onsdag 21 juli 2010

20 juli: Om Afghanistan

Det är långt till Afghanistan. Bör svenskar vara där?
Svar: Det beror på syftet.

Men man måste ställa rätt fråga för att förstå varför ett 40-tal länder just denna dag träffas i Kabu under ledning av presidenten Karzai och med FN-chefen Ban-ki-moon närvarande liksom bland andra USA:s utrikesminister Hillary Clinton och Sveriges Carl Bildt.
Beskjutningen av den internationella flygplatsen i Kabul före givarkonferensen är onekligen spektakulär.
Men jag anser att frågan bör ställas så här: Har kvinnor, unga som gamla, elever, unga pojkar, mammor och pappor, ja, jag kan inte räkna grupperna alla, rätt att på samma sätt som vi i Sverige och många andra länder känna trygghet till liv och lem, att inte bli påtvingade ett samhällsskick som innebär att en minoritet förtrycker majoriteten?
Mitt svar är ja. Det är för att skydda demokratins uppbackare, en rad minoriteter, som även Sverige skall delta i den civila återuppbyggnad av Afghanistan som behövts sedan 1979 då dåvarande Sovjetunionen satsade på Naijbulla och hans anhänger och sprängde sönder landet i olika grupperingar.
De som vill att vi nu skall lämna måste svara på frågan: Kan ni garantera fred och frihet åt alla minoriteter? Eller skall världssamfunder - som vid Münchenöverenskommelsen 1938 - kapitulera för den starke?
Frågan är retorisk.

Det är en omöjlig tanke.
Afghanska män och kvinnor har lika stor rätt till säkerhet och trygghet och en tro på framtiden som vi har i Sverige.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar