men för hushåll med de högsta inkomsterna är nedsättningen 4 000 kronor per hushåll. Detta går att korrigera. Man skulle kunna göra tvärtom. De 18 miljarder som jag har pratat om är något mindre än barnbidraget, som är ungefär 25 miljarder i Sverige. Om man växlade detta till barnbidrag skulle man få mycket högre effekt. Det visar Bengt Assarsson i utredningen. Man skulle kunna ta från de rika och ge till dem som har större konsumtionsbehov.
Fru talman!

Jag ville bara relatera till detta och läsa in det i kammarens protokoll, för det är viktigt att man fattar beslut på riktiga grunder. Och man kan styra konsumtionen med bland annat riktade barnbidrag. Denna utredning visar väldigt tydligt att det inte är på det sättet att den sänkta livsmedelsmomsen leder till det vi tror, utan kanske snarare tvärtom. Därför är det viktigt att vi åtminstone har i minnet att en enhetlig mervärdesskatt har andra effekter än att vi gör en massa skatteplaneringsadvokater arbetslösa. Det är en god sak men det är inte den enda effekt man får.
I dagens betänkande (14 mars 2007) är det olika motioner. Jag vill särskilt nämna att under rubriken Reducerad mervärdesskatt för vissa varor och tjänster finns en motion av ledamoten Allan Widman.
I motsats till vad man möjligen kan få intryck av under den här rubriken handlar det inte om dansmusik och skattenedsättning. Det handlar om motsatsen. Nämligen att man ska sträva efter en enhetlig momsskattesats. Det blir något missvisande i sammanställningen. Det är en bagatell i sammanhanget.

24 juli: Lena Sommestad (s) på krigsstigen

Vad gör man om man har lite att komma med men vill höras?
Man tar till så det skriker.
Deet är precis vad Lena Sommestad, professor och riksdagskandidat (s), gör i Dagens Nyheter (ob lib) i dag.
Hennes artikel, som gör gällande att regeringen i allmänhet och statsminister Fredrik Reinfeldt i synnerhet, ägnat en stor del av våren att förmå EU-kommissionen att ändra reglerna för beräkningen av fattigdom.
Jag skall ärligt medge att jag inte ens hört talas om frågan under hela våren i EU-nämnden. Jag undrar om ens statsministern är bekant med saken i någon djupare mening?
Vad Sommestad angriper är att Sverige tydligen likt flera - ett flertal - av EU-länderna vill ha en nationell definition, EU-kommissionen vill ha en överstatlig.

Här står jag på den nationella grunden, Sommestad får väl - hon må gärna kalla den vetenskapligt baserad - argumentera för att Bryssel skall bestämma vårt sätt att fastställa fattigdom. Har f.ö. Sommestad varit i de forna Östeuropa och sett något som liknar fattigdom?
Den är enorm, kan jag berätta.
Men hela statistikdiskussionen riskerar att ta bort det verkliga problemet, att alltför många i Sverige saknar både tillgångar och framtidshopp. Det kan man inte åtgärda genom nya statistiska beräkningar utan måste bero på att människor får bättre betalda jobb och personliga tillgångar.
Men det är diskussioner som socialdemokraterna och vänsterpartiet skyr - de är bekymrade över statistiken och att det är för lätt, jag tycker det är för svårt, att bli rik i dagens Sverige.

Kanske blir Lena Sommestad riksdagsledamot den 19 september - om olyckan är framme. Då kan hon ägna sig åt fortsatt statistikgluttande så sysslar vi andra med att kämpa med frågan hur vi lyfter fler människor ur fattigdom och mot en bättre framtid.
Lena Sommestad må vara professsor men är ett bra exempel på hur socialdemokraterna vill att alla skall med men ingen vet vart.

24 juli: Är Ericssons resultat dåligt?

Med intresse tar jag del av Ericssons kvartalsrapport, som kom i går, och läser kommentarerna i dag.
Jag gör några reflektioner.
Den viktigaste är förstås att Ericsson, som betyder så enormt mycket för svensk teknologi, befinner sig på en fruktansvärt hårt konkurrensutsatt marknad, en marknad som är hela världen.
Den andra är rent journalistisk: Det är numera omöjligt att i Dagens Nyheter, Dagens Industri men framför allt Svenska Dagbladet skilja på rena nyheter och det som kallas analyser men som intet annat är än tidningarnas egna proffstyckare.
Har Ericsson gått dåligt?
Aktien föll tydligen 4-5-6- kronor igår, att jämföra med en uppgång på 35 procent under första halvåret. Omsättningen minskade, men världsmarknaden minskade också med 10 procent medan Ericsson föll 8. På ett annat område har marknaden visserligen minskat med Ericssons andel ökat, till 42 procent av företagets omsättning.
Jag minns att dåvarande statsrådet Ingela Thalén (s) - en hederskvinna - totalt föll för det opportunistiska trycket vid en 1 maj-demonstration i Norrköping där hon gick till angrepp mot företagets ledning för att den lagt ned fabriken i Norrköping som tillverkade de berömda AXE-växlarna, osjäljbara utom i den politiska retoriken.
Jag hyser stort förtroende för Ericsson som verkligen visat sig vilja ta konsekvenserna av att ligga i den tekniska framkanten och samarbeta då så behövs, konkurrera ihjäl andra då så behövs. I längden är Ericsson ett starkare företag än det större men farligt tekniskt outvecklade Nokia - som om man inte hade Siemens teknologi bakom sig hade varit helt beroende av en produkt, billiga telefoner, skal utan vidare innehåll. Här kommer det kinesiska företaget Huawei som har en enorm hemmamarknad och kostnadskonkurrensfördelar som Ericsson måste matcha med teknisk framsynthet.
Jag tror man klarar det.
Men det kräver enorma forskningsinsatser, i alla tänkbara riktningar och geografiska områden.
Men Ericsson befinner sig på en marknad som kommer att växa de närmaste 10-15 åren på ett sätt som ingen kunde drömma om 1996, dit det är just 10-15 år.
Jag var en av få som hade mobiltelefon då, i dag är det miljarder och flera miljarder till vill ha, både enskilt men också ny teknik i sina apparater.
Jag anser att Ericssons möjligheter är starkt undervärderade.
Största risken är att kapitalstarka ägare köper bolaget. Varför? Jo, de ser företagets potential.

fredag 23 juli 2010

23 juli: EU-nämnd i dag

I dag deltar folkpartiets EU-nämndsgruppledare Christer Winbäck, Skövde, och jag i sommarens sista EU-nämndssammanträde.
Att det nu blir sommarpaus hänger samman med att EU-parlamentet tar semester och att i nästan hela Europa är just augusti den minst arbetsbemängda månaden också i politiken.
Om inget oförutsett inträffar - men det brukar det ju göra, problemet är bara att säga vad - möts EU-nämnden, riksdagens samrådsorgan med regeringen, först den 3 september igen, då inför nästa stora ekonomiska EU-möte som äger rum den 7 september i Bryssel.
Men i dag kommer kabinettssekreterare Frank Belfrage till nämnden för att redogöra dels för den senaste tidens möten i Europeiska rådet, den 17 juni, dels för EU-parlamentets två senaste beslutssessioner i Strasbourg. Vidare står på programmet rapporter om Island och ytterligare några ting, kanske främst det belgiska ordförandeskapets början, det har ju ännu bara gått 22 dagar av 183.
Men sedan handlar EU-nämnden också om vad som händer med uppbyggandet av EU:s nya utrikesförvaltning, vidare om situationen i Sudan, Iran, Gaza/fredsprocessen i Mellanöstern, ekonomiska ting gällanade Indien/Brasilien, vidare kanske - om det finns något speciellt att rapportera om - Kirgizistan, Georgien och Västra Balkan, som alla ser internationella oroshärdar där EU på olika sätt finns med.
Jag skulle nog vilja veta lite också om situationen i Eritrea, om där finns något nytt att rapportera - EU-kommissionären Andris Piebalgs har ju varit eller skall besöka president Issayas Afewerki för att diskutera biståndsfrågor. Jag har i förväg bett kabinettssekreteraren att beröra den frågan.

Noteras kan att i dag har den svenske journalisten Dawit Isaac suttit internerad utan anklagelse, rättegång, försvarsadvokat eller dom 3.225 dagar.

23 juli: Tillbaka från Burma

Dagen börjar tidigt: Jag har lovat att hämta min lillasyster Ulla och hennes dotter på Arlanda vid 06.40-tiden då de kommer hem efter 14 dagars resa i Burma.
Ett ovanligt resmål - men säkert intressant. Från Rangoon - där jag faktiskt själv varit för många år sedan - till Arlanda.
Min lillasyster är synnerligen berest och har sett fler länder än i de flesta i Afrika och Asien, allt från Indien och Kina till alla de forna Sovjetiska delrepubliker som heter något på -stan. Plus förstås sådana länder som Mocambique - världens vackraste land enligt min mening -, Zimbabwe, Guinea Bissau (där hon var svensk charge d´affarie) och Zambia, ja, det är några länder hon bott i.
Vad gäller Burma finns där samma militärdiktatur då som när jag var där för ungefär 25-30 år sedan, kan jag berätta. Förskräckligt.
För folkpartiets del är det numera åter Nina Lundström från Sundbyberg som bevakar landets utveckling - om man kan nyttja det epitetet på ett land som gått bakåt demokratiskt sedan 1962.

22 juli: Köpt en ny cykel, döpt till Mona

Min första stulna cykel Foto: Mikael Röhr
Ibland måste man kosta på sig. Det har jag gjort i dag.
Bakgrunden är att jag är flitig cyklist, särskilt kring riksdagshuset. Det är också andra personer, det har jag dessvärre på ett övertydligt sätt blivit varse. Jag har nämligen blivit bestulen på inte mindre än tre cyklar vid riksdagen och på dess cykelparkering, alla väl låsta - det har inte hjälpt.
Så numera låser jag alltid in min cykel, en begagnad blå damcykel som jag givit namnet Gudrun, vid ingången till socialdemokraternas kansli i riksdagen - där tycks den inte locka till angrepp.
Den första som försvann var annars, en fin Skeppshult, den försvann redan 2002, i november, samma kväll som Hans Majestät gav middag för den nyvalda riksdagen. Då passade någon på. Den finns på bild här - visst var den snygg!
Den andra som försvann var en ännu finare Skeppshult som jag fått som gåva av styrelsen för NU för att jag slutat på tidningen efter tolv år, den stals en lördageftermidag i april när jag tittade på en ishockeymatch på TV. Jag har dock en del av den cykeln kvar: Framhjulet. Det var nämligen fastsatt med ett särskilt bygellås av stål, inköpt hos Clas Ohlsson AB - så tjuven skruvade av det och lämnade det kvar.
En tredje minihoj försvann också - jag fattar fortfarande inte hur och varför. Den var från 1972 ...
Men sedan har jag skaffat - just nu minns jag inte om jag köpte den eller fick den - en väl begagnad blå damcykel, uppenbart inte stöldbegärlig. Men den fungerar hyfsat, bakhjulet håller visserligen inte luften så bra, lyset fungerar bara om dagen och en av tre växlar är ur funktion, men för mig fungerar Maria perfekt.
Likväl: Ibland tänker man ju på kvalitet så nu har jag kostat på mig, just i dag, en ny begagnad cykel, med dubbla lås, till priset av 1500 kr, från en cykelhandlare i Täby som jag känner. Han har själv, berättade han, gjort vid den, på spekuation. Cykeln är av ett märke som är svårbestämbart. Men fin.
Ja, eftersom jag har så goda erfarenheter av damcyklar som ej stöldbegärliga, är även den nya just en begagnad röd damcykel, jag har döpt den till Mona så att den lätt går att skilja från andra begagnade cyklar.

torsdag 22 juli 2010

22 juli: Men varför inte tvärtom?

Expressens TV-kritiker Anders Björkman anser att Skansenallsångens programledare Anders Lundin skall bytas ut.
Orsaken är det fiasko Allsången är i år (senast tittade 1.393.000) enligt Expressens (upplaga 290.100) TV-orakel.
Tja, någon Anders borde nog bytas ut.
Men varför just Lundin?

22 juli: SJ, SJ, gamle vän, konstigt att du lever ...


En signal betyder så mycket ...
Botten är nådd, säger SJ-chefen Jan Forsberg i en stor intervju i Dagens Nyheter i dag.

Det låter ju bra.
Frågan är: Är det ett löfte?
Vi som är kunder skulle nog vara ganska försiktiga vad gäller SJ att uttala oss om SJ-bottens nivå.
- - -
För övrigt är det ju en smula motsägelsefullt när samme SJ-chef i samma intervju utlovar att SJ:s resegarati skall förbättras.
Men kära nån!
SJ:s mål måste väl vara att kunna avskaffa den?!

onsdag 21 juli 2010

21 juli: Den svenska ekonomin

En rad prognoser har senaste månaderna pekat mot att Sverige, inte minst via goda exportframgångar, ser ut att klara sig lindrigare undan den mycket svåra finansiella kris som världen fortfarande genomlider. De flesta kurvor pekar uppåt, utom arbetslösheten som går ner.
Det kan inte vara lätt att vara opposition i detta läge. Ett mindre bra sätt praktiserades av Mona Sahlin och Ingvar Carlsson i en Brännpunktsartikel den 19 juli där regeringens politik genomgående utmålades som misslyckad. Det blev en svartmålning av Sveriges situation, en beskrivning som - tror jag - få svenskar känner igen.
Men IMF, International Monetary Fund, presenterade i tisdags (20 juli) en mer dyster prognos än de tidigare för Sverige, IMF-rapporten pekade främst på osäkerheten världen runt.
Jag tror att IMF har fel, inte för att jag vill tro det utan därför att alla de indikationer som finns på en snabbare ökning av den ekonomiska tillväxten än vi tidigare trott på pekar just mot det.
Likväl var det som så att när sista utskottsbetänkandet från finansutskottet skulle skrivas i våras och beslutas av riksdagen, var vi - och jag medverkade där personligen i hög grad - mer försiktig i förutsägelserna om ekonomisk uppgång under andra halvan av 2010 än vad regeringen den 15 april ansåg att man behövde vara.
Men vi tog - utan att känna till IMF:s bedömningsgrunder - fasta en smulare starkare än regeringen på osäkerheten i omvärlden. Det hade annars varit lätt att acceptera nya stimulanser, ungefär som socialdemokraterna vill, man sprätter ut pengar hit och dit. Och den så kallades budgeteringsmarginalen för statens budget är inget problem: Den har utrymme för ytterligare kanske 45-50 miljarder i utgiftsökningar eller skattesänkningar.
Men man vet inte hur det går i omvärlden - osäkerheten är stor.
Det lärde jag åtskilligt om genom att läsa den stora genomgång av samtliga 27 EU-länders ekonomi som Europakomissionen nyligen gjort - och som visar på många svagheter, ekonomiska och politiska - men som framför allt visar på skillnaderna mellan länder som låtit sig luras och andra, Sverige allra mest, som skött sin ekonomi väl.
Men låt oss vara försiktiga. Vi har - tack vare den förra och tack vare denna regering - starka offentliga finanser. Dem skall vi behålla.
Det går jag till val på.
Inte utgiftsökningar. Inte skattesänkningar.
Utan på en hållbar och utvecklingsbar ekonomi, bra för svenskarna
.

21 juli: Birgitta Ohlsson i EU-nämnden

Häromdagen, den 9 juli, blev statsrådet Birgitta Ohlsson mamma till Stella. Stolt fader: Mark Klamberg, folkrättsjurist. I går, den 20 juli, fyllde Birgitta 35. Och på fredag, den 23:e, företräder hon regeringen i EU-nämnden.
Vi ses där!

20 juli: En svensk ambassadör

Jag vill gärna få sagt att Torbjörn Pettersson, Sveriges nye ambassadör i Kabul, gör ett mycket ansvarsfullt och seriöst intryck. TV-utfrågningen i Aktuellt denna kväll var mycket upplysande: Det är endast genom förbättrade förhållanden för den afghanska befolkningen som talibansk extremism kan bekämpas.
Med utnämningen av Torbjörn Pettersson, med sitt långvarigt förflutna som chef för Svenska Afghanistankommittén, med erfarenheter på plats, har den svenska diplomatin blivit bättre - ty diplomati bygger inte alltid men ibland på engagamang och sakkunskap.
Torbjörn, från Klippan, har varit både FPU-ordförande och partisekreterare (fp). Det är inte heller dåliga meriter att ta med sig.
Lycka till!

20 juli: Om Afghanistan

Det är långt till Afghanistan. Bör svenskar vara där?
Svar: Det beror på syftet.

Men man måste ställa rätt fråga för att förstå varför ett 40-tal länder just denna dag träffas i Kabu under ledning av presidenten Karzai och med FN-chefen Ban-ki-moon närvarande liksom bland andra USA:s utrikesminister Hillary Clinton och Sveriges Carl Bildt.
Beskjutningen av den internationella flygplatsen i Kabul före givarkonferensen är onekligen spektakulär.
Men jag anser att frågan bör ställas så här: Har kvinnor, unga som gamla, elever, unga pojkar, mammor och pappor, ja, jag kan inte räkna grupperna alla, rätt att på samma sätt som vi i Sverige och många andra länder känna trygghet till liv och lem, att inte bli påtvingade ett samhällsskick som innebär att en minoritet förtrycker majoriteten?
Mitt svar är ja. Det är för att skydda demokratins uppbackare, en rad minoriteter, som även Sverige skall delta i den civila återuppbyggnad av Afghanistan som behövts sedan 1979 då dåvarande Sovjetunionen satsade på Naijbulla och hans anhänger och sprängde sönder landet i olika grupperingar.
De som vill att vi nu skall lämna måste svara på frågan: Kan ni garantera fred och frihet åt alla minoriteter? Eller skall världssamfunder - som vid Münchenöverenskommelsen 1938 - kapitulera för den starke?
Frågan är retorisk.

Det är en omöjlig tanke.
Afghanska män och kvinnor har lika stor rätt till säkerhet och trygghet och en tro på framtiden som vi har i Sverige.

tisdag 20 juli 2010

20 juli: En träffande beteckning

Andreas Froby, fp-kandidat till Botkyrka fullmäktige, skriver i dag om en beteckning som jag gärna skulle vilja ha hittat på före Andreas - men Grattis: Gamjournalisterna.
Som mångårig journalist blir man ju ganska tagen av sättet att bedriva personjournalistik numera. Det började med dåvarande justitieministern Ove Rainers (s) skatteaffär har sedan urartat allt mer; varje politiskt ämbete blir en maktposition, du kan snart inte ha ett förtroendeuppdrag utan att hela släkten dras in.
Gamjoúrnalistik. Av gamjournalister.
I det jag brukar kalla skymningspressen.

20 juli: Skolkökslyftet (s)

Nationalekonomen Andreas Bergh, tillika ledamot av Vetenskapsrådet, har uppmärksammat en detalj i den socialdemokratiska, vänsterpartistiska och miljöpartististika ekonomimotionen i våras. Där föreslås 50 milj kr i extra bidrag - ordet är bidrag, sa Bill, bidrag är ordet, Bull - till ett "skolkökslyft", dvs bättre mat till alla skolbarn i Sverige
Låt vara att skolmat är en kommunal uppgift och att det kommer att gå bort en del stålar i administration. Men hur mycket pengar är det i detta sammanhang?
Andreas Bergh har räknat på detta, och han är duktig på det, det vet alla som känner honom, och kommit fram till att det rör sig om ungefär 25 öre/portion.

Kanske bör Skolkökslyftet döpas om till 25-öreslyftet?

19 juli: Sveriges mest inflytelserike

Tidningen Lag & Avtal har utsett Sveriges mest inflytelserike person på arbetsrättens område. Han - för det är en han - "står upp för den svenska modellen" och "han utövar ett stort passivt inflytande genom att inte göra en massa ändringar i arbetsrätten", är ett omdöme som lett fram till placeringen.
Den som Lag & Avtal talar om är Sven-Otto Littorin.
Tidningen - som jag fick i går i riksdagshuset (fast jag inte tillhör prenumeranterna) - har, förefaller det mig, betydande tryck- och distributionstid.
Men visst är det kul för Sven-Otto, det här med den svenska modellen.

söndag 18 juli 2010

17 juli: En tre år gammal bild

Gör bilden större genom att klicka på den!
Fotografering i riksdagen den 10 oktober 2007. Fr. v: Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Peter Eriksson, Jan Björklund, Mona Sahlin, Lars Ohly

Fotograferna fr.v: Anders Andrén, pressekreterare hos Jan Björklund, Annika Engblom, riksdagsledamot från Karlskrona och riksdagens officielle fotograf
Foto: Gunnar Andrén
Bilden är fri att använda för den som vill



lördag 17 juli 2010

17 juli: En del till att göra för Putin

Ryssland har drabbats - Ryssland drabbas alltid - av en extrem värmebölja, rapporterar TT-Reuters från Moskva. Följden har blivit att många söker svalka genom att bada, dock med det tråkiga resultatet att under juni drunknade 1200 ryssar och hittills under juli har 400 rönt samma öde.
Det enklaste är då att hoppas på minskade värmebölja.
Men det finns en komplikation till i TT-Reuter-telegrammet:
Över hälften av de drunknade var berusade, uppger den ryska räddningstjänsten.

17 juli: Förslag till protestbrev som envar kan skicka

Ort, datum 2010

His Excellency
Issayas Afewerki
Office of the President
P.O Box 257
Asmara
Eritera

Yours Excellency,
I am deeply concerned about the fate of the Swedish journalist Dawit Isaak and other independent Eritrean journalists.
According to my information, the journalists have been detained, incommunicado, without charge or trial since September 2001, when the government shut down the independent newspaper they work for.
I am also deeply concerned about their safety and urge you to order the immediate release of all independent journalists, as a matter of urgency.
I call on you to immediately re-establish freedom of expression in Eritrea.
Sincerely
Namn
Profession, politician, liberal

i.e.
Gunnar Andrén (liberal)
M.P
Sweden

17 juli: Idag 3218 dagar i fängelse

Förföljelserna av oliktänkande i Eritrea är välbekanta. President Isaias Afewerki skyr uppenbart få medel för att tysta opposition. I dag är det 3218 dagar sedan journalisten Isaak Dawit från Göteborg fängslades - utan anklagelse, utan dom, utan rättvisa.
Men Dawit har uppenbart många kollegor. Det är svårt att förstå att inte alla eritreaner som befinner sig i åsiktsfrihetens Sverige stöder kampen för samma åsiktsfrihet i sitt hemland.
Men även andra förföljs i Eritrea. I P1-programmet Publicerat - efterföljaren till Vår grundade mening (1970-2005) - uppmärksammades den 18 juni att även religiösa förföljs i Eritrea
"Ett stort antal Jehovas vittnen förföljs också i Eritrea. Bland dessa sitter en tre och en fyraåring i fängelse sedan ett år på grund av att de deltog i en gudstjänst!
Det borde också tas upp i radio, anser Roland i Göteborg i ett brev (till Publicerat).

Och han har helt rätt. Regimen accepterar bara de som tillhör den ortodoxa kyrkan, är protestanter, katoliker eller tillhör en viss gren av islam. Övriga förföljs precis som politiska fångar och andra grupper som misshagar presidenten.
www.sr.se/publicerat kan man läsa en del av Rolands brev:
-----------------------------------
Det blir svårt att någonsin få Dawit Isaak fri. Det är bara att se hur 55 Jehovas vittnen fängslats i Eritrea. Tre av dom har suttit i fängelse nu i 16 år för att dom vägrat göra militärtjänst. Två barn, 3 och 4 år gamla, sitter i fängelse sen ett helt år för att dom var med på ett religiöst möte.
-En sådan regim kommer tyvärr aldrig att bry sig om att släppa en journalist som dom ser som en fiende till staten. Men om ni nämnde dom religiösa som också förföljs så kanske det skulle kunna gå att påverka EU att kräva att dom mänskliga rättigheter upprätthålls i Eritrea.
-Att fängsla 3- och 4-åringar i ett helt år utan att dom vet om dom någonsin blir fria. Sådant borde radion också ta upp.

fredag 16 juli 2010

16 juli: Möjligheternas land

Jag har just köpt och delvis - ännu inte helt - läst Mona Sahlins bok med ovannämnda rubrik.
Den kom till bokhandeln igår och var prissatt till 270 kr, i dag när jag köpte den kostade boken 170 kr.
Det verkar vara en konstig prissättning.
Jag tror Möjligheternas land - fast det jag ännu läst är väldigt partipolitiskt i sak- och dessutom alltför grälorienterat - är värd åtminstone 200 kr.

Men frågan är: Skall man skriva en bok på det sättet som sker i avsnittet Hur skapas jobb?
Det sker där i punktform, det blir så uppenbart att manuskriptet är ett tal som författaren hållit vid tillfälle och som hon kanske inte heller själv skrivit från början.

Men jag återkommer med en med komplett recension, att skriva böcker är - och som Mona Sahlin säger att "få tala till punkt" - viktigt.
Mona Sahlins bok är på 288 sidor.
Tills vidare rekommenderar jag Bengt Göranssons (s) senaste bok, en resonerande ganska liten bok till både format och omfång men desto större till innehållet. Där resoneras om kulturen, politiken och livet, om politikerna, kulturdebatten och mötesrummen och samhällsutvecklingens och de enskildas villkor, och inte minst politikens gränser - och vikten att deltaga i det offentliga samtalet.
Bengt Göranssons bok - Tankar om politik - kostade 185 kr när den kom i slutet av maj, den var i dag inte nedsatt i pris och håller nog utan realisation över tiden.
Dessutom håller jag på och läser en bok av Per Ahlmark, Sveket mot kusterna. Den är superaktuell, jag köpte den dock på ett antikvariat i Umeå eftersom den är utgiven redan i mars. Inte ir år men väl 1971.
Numera kostar boken 75 kr och portot var nästan lika högt.

15 juli: En lång tur - referat från en dag

Jag får erkänna att den nytta jag gjort denna torsdag inte är av allra högsta värde, om jag ser det från landsets horisont.
Man skall ju skriva bloggar personligt utan att bli för personlig. Men hur hanterar man det förhållandet att man först åt frukost och läste tidningarna (om Littorin på var och varannan sida), sedan insåg att man i dag skulle köpa vad jag länge drömt om, en elektrisk mortorsåg (för att få bukt med alla träd som väser som svampar i jorden i trädgården, huset syns ju snart inte) oc h därpå satsade på grönsaker och jordgubbar hos den mest lokale gränsakshandlare jag känner?
Därpå skrev jag diverse saker men beslutade redan vid 14-tiden att jag inte skulle åka till riksdagen denna torsdag utan satsa på att dra upp ogräs mellan stenplattorna. Personligt men inte för personligt, hoppas jag.
Sedan skrev jag igen - bland annat på denna blogg - och läste ytterligare i tidningarna. Därpå inträffade det att jag beslutade: Dags att paddla.
Sagt och gjort: Solen brände, jag satte på mig mina nya plastskor från Jarméus (som tål vatten, myckeet bra för kanotister kan jag berätta) och gav mig ut för att paddla. Jag paddlade långt, säkert två tiommar och kom ända bort till Hjorthagen och kanalen in där vid Ropsten, en bra bit från Stocksund. Det blåste ganska häftigt, jag har resepkt för stora vågor som lätt kan välta en liten kanotist som jag själv.
När jag kom hem hade jag ont i ryggen, åt räkor, tittade på 21-nyheterna och debatten mellan Cristina Husmark Pehrsson (m) och Veronica Palm (s), vidare på Anna Kåver som jag känner en smula från körsammanhang, sedan 22-nyeeterna med mer om Littorin (och detta kan komma att bli en Aftonbladet-affär förstår jag) - och sedan somnade jag.
Så gick den dagen i mitt liv.

torsdag 15 juli 2010

14 juli: Rapport från EU-nämnden

I måndags var det EU-nämnd.
Tid: 17.00.
Plats: Riksdagens EU-sessionssal.

Jag är ju 42:e suppleant i nämnden och deltog följaktligen som en av folkpartiets två ledamöter - den andre var Christer Winbäck, Skövde, fp-gruppledare i EU-nämnden - i dess möte som formellt avhölls i EU-nämndens sammanträdeslokal i riksdagen men reellt på telefon.
I riksdagen fanns ordföranden Anna Kinberg Batra (m), vice ordföranden Susanne Eberstein (s), ledamoten Lars Lilja (s) och jag närvarande. I Bryssel satt - som övriga per telefon - finansminister Anders Borg (m) med sina medarbetare, i Skövde hade vi sagde Christer Winbäck (fp), i Linköping Staffan Danielsson (c), i Nyköping Peder Wachtmeister (m), i Stockholm Sofia Arkelsten (m), i Jönköping Per-Anders Johansson (m), någonstans i Skåne ytterligare en moderatledamot, Margareta Cederfeldt (idiomet är omisskännligt), miljöpartiet företräddes av Mehmet Kaplan, vänsterpartiet av Jacob Johnson, Uppsala, socialdemokraterna av Monica Green, Skövde, Carina Adolfsson Elgestam, Uppvidinge/Lenhovda, Åsa Lindestam, Söderhamn, Christina Axelsson i Huddinge och, om jag minns rätt, ytterligare en ledamot - jag får kolla med protokollet.
(Nu minns jag - Börje Vestlund i Stockholm, alltid väl påläst och med många års erfarenhet från EU-nämnden, jag skall medge att jag alltid lyssnar lite extra noggrant när han eller Christina Axelsson frågar, det är nästan alltid relevanta frågor: Även denna dag svarar Anders Borg på Börje Vestlunds fråga:
- Jag tackar för den frågan som är viktig.)
Men åter till öppenheten:
Det speciella med EU-nämndens möten är nämligen att de i praktiken är öppna genom att alla samtalsuppteckningar publiceras. Formellt är det ett slutet möte, i praktiken kan vem som helst i efterhand läsa vad som förevarit.

Jag vill här gärna ge ett erkännande till - utöver kansliet med Margareta Hjorth i spetsen - presidiet, Anna Kinberg Batra och Susanne Eberstein, som leder nämnden på ett sätt som gör att man kommer framåt i den komplicerade föredragningslistan samtidigt som mängder av detaljer kommer med.
Vid det ovannämnda sammanträdet var det först Anders Borg som rapporterade om senaste Eco-finmötet, därpå inför EU-ministrarnas möte dagen därpå. EU-nämnden hade denna gång inte sänt ut 600 sidor för läsning som ibland sker utan bara någonting i storleksordningen 3-400 - inklusive en mycket omfattande rapport från EU-kommissionen där alla EU-ländernas ekonomiska situation gicks igenom.
Jag har den självfallet på nattduksbordet - hm, är det försvunnet?
(Vi kommer att få ett sammandrag av den svenska delen inför nästa möte, den 23 juli - sommaren är kort åtminstone för vissa riksdagsledamöter; nästa fredag skall EU-nämnden främst återigen behandla utrikesfrågor och minister som skall föredra regeringens position och politik är Carl Bildt.)

På dagordningen stod dels övervakningsfrågor på den euopeiska finansmarknaden; Sverige godkänner det förslag som förhandlats fram under det belgiska ordförandeskapet, men tycker väl tillsammans med några andra länder att det är utvattnat, likaså att ordförandefrågan inte fått den lösning som Sverige med vår oberoendekultur önskat. Men skall man vara med, måste man ofta kompromissa - regeringen fick stöd för sin förhandlingsuppläggning, vänsterpartiet anmälde som vanligt avvikande mening, det partiet svävar utanför verkligheten utan att en enda gång kunna presentera sina egna förslag, ständigt anmäls "avvikande mening" som är lika utförlig som ett blankt A4-papper. Vänsterpartiet är ett plakatparti!
Sedan fortsatte vi diskutera den ekonomiska samordningen i Europa, varvid Anders Borg klargjorde att Sverige accepterar det kompromissförslag som innebär att man till EU-kommissionen - om Europeiska rådet också godkänner det - skall sända in sina statsbudgetar till EU-kommissionen mellan det parlamentet fått ta del av förslagen och parlamentets beslut.
Innebörden av detta - min mening - är att EU-kommissionen slipper läsa i tidningarna vad som händer, kan inhibera en dagstidningsprenumeration, alltså ett förslag - som rönt mycket uppmärksamhet - som är till intet förpliktande med svenska mått mätt.
Regeringen fick stöd för sin uppläggning men de rödgröna anmälde avvikande mening genom att hänvisa till en reservation i finansutskottet i våras, det gör man alltid. Vad som står i reservationen? Ingen vet längre.
Så har vi Estlands blivande medlemskap i euro-zonen. Det är en fråga som ju formellt inte avgörs av finansministrarna, men i praktiken har de naturligtvis veto. Vi stödjer av främst integritetsskäl Estlands ambition att bli 17:e eurolandet i Europa med motiveringen att Estlands parlament avgör denna fråga, medlem eller ej, själv. Här kan noteras att vänsterpartiet inte anmäler avvikande mening: Det är bra att Sverige inte är med i eurozonen anser vänsterpartiet (och miljöpartiet) men Estland får avgöra sin valutatillhörighet själv.
Därmed slut på detta referat från EU-nämnden.
Det är - som Göran Persson uttryckte saken tidigare i våras - en nämnd vars betydelse är starkt underskattad som samråds- och informationskanal, ett ständigt pågående Europaseminarium som Persson sade.
Jag instämmer - och stanna gärna som 42:e suppleant nästa mandatperiod -om väljarna tycker så den 19 september.

onsdag 14 juli 2010

14 juli: Dagens mackhistoria

Hört på bensinstation:
- Vad har ni här?
- Det mesta. Ni kan t.ex. välja mellan korv och soppa.
- Men det finns dom som köper bådadera. Det är bara att välja.
- Då tar jag en 95-oktanig grillad.

tisdag 13 juli 2010

13 juli: Alla dessa opinionsun. . . .

I en SvD-artikel i dag (2010-07-13) uttalar flera ledande partiföreträdare - bland andra Jan Björklund - att antalet opinionsundersökningar, förmodligen avser SvD partisympatimätningar, är så stort att de blir omöjliga att hålla reda på.
Det är bara att instämma.
Jag vill ändå nyansera.
Sifo - trots sina brister - och Temo/Synovate - trots sina brister - känns mer tillförlitliga än andra, inklusive Skop. United Minds och Demoskop.
Det beror inte på att urvalsprincipen eller frågemetodiken är bättre hos Sifo och Synovate utan främst på att benägenheten från de tillfrågade att svara korrekt när Sifo eller Synovate ringer tenderar att vara större och därmed trovärdigheten högre än när andra, mer okända institut ringer.
Och med partisympatimätningar är det som så om också bortfallet, eller avfallet skulle man kunna säga, räknas in att det som kommer ut beror av vad man stoppar in.
SCB-undersökningen senast i maj är ett skräckexempel i annat avseende. Fel metod och sent offentliggörande gjorde undersökningen obsolet.

Helt vansinnig är - och förblir - SvT-försöket att inom ramen för Novus Opinion väga samman andra undersökningar. Det blir ju ett koko resultat.
Det är lika begåvat som att ha ena handen i iskallt vatten och den andra på värmd platta på spisen och utropa: Genomsnittet känns jättebra!
SvT-chefen Eva Hamilton borde ingripa.
Om SvT inte har något statistiskt vetenskapligt råd - och det är ju omöjligt - bör man genast skaffa sig ett sådant.

12 juli: Att köra lagligt

En norrländsk väg, inte alltid helt lätt att hålla fartgränsen på - observera bilen längre fram, den körde om mig för ett tag sedan, hade bråttom misstänker jag, jag följde hastighetsbestämmelserna och blev, tycker nog många, en besvärande bilist, en ren trafikfara

Jag har gjort något ganska dramatiskt de senaste dagarna. Inget olagligt, snarare tvärtom.
Jag har kört lagligt - så långt detta är möjligt.
(Jag klarade därmed både en (välbefogad) poliskontroll med att blåsa för ev. alkohol i kroppen (noll blev resultatet efter tre försök att blåsa) och farten och körkortet några mil före Pajala i lördags; polismannen började med att fråga om jag skulle till Pajala marknad, säkert roligt att veta - jag bekräftade.)
Vad händer när man håller 30-, 40-, 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 100- och 110-hastighetsbegränsningar konsekvent? Jo, därom kan jag nu ge besked.
Man orsakar oändligt många omkörningar, det tutas och bilar lägger sig otroligt nära bakom, man blir själv en trafikfara. - Kommer han att köra in i mig bakifrån? blir en återkommande fråga.
Jag undrar om trafikutskottets ledamöter ibland prövar samma metod, att hålla sig till alla trafiklagar? Det är inte lätt, nämligen.
Jag tror aldrig jag orsakat så mycket irriration i trafiken som fredag-måndag - och kanske dessutom trafikfara.
Bland annat har jag stannat i god tid för gående över vägen. Kollat att ingen går framför bussar som stannat - och då kör folk omkring i en båge för att komma fram. Tro mig: Då blir man lätt omkommen!
Frågan är:
Bör jag återgå till att bli trafiksäker "brottsling" genom att anpassa mig till trafikrytmen eller fortsätta att utgöra trafikfara genom att följa alla trafikregler?
Jag är benägen att välja det förstnämnda men återkommer:
Jag vill nämligen inte orsaka olyckor.

12 juli: Littorinaffären

Det är för alla uppenbart att Littorin-affären skadar statsministern. Här finns ju brister i handläggningen - och man kan verkligen inte undgå att klandra den förre arbetsmarknadsministern: Han har säkeert sagt sanningen, men inte hela sanningen.
Därmed har han försatt den moderate partiledaren och statsministern i vad som kan kallas en rävsax eller Moment 22: Den finns ingen utväg, hur han än gör blir det fel.
Men denna lilla fundering gäller Aftonbladets (s) sätt att agera. Från kommersiella utgångspunkter finns förstås inget att invända, inte heller från journalistiska: Det som bör publiceras, skall också publiceras.
Men från etiska grunder?
Ställföreträdande ansvarige utgivaren för Aftonbladet Lena Mellin - i sak en utmärkt politisk analytiker, ofta visad självständighet - förklarade tidigt under Aftonbladets publicering inkl. undvikande av att ange vilket brott Littorin ev. skulle ha begått, att orsaken till att tidningen inte publicerade vad man visste var att Littorin sedan han avgått var en privatpeerson, inte längre offentlig eller makthavare.
Men denna hållning bröts av tidningen själv då den för läsekretsen anonyma "Anna" i lördags (10 juli) framträdde och berättade vad tidningen två dagar tidigare förklarat sig inte vara beredd att publicera med anledning av att Littorin avgått.
Båda ståndpunkterna kan inte intas samtidigt.
Och nog verkar det som om de kommersiella övervägandena vunnit över de etiska - och kanske rent av journalistiska.

söndag 11 juli 2010

11 juli: Pengarna till Frälsis

Jag lovade ju (6 juli) att sända pengar till Frälsningsarmén som kan hantera sådana väl, jag vill ju att varenda krona som skänks skall komma till användning, att bränna pengar är en styggelse kort sagt.
Jag gjorde det på grund av att förra v-ledaren Gudrun Schyman i en protestaktion brände 100.000 kr i Visby, att pengarna kom från en omdömeslös PR-byrå spelar ingen roll.
Opinion bör man bilda - det är Schyman i sin full rätt att göra - utan att bränna pengar som har ett värde för andra.

Schyman skyr man, när hon gör slikt.
Frälsningsarmén hade i Visby satt upp en insamlingsbössa vid Almedalen - men jag hann aldrig ge mitt bidrag.
Det har jag nu gjort. Och jag hoppas fler gör det.
100 kr - en tusendel av vad Schyman förstörde - kommer till Frälsningsarméns plusgirokonto 90 04 80-5 nu i morgon, den 12 juli 2010.
Man skall använda pengar väl.
Det gör jag.
Jag kommer att bränna mer på Frälsis. Det ger väl inte så mycket publicitet.
Men gör nytta.
Gör gärna samma som jag.
Använd Frälsningsarméns insamlingskonto ovan.

11 juli: VM-finalen i fotboll

Spanien - Holland 1-0.
Det var nog rättvist som skedde - fast mitt hjärta fanns hos Holland. Men som finalmatchen utvecklade sig, var Spanien det skickligaste laget. Bäst på plan var dock trots sin ibland visade oförmåga att variera sig Ari Robben, mest överskattad Xavi - så fort han fick bollen var det som det spanska spelet stoppade upp.
Domaren Webb får godkänt. Han hade anledning att dela ut många gula varningskort.
Och vinstmålet som Andres Iniesta gjorde i 117:e minuten var inte offside som holländare tyckte.

- - -
Här för övrigt lite finalstatistik:
År Finallag Resultat Finalort
1930 Uruguay - Argentina 4-2 - i Montevideo
1934 Italien - Tjeckoslov. 2-1 efter förlängning - i Rom
1938 Italien - Ungern 4-2 - i Paris
1950 Uruguay - Brasilien 2-1 - i Sao Paolo (Sverige trea)
1954 Västtyskland - Ungern 3-2 - i Bern
1958 Brasilien - Sverige 5-2 - i Solna
1962 Brasilien - Tjeckoslovakien 3-1 – i Santiago de Chile
1966 England - Västtyskland 2-2, 4-2 efter förlängning - i London
1970 Brasilien - Italien 4-1 – i Mexico City
1974 Västtyskland - Holland 2-1 - i München
1978 Argentina - Holland 3-1 efter förlängning – i Buenos Aires
1982 Italien - Västtyskland 3-1 - i Madrid
1986 Argentina - Västtyskland 3-2 – i Mexico City
1990 Västtyskland - Argentina 1-0 - i Rom (Sverige trea)
1994 Brasilien - Italien 0-0, 3-2 efter straffar - i San Fransisco
1998 Frankrike - Brasilien 3-0 - i Paris
2002 Braslien - Tyskland 2-0 – i Yokohama
2006 Italien - Frankrike 0-0, 5-3 efter straffar – i Berlin
2010 Spanien - Holland 0-0, 1-0 efter förlängning – i Johannesburg
Vinnare
Brasilien 5
Italien 4
Tyskland 3
Uruguay 2
Argentina 2
England 1
Frankrike 1
Spanien 1
Finaler
Brasilien 7
Tyskland 7
Italien 6
Argentina 4
Holland 3
Uruguay 2
Tjeckoslovakien 2
Ungern 2
Frankrike 2
Sverige 1
England 1
Spanien 1

11 juli: Hemma igen

Det tar sin lilla tid att besöka Pajala.
Från Stockholm vid 16-tiden fredag för att åka till Gällivare med flyg (NextJet, inte SAS), framme vid 20-tiden. Övernattning där, Grand Hotel Gällivare, cirka 15 mil bil till Pajala.
Sedan bil till Luleå lördag kväll, knappt 20 mil.
SAS flyger sparsamt om lördag och söndag till Luleå så planet går först 14.05 till Stockholm - på planet träffar jag för övrigt s-riksdagsmannen Peter Hultqvist från Borlänge som liksom jag gästat Pajala marknad; jag såg både honom och Karin Åström (s) i den socialdemokratiska montern.
Hemma i Stocksund är jag vid 17-tiden denna söndag.
Så är det att ibland vara politiker - roligt men lite tröttsamt att vara på resa så mycket.

Många tillbringar i stället sina helger med familjen eller på stranden vid sommarstugan.
Ändå: Jag vill inte klaga - för tänk så otroligt många personer som jag träffat denna helg som jag aldrig annars lärt känna!

11 juli: Om en bortgången vän


Jag har en trist nyhet. Siri Dannaeus, till följd av inte minst sin make Carl-Axels arbete med många resor till bland annat Afrika berest lärare från Strängnäs, född 1937, riksdagsledamot 1996-98, avled i tisdags.
Hon drabbades av cancer för flera år sedan, en sjukdom som framgångsrikt hölls tillbaka men i vår/sommar förvärrades.
Så sent som inför Veterandagen andra veckan i maj 2010 hade jag direkt kontakt med henne och hon gav – efter att TT intervjuat henne den 7 juni - ännu den 10 juni i år en intervju i Eskilstuna-Kuriren om pensionärernas villkor; hon var kritisk till regeringens långsamhet i beskeden om konsumtionshöjande politik riktad till landets pensionärer.
Siri kom in i riksdagen den 26 februari 1996 då Conny Sandholm, Nyköping, plötsligt avled under sin första mandatperiod. Hon var verksam i arbetsmarknads- men även utbildningsutskottet och var fp-ledamot i 1997 års lärarutbildningskommitté.
I Strängnäs var hon under många år kommunalpolitiskt aktiv.
Siri var en duktig bridgespelare, har jag förstått. Hon var också intresserad av kultur i vid mening men särskilt konst och tillhörde vid sin bortgång Strängsnäs konstförening.
Men mesta tiden ägnade hon SPF där hon sedan 2008 var förbundsstyrelseledamot, aktiv sådan. Inte minst engagerade hon sig i den ekonomiska kommitté som SPF tillsatte om pensionerna och som presenterades för regeringen den 26 maj 2009 på Haga slott, en kommitté som leddes av Ingemar Mundebo men också innehöll både Gustaf Lindencrona och Siri, därtill Karl Erik Olsson (c) och Margareta Gärdestad.
Under en följd av år tillhörde Siri Dannaeus också Stiftelsen Eskilstuna-Kuriren, den stiftelse startad av J A Selander 1940 och som är ensamägare till Eskilstuna-Kuriren och de tidningar som numera ingår i koncernen, Katrineholms-Kuriren, Södermanlands Nyheter, Folket och avläggaren till EK Strängnäs Tidning.
Det var inte minst i EK-sammanhang som jag lärde känna Siri coh Carl-Axel, bland annat vid intressanta studieresor till Rom, Göteborg, Örebro och Warzsawa.

10 juli: Ett speciellt museum

Att Holger Larssons traktormuseum fanns visste jag uppriktigt sagt inte. Men denna dag passerar jag det, i Svartbyn i Överkalix kommun, inte långt från just Överkalix med sin karakteristiska sväng på Kalixälven.
Där på gårdsplanen finns något 100-tal gamla traktorer och andra maskiner, alla använda i trakten, en John Deere från 1934, en annan från några år senare, ett levande lager om man så vill.
Det sägs att de går att köra, om det är sant vet jag inte.
Det är kul att titta på och roligt att någon ägnar sig åt. Lokalen är Guds fria natur och om vintern måste hela museet minus en åttakantig byggnad som finns vara täckt av snö.

Någon personal finns inte - men man betalar 20 kr i en kassaapparat där man kan se att fler varit där denna dag.
Heders åt den som ägnar tid och säkert ger plats åt detta museum, möjligen inte av nationellt intresse men kul att gå omkring i.
Tänk att det funnits så många olika sorters traktorer, lyftkranar. bandvagnar och vad det är!
Så hittar jag på nätet detta om det jag ser med egna ögon:
Holgers Traktormuseum
Sveriges nordligaste traktormuseum hittar du beläget vid polcirkeln, Överkalix. I den charmiga byn Svartbyn, får du möta norrbottens jordbruks- och maskinhistoria.Samlat under ett tak och ute på den stora gårdsplanen finns museets alla maskiner.
I
nne i det åttakantade museet hittar du ett tjugotal av Holger Larssons 100 talet traktorer. Alla traktorena är i brukbart skick.Många av traktorerna kommer från byarna runt om i Överkalix, men flera av dem är köpt upp eller skänkta av de gamla ägarna, runt om i norra norrland. Det finns även några riktiga rariteter i museet, som John Deere BR från 1934, Case CH från 1939 med endast ett 100-tal tillverkade av den modellen.
Besöka? Passar alla åldrar
Pris: Inträdet kostar 20 kr/person och en guidad tur 500 kr.
Öppettider: Hålls öppet från 1Juni -31Aug.
Öppettiderna är mellan kl. 10. 00-18.00 varje dag, måndag som söndag.
Här ett klipp om detta speciella museum: En traktorutställning från en tid som inte längre finns.

11 juli: Match om tredje pris

Tyskland-Uruguay 3-2
Helt rättvist - en händelserik match där båda lagen ville vinna. Diego Forlán var utmärkt, inte snabbast men skicklig, Sebastian Schweinsteiger också mycket bra.
Målvakterna får inte godkänt.
Men vem bryr sig om vem som blir trea - om det inte gäller Sverige förstås?
Jag såg matchen i Luleå, på ett ganska sunkigt hotell .

Det var skönt att gå ut efteråt.
Jag gillar Norrlandsluften. Tur att det finns mycket - så att myggen får plats.

11 juli: Haparandabanan

Haparandabanan är ett av Sveriges mest intressanta infrastrukturprojekt, ganska okänt söder om Luleå men av största vikt för svensk ekonomin inkl. Göteborgs hamn?
Låt mig förklara - strax.

På väg mellan Pajala/Överkalix och Luleå viker jag av mot Kalix i Morjärv för att studera den nya järnvägen. Det handlar om en upprustning av befintlig järnväg Boden–Kalix/Karlsborg (119 km) samt ny järnväg Kalix–Haparanda (42 km).
Hela sträckan Boden–Kalix-Haparanda elektrifieras och förses med nytt signalsystem - på bilden ser man att det börjar fungera.
Varför detta projekt, långt från Stureplan i Stockholm?
Jo, handeln med Finland och Ryssland - och länder än längre bort i öst, kommer bara att fortsätta växa. Vad finns för spår- och hamnalternativ, ja, isfria hamnar krävs:

1. Moskva-Berlin-Rotterdam
2. Moskva-Hapanda-Narvik/Göteborg
Det är huvudalternativen. På den första sträckan kommer det att bli trångt, trångt - det andra alternativet kan komma att bli en otrolig transportsuccé, det tror jag och det är därför jag studerat och stött detta projekt, Sveriges enligt min mening näst viktigaste infrastrukturprojekt (att fortsätta att rusta Göteborgs godshanteringshamn är och förblir hela Nordens viktigaste infrastrukturprojekt).
Banverket motiverar Haparandabanan så här: För att möjliggöra effektivare och miljövänligare tågtrafik på den enda järnvägslänk som binder samman Sverige med Finland och Ryssland.
I dag - se mina bilder pågår upprustningen av den befintliga järnvägen Bod
en–Kalix/Karlsborg. Byggnation av ny järnväg Kalix-Haparanda påbörjades februari 2008, trafikstarten beräknas till 2012.
Kostnaden - och då vet jag inte om den mängd stölder av främst koppar som skett ingår - är ungefär 3.400 miljoner kr, varvid en del finansieras genom Europeiska Unionen, Transeuropeiska Transportnätverken (TEN-T).

Fem gånger har jag nu sett projektet växa fram, ett par gånger har jag också besökt Banverket i Luleå för kompletterande information.
Denna lördag framstår det för mig som om projektet ser riktigt lyckat ut - i framtiden behövs också en stor spårväxel, troligen på finska sidan av Torneälven.

Om man kunde köpa andelar i detta projekt - då skulle jag satsa en bra slant. Detta måste, och då vet man ingenting om de slumrande malmtillgångarnas möjliga exploatering, vara Sveriges bästa infrastrukturprojekt på många år.
Varför har inte socialdemokratiska regeringar satsat?

Jo, man ville nog, insåg potentialen. Men man saknade finansiering - det är helt rätt som flera socialdemokratiska riksdagsledamöter denna mandatperiod uttalat sig om att projektet saknade tillräcklig finansiering, 700-1000 miljoner kr.
Men det har denna regering sett till att ordna.

Jag tror att det är det som är skillnaden: Projekt måste fullföljas, slutföras.
Tänk själv: Finns det något som är så slösaktigt som att bygga en väg eller järnväg nästan ända fram, bara sista kilometern återstår?
Det finns många sådana projekt i Sverige - E73 till och från Nynäshamn är ett skräckexempel, invigt som första spadtagsgrävare av dåvande statsministern Göran Persson, starkt försenat därför att pengarna för sista 6 km inte fanns!
Också det ordnade denna regering!

11 juli: Miljöpartiet i Almedalen

Jag följer rapporteringen om miljöpartiet i Almedalen denna lördag - precis på samma sätt som 99,9 procent av övriga svenska folket gör, alltså via radio och TV.
Lördagen i Almedalen - jag minns att Nyamko Sabuni (fp) häromåret hade fått samma lott - är den minst publikdragande veckodagen i Almedalsveckan. De flesta journalister, organisationsföreträdare och politiker från andra partier har åkt hem, dvs till fastlandet. Så det blir hur gärna man än vill lite avslaget.
Redan i Bibeln står det ju - lätt travesti för att inte direkt åberoåa Gud - att "på den sjunde dagen vilade han sig". Nu framför språkrören Wetterstrand och Eriksson i huvudsak tydligen två önskemål:
1. Det ena luktur planekonomi, att förbjuda byggande av stormarknader utanför städerna under en femårsperiod. Det kan man förstås rent tekniskt klara genom att kommunerna har planmonopol och skulle kunna tänkas den vägen förhindra etableringen av nya köpcentra utanför städernas kärna.
Men hur ser verkligheten ut?
Vilken kommun vill avsvära sig möjligheten att f mer handel till de sina eller rent av se en etablering hamna i en annan kommun?

Nä, det där är önsketänkande - och etableringsskatt på handel är knappast ens gångbart.
2. Fördubblad kollektivtrafik i städerna på tio år - för utanför städerna, främst glesbygd men även vanlig landsbygd kommer bilen att dominera.
Med detta mp-krav är det som Gustav Fröding skriver att "Så ska vi ha´t men var ska vi ta´t?"

En mycket bra målsättning, vem är emot?
Men det är som med Lars Ohly: Man måste i politiken skilja på önskelistor och prioriterade politiska krav. Om vi skall fördubbla kollektivtrafiken, måste annat ställas på framtiden. Vad? Inget svar förstås.

Miljöpartiet har gått jättebra opinionsmässigt de senaste 2-3 åren. Om partiet vore Wetterstrand och Eriksson och några till, då skulle det till och med kunna vara en del av Alliansen.
Men det är det inte - och man kompromissar med det allt mer kaxiga vänsterpartiet.
Detta kommer att begränsa valframgången 2010.

10 juli: På Pajala marknad

Det är tredje gången jag gästar Pajala marknad - en gång, för två-tre år sedan, var det kyligt och regnigt men i dag - 10 juli - strömmar folk till, inte bara från Pajala utan hela södra Sverige.
I folkpartiets stånd finns Ulla Bergström, känd av alla Pajalabor från Posten, och denna mandatperiod, liksom flera tidigare, folkpartiet liberalernas företrädare i Pajala kommunfullmäktige.

Den platsen kommer dock att nästa mandatperiod tas av Eino Frikvist - i röd keps - som likt många andra liberaler i Pajala har ena handen i Lions, andra i folkpartiet.

Det är en fröjd att stå här mitt i folkvimlet där 10.000-tals besökare går för, just går, här tar man det lite lugnt. Man strosar runt bland alla stånd, äter, pratar, studerar utbudet.
I fp-montern hittar jag också Jens Sundström, landstingsråd från Luleå och folkpartiets toppkandidat 2010 i riksdagsvalet. Med är hela familjern Sundström: Lotta och de två flickorna. Man kan, efter några timmar, ana att döttrarna är en smula mätta på både politik och att blåsa fp-ballonger. Strejken är nära ...

Jens Sundström har placerat sin kampanjbil ett halvkvarter längre bort och vi går dit för tt fotografera bilen och 2 x Sundström.
Hur tas partipolitik emot på en marknad som Pajala?
Det vanligaste - och det är känt av alla politiker - är att väljarna skyndar förbi, man vill inte stanna. Men så finns det också en minoritet, kanske någon procent, som tvärtom tar tillfället i akt att diskutera angelägna frågor.

Ibland står man svarslös: en kunnig person från Uppsala,. han är uppenbart lärare, är urarg på kommunalpolitikerna i Uppsala för nedskärningar i kommunens skolbudget. Samtalet tar emellertid en annan vändning när vi så småningom lämnar frågan om hur stora grupperna i skolan är och borde vara, och diskuterar Jan Björklunds sätt att omvandla skolan. Det visar sig ha fullt stöd - utom på en punkt: Det har gått för sakta. Men målet att eleverna skall lära sig mer och att den som skall bestämma i klassrummet är läraren, det får fullt stöd - och jag får också veta att detta är inte bara vad lärare länge önskat utan även eleverna.
Så är det sjukvårdsfrågor förstås, det finns inte en väljare i detta land som inte har egna, negativa, erfarenheter från kontakterna med sjukvården. Men samma väljare lovordar samtidigt den vård och omsorg man fått när man väl kommit fram.

Talas det något om skatterna? Ja, de är fortfarande höga. Om infrastrukturen, vägar och järnvägar? Ja, det som nu görs borde ha gjorts långt tidigare. Om Littorin? Nä, ingenting.
Mitt intryck är att alltför många väljare inte bryr sig, och inte heller nänns sätta sig in ens i de frågor de bryr sig om. Däremot skall politikerna leverera - det man själv tycker.

Pajala marknad? Jag står fem timmar i fp-montern och har intrycket att detta är en mycket populär marknad, med många besökare som bor i Stockholmsområdet och kommunerna runt i kring, Gällivare, Kiruna, Överkalix, Kalix, Haparanda och Övertorneå.



















9 juli: Till Gällivare med Dundretbesök

Gällivare station - en skönhet!
Denna fredagskväll far jag med NextJet - jag tror flygföretaget heter så - till Gällivare. Avsikten är att medverka om lördag på Pajala marknad.
Flygplanet, av propellertyp, landar på Lappland Airport i Gällivare vid 20-tiden, det är ganska mycket folk med planet.
Så tar jag in på Grand Hotel Lappland som ligger mitt emot den granna järnvägsstationen - tyvärr är antalet tåg som passerar o
ch stannar begränsat. Jag vet få tågstationer som till det yttre är så vacker som Gällivare Centralstation - den heter väl så?
Ingen VM-fotboll ikväll, jag noterar att nattlivet i Gällivare verkar ganska livligt men tar bilen på en tur upp till Dundret.

Bilderna är därifrån och talar för sig själva oxh självt.











9 juli: Göran Hägglund i Almedalen

Näst sist ut bland Almedalstalarna 2010 var kd:s Göran Hägglund. Det var - jag hörde bara medierapporteringen - ett tal tydigt inriktat på att tillfredsställa de - i personer räknat ett fåtal procent av väljarkåren - som kan tänka sig rösta på kd. Partiets profil är smal, partiets potential är begränsad, de frågor man vill ägna sig åt få.
Men man klarar nog 4-procentspärren.

Låt mig söka göra en analys av partiet:
Det finns ett fundamentalt problem med kristdemokraterna som går tillbaka till dess bildande 1964. Partiet bygger på värnanade om en viss religion, inget fel i det.
Men därmed har man också dels sagt att partiet är lite bättre för alla de - och de verkar ju inte vara så många - som anser att kristendomen inte bara i kulturellt avseende utan också politiskt skall ha särskilda företrädare i politiken, dels har man definierat sig som ett särintresse i politiken.
Detta utgör ramen för möjligheterna och är en stark begränsning. Men genom att särintresset bara omfattar en sak, religionen och levnadssättet, kan partiet hamna hur som helst i alla andra frågor, vilket ju synts genom att partiet först inte ville samarbeta med något annat parti men nu är klart liberalt i ekonomiska frågor, att partiet först tog stark ställning mot kärnkraft och nu är för, att partiet avvisade svenskt Europamedlemskap och därmed euron, men numera framstår som stark värnare av alla dessa saker efter att ha "bytt åsikt" eller kanske snarare sida i politiken. Så här kan det bli i fråga efter fråga om särintresset religionen inte ger svar på andra frågor: Liberalismen har en helt annan bredd och blir därmed i grunden mer förutsägbar.
Sedan är Göran Hägglund en mycket kompetent person och partiledare.
Fast den som känner honom - och det gör jag väl sedan 1985 - är nog ganska förvånad över hans ministerval: Han borde varit verksam i finansdepartementet, socialdepartemetet är knappast det område som ligger mest i hans personliga intressesfär i politiken.

9 juli: Förberedelser för resa

Vad behöver man ta med sig på resa till Norrland?
Björnsprej? Myggnät? Världskarta? Solskydd när man sover?
Nä, visst finns det fördomar - roliga sådana, man måste kunna skratta - om också Norrland, men det viktigaste att ta med sig är lite tålamod. För medan alla rusar runt och är jäktade i Stockholm är skåningen och norrlänningen sina likar: De tar dagen som den kommer och utan att hetsa, det finns en trygghet - något annat än sävlighet - som gör att Norrland ibland kan framstå som mer inbundet och konservativt än storstadsområdena i Sverige.

Det märks redan när jag skall hämta hyrbilen som skall ta mig till Pajala. Från bilfirman ringer man och säger var nyckeln finns, man har inte tid att - vid 20-tiden - själv lämna nycklarna "men det går ju lika bra att du hämtar bilen själv".
Jo, nog är det sant.
I övrigt kretsar medierapporteringen kring Mona Sahlins tal i Almedalen. Det var ingen nedslagen person som ställde sig i talarstolen utan en optimistisk sådan.

Kanske lyckades hon i en mening: Att höja modet hos de egna. Det är ju många som inte bara är bekymrade över partiledaren själv utan också partiets ekonomiska politik, att den bygger på att landet är i kris vilket inte är fallet. Nu var det mer traditionella löften som fördes fram och stridslinjen gick än en gång kring välfärdens fördelning, inte skolan där socialdemokraterna vikt ned sig, inte utrikespolitiken där samma sak är fallet osv.
Med Arlandabanan mot Gällivare!

8 juli: Mona Sahlin i Almedalen

Tidningen Resumé hade rubriken: Ödesdagen.
Förmodligen avsåg tidningen Mona Sahlins anförande i Almedalen.
Det får skrivas på de politiska överdrifternas konto.
Ödesdagen är valdagen.
Och det är klart att uppmarschen inför denna är tung för Mona Sahlin, inte så mycket den ryktesspridning om henne som sägs förekomma - jag har dessbättre inte träffat på eller fått något sådant meddelande (men det kanske beror på vanliga riksdagsledamöters obetydlighet eller möjligen opålitlighet att inte avslöja slikt) - utan beror på att det socialdemokratiska partiet hamnat i ett sällskap där alla är obekväma med varandra: Att socialdemokraterna efter 1927 skulle samarbeta med vänsterpartiet och dess föregångar har ju varit omöjligt, i alla fall organisatoriskt.
Och den fråga som Sahlin inte kan besvara är: Hur stort inflytande över svensk politik skall dagens socialdemokrater ge f.d. kommunister?
I rader av frågor har socialdemokraterna accepterat den nya regeringens: bostadsbeskattningen, jobbavdraget, valfrihet inom vården - vad man invänder mot är marginellt, så kallad symbolpolitik.
Inte ens i den centralaste frågan, arbetslöshetsförsäkringen, kommer en återgång till tidigare nivåer eller kvalifikationsregler att återinföras - men reträtten sker till pukor och trumpeter och risk finns att vissa tror att socialdemokraterna skall göra det de säger, så är det ju inte.
Betyg:
Sahlin får tre i betyg godkänt men inte mer.

8 juli: Resan hem

Sen tur med Luuk, känns det som. Färjan går på eftermiddagen efter fyra dagar med tre tältövernattningar i Visby - och en utanför. Färjorna går verkligen ofta och är tidsmässigt mycket tillförlitliga.
Här är det fullt, nästan varenda stol tycks upptagen. 1496 passagerare, meddelar kaptenen.

På hemresan träffar jag bland andra Metin Hawsho, Södertälje, som har en stark väljarbas i syrianer och assyrier i sin hemstad och förmodligen kommer att få näst flest kryss på fp-listan i Stockholms län efter Jan Björklund, och Eila Bromme, fp-kommunalråd i Upplands Väsby.
Det blir till en lätt måltid x 85 kr/person ett trivsamt politiskt möte där vi värderar möjligheter och hot.
På exakt minut lägger vi till i Nynäshamn och sedan tar det bara kort tid innan vi kört av färjan, ja, det går så snabbt att bilen hinner i land innan jag är klar efter att också träffat ytterligare ett part liberaler på båten.

8 juli: Skattedebatt 2: Rädda efter valet?

Delar av panelen fångad av Villaägarnas Lena Södersten: Gunnar Andrén (fp), Helena Leander (mp), Joacim Olsson, Villaägarna, och Robert Gidehag, Skattebetalarna, moderator.
Skall vi vara rädda för skattepolitiken efter valet?
Det var ämnet för ett seminarium där jag deltog på torsdagen (2010-07-08) under Almedalsveckan. Svaret var ja från sju av de åtta paneldeltagarna, själv svarade jag självfallet nej. Vad skall man oroa sig för?

Jag klipper här för enkelhetens skull - lätt redigerat - in Skattebetalarnas eget referat:

"En rad panellister från intresseorganisationer och politiker talade om hur de ser på skattepolitiken efter valet och vad de oroar sig över och ser fram emot.
Ett sammandrag av deltagarnas viktigaste poänger:
Robert Gidehag – VD Skattebetalarnas Förening
- Vi tycker att vi ser en negativ skattepolitik från oppositionen. Den vill trappa av förvärvsavdraget, ändra fastighetskatten och återinföra förmögenhetsskatten. När det gäller regeringen finns det anledning att hålla ögonen på värnskatten och flyttskatten.
Gidehag förklarade också att Skattebetalarna är partipolitiskt obundna, men att föreningen får ta ställning i sakfrågor. Därför är Skattebetalarnas Förening väldigt kritiska till oppositionens föreslagna skattepolitik.
John Ahlmark, kommunikationschef, Saco.
Ahlmark förklarade att inkomstskatterna får Saco tycka till om för styrelsen, men inte annat.
- Men vi tycker desto mer på inkomstskattesidan. Problemet med jobbskatteavdraget är att det gör skattesystemet obegripligt. Det skapar misstänksamhet mot skattesystemet. Alla särintressen börjar dessutom vilja ha avdrag för sin sak.
- Saco vill ha bred samling kring ett enhetligt skattesystem för inkHär hela panelen: Gunnar Andrén (fp), Helena Leander (mp), Joacim Olsson, Villaägarna, Robert Gidehag, Skattebetalarna, Susanne Lekengård, Motormännens riksförbund, Lars Jagrén, Företagarna, och John Ahlmark, Saco. Foto: Lena Södersten
Sverige har de högsta marginalskatterna i världen. Risken är stor för ad-hocmässiga beslut styrda av ett varmt hjärta för olika ändamål, vilket krånglar till skattesystemet.

- Många Saco-medlemmar har fått sänkt skatt, men har väldigt hög marginalskatt, vilket kan minska arbetsutbudet. Värnskatten är pervers, eftersom den knappt drar in några pengar.


Lars Jagrén, chef analys och opinion, Företagarna.

- Ja, vi är oroliga över återinförande av förmögenhetsskatt, borttagande av Rut-avdraget och inkomstskattehöjningar.

- Samtidigt finns det flera förbättringar vi vill se från nuvarande regering som till exempel riskkapitalavdrag”.

Företagarna har som utgångspunkt att Småföretagen står för en stor del av tillväxten i antalet arbetstillfällen. Till stor del kommer jobben att komma i tjänstesektorn, och därför måste vi att få ett skattesystem som är anpassat till tjänsteföretag.

- Det är bra med oppositionens förslag att sänka arbetsgivaravgiften. Men det balanseras av att man vill ta bort sänkningen för ungdomar. Totalt blir det därför en höjning av beskattningen av arbetskraften.

- Även inkomstskatteskalans utformning är viktig och här finns risk för försämringar.



Susanne Lekengård, informationschef, Motormännens Riksförbund.

- Orolig? Ja, det får man väl säga. När man pratar skatter och bilism tänker man kanske först på drivmedelsskatterna, men det är många fler skatter som det handlar om.

- Vi har fordonsskatt, förmånsbeskattning, senaste påhittet är en privatisering av trafikförsäkringen. Privatiseringen genomförs inte, men skatten blir kvar trots det. Bensinskatten – ska höjas av de rödgröna med 49 öre, och Alliansen ger inga besked, men höjningar kommer att ske.

Motormännens företrädare hävade att bilisterna betalar 85 miljarder i skatt per år. Totalt 18 miljarder går tillbaka till vägar och underhåll. Men resten är överbeskattning.
- Hur har folk råd att ha bil? De försakar andra saker för att det inte finns alternativ utanför storstäderna.




Joacim Olsson, vice förbundsdirektör, Villaägarnas Riksförbund.

"Orolig? Ja, i allra högsta grad för de som bor i småhusområden. Hur såg det ut innan Regeringens skattereform på bostadsområdet. Var tredje år ökade skatterna lavinartat för de som hade oturen att bo i vissa områden. Skatten kunde öka med tiotusentals kronor utan att betalningsförmågan ökade. Gamla regeringen hanterade det med olika dämpningsregler. Avsaknaden av koppling till betalningsförmågan var dock svår att hantera helt. Beskedet var: ”vi tycker inte synd om dem (fastighetsägarna), för de har en förmögenhet i bostaden” – att förmögenheten inte fanns i plånboken spelade ingen roll. Återinförandet berör taxeringsvärden över 4,5 miljoner – det är inte så många, men hur många till hamnar över sträcket vid taxeringen 2012. Dessutom tillkommer ”skatten på förmögna” – exakt hur den blir vet vi inte.




Gunnar Andrén (fp), riksdagsledamot, ledamot Skatteutskottet 2002-2010

- Oroliga för skatterna efter valet? Varför det?

- Jag hör ju att alla andra i panelen är oroliga. Det är onödigt. Lita på väljarna, det gör jag. Ni behöver inte vara oroliga. Alliansregeringen kommer att sitta kvar – det är mitt grundläggande svar.

- Vad har då hänt under mandatperioden, sedan 2006?
- Det viktigaste vi har genomfört är jobbskatteavdraget – det handlar om en viktig ideologisk fråga. Här ser vi skillnaden i synen på vem som äger resultatet av arbete: den arbetande, löntagaren eller företagaren, eller det allmänna, låt oss kalla denne staten.

- Sedan 2007 får alla behålla lite mer av sitt arbete. Jag tycker att det inte bara är bra för den enskilde utan dessutom rättvist.

- Självfallet gläds vi som företräder Allinansen att oppositionen som tidigare förklarat att jobbskatteavdraget är så fruktansvärt orättvist nu till stor del accepterar jobbskattepolitiken, till ungefär 97 procent. Grattis!

Andrén försvarade också RUT-avdraget och tyckte att det är bra att allinansen stoppat boskatternas ständiga höjning.

Han betoende också att Alliansen sänkt skatten på alla hyresrätter, flera miljarder kr som annars skulle ha blivit resultatet av 2007 års allmänna taxering av flerbostadshus.

Gunnar Andrén underströk också det resonemang som John Ahlmark förde om värnskatten, den bör tas bort eftersom den utgör en skatt inte på rika men väl på kvalificerad utbildning, en vämjelse.

Gunnar Andrén höll däremot inte med Motormännens Susanne Lekengård – tanken att alla skattepengarna från en viss skattekälla skall gå tillbaka till samma område är helt omöjlig.

Andrén noterade - apropå att Jens Spendrup fanns i publiken - att ”ölskatten kan inte gå tillbaka till producenterna”.

(Spendrup protesterar mot det påståendet - med glimten i ögat.)

Andrén avslutade med att påpeka att det allvarligaste med alla skattehöjningarna som de Rödgröna föreslagit är att det skulle skada de välståndsbildande krafterna. Därför måste de rödgrönas skattepolitik avvisas.

- Var inte oroliga, lita på väljarna, var Gunnar Andréns slutord.


Helena Leander (mp), riksdagsledamot, ledamot i Skatteutskottet.

- Var ska vi börja?

- Gunnar och hans allianskamrater har sänkt skatterna med 100 miljarder. De rödgröna föreslår 18 miljarder i höjningar. Varför det?

- Eftersom det satt sina spår i offentliga sektorn. De vill återföra Sverige till fortsatta budgetunderskott. Det är inte konstigt på grund av finanskrisen, men successivt måste vi avveckla stimulanserna.

- Vilka skatter vill man använda sig av? Det är problematiskt att bara ha skatten på arbete. De gröna har länge drivit en grön skatteväxling.

- Vi har redan fått stora skattehöjningar på arbete och därför vill vi inte sänka skatterna ytterligare. Det är inte lätt att utforma ett skattesystem. Det är lätt att det glider väg med skatteavdragen

- Vi borde göra en översyn av hela systemet, många förstår inte jobbskatteavdraget. De rödgröna vill omfördela på bostadsområdet.

- Hur man ska ta ut fastighetsskatter är ett dilemma. Försämringen till möjlighet till uppskov leder till att man inte vill flytta. Därför vill vi fasa ut uppskovsräntan. Sedan förmögenhetsskatten men vi vet inte hur den ska se ut.

Den tidigare skatten var inte bra. De Rödgröna vill samtidigt inte öka klyftorna.

- Ni har kanske läst boken Jämlikhetsanden? Koldioxidskatten är bra eftersom den ger mindre utsläpp, men vi måste vara beredda på att hjälpa de som drabbas särskilt hårt. Nedsättningen för ungdomar har dömts ut av finanspolitiska rådet och därför vill vi växla den nedsättningen mot en sänkning för småföretagen (minus några miljarder).


John Ahlmarks förslag om en ny stor skatteutredning - över partigränserna. blockgränsen?

- Ja, svarade Helena Leander.

- Portot är dyrt numera, det gäller att använda skattebetalarnas pengar väl, svarade Gunnar Andrén. Så vi sänder gärna brev med inbjudningar till både socialdemokraterna och miljöpartiet, men att skicka samma brev till Lars Ohly vore att använda skattebetalarnas pengar illa - enda anledningen skulle vara att visa sig artig, men att tro att vänsterpartiet som vill ha höjd skatt på nästan allt och ge politikerna mer makt över medborgarnas inkomster, skulle träffa överenskommelse med folkpartiet, det tror jag inte på, sade Gunnar Andrén.

- Vi sparar på portot för skattebetalarnas skull.