söndag 29 april 2012

29 april: Agenda


Bilden har inget med TV-programmet på söndagskvällen att göra men avslöjar rädslan för träffar på känsliga områden - kan (om man inte särskilt vill) inte misstolkas

Jag vill ge söndagens Agenda i TV2 högt betyg: Relevant, intressant.
Fråga: Påverkar journalisters personliga uppfattningar valet av nyheter och presentationen av dessa?
Ja.
Det vet varenda väljare, varenda tidningsläsare, varenda radiolyssnare, varenda TV-tittare.
Och enda sättet att komma ifrån detta är att inte dölja att så är fallet.
De flesta journalister är rädda in till döden för att avslöja att de har personliga åsikter, ofta politiska och inte sällan starkt partipolitiska.
När jag var aktiv journalist  (1969-2002) - dvs 33 1/2 år - gjorde jag en ära i att aldrig dölja mina partipolitiska sympatier eller partipolitiska hemvist, ja, i själva verket var det en förutsättning för att jag skulle kunna arbeta med opinionsjournalistik (bland annat Sifo-kommentarer 1973-1988) som jag gjorde, på Sydsvenskan, SvD (chefredaktören Gustaf von Platen skriver till och med om min anställning som "liberal" i sina memoarer), Pressens Tidning, NU och Sundsvalls Tidning:
  Det framgick alltid klart - särskilt viktigt var det under SvD-tiden - att jag var en liberal skribent med sympatier för folkpartiet - vilket inte betydde att jag delade varje åsikt som partiledarna hade - det rörde sig om Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner och Lars Leijonborg - och därför inte heller var ett språkrör för fp eller något parti.
  Däremot var det viktigt för mig att läsarna skulle veta var jag hade mina partisympatier - och så här i efterhand kan jag säga att det var en styrka: såväl Olof Palme som Gösta Bohman sade direkt till mig att det var bra när jag gjorde partipolitiska analyser att de visste vad jag hade för åsikter så att de, när de läste vad jag skrivit, kunde värdera vad jag skrev mot sin egen uppfattning i partipoliktiken.
- Jag gillar inte vad du skriver, sade en gång Gösta Bohman till mig, men jag respekterar det för jag vet att du har rätt i sak.
Tja, så kan man också uttrycka sig.
(Palme poängterade det flera gånger, redan 1976 och sedan inte minst i 1985 års valrörelse att det var viktigt att veta vad jag själv tyckte för att kunna bedöma opinionsanalyserna; Ulf Adelsohn var däremot misstrogen, "han är ju folkpartist" avfärdade han en åsikt som jag framfört just det nämnda året, det gick ju inte heller så bra för moderaterna det valet.)
Så miljöpartiet:
Det är ju uppenbart att miljöpartiet av många journalister behandlats, från 1988 och framåt, med silkesvantar.
Det märks framför allt genom att partiet alltid får framträda i sitt favoritämne: högre miljöambitioner än andra partier.
Men mycket, mycket sällan frågas om hur det skall gå till - miljöpartiet tillåts sakligt sväva ovanför andra partier: man har tydligen mer resurser, mer pengar och mer kunskap än andra partier i just miljöfrågan; bevakningen av miljöpartiets ambitioner har varit journalistiskts ensidig och okritisk i flera decennier nu.
   Så har det också ofta varit med vänsterpartiet - där står folkpartiets och centerns företrädare ofta för det etiska och ideologiska motståndet i den mån inte vänsterpartiets demokratifernissa och sedelpresspolitik avslöjar sig själv.
  Och just nu åker Stefan Löfven (s) räkmacka i pressen: inga svåra frågor ställs, det verkar som om stora delar av journalistkåren anser att den kollektivt och enskilt har en skuld att betala av till socialdemokraterna för att väljarna - inte journalisterna - misshandlade såväl Mona Sahlin som Håkan Juholt 2006-2011.
Däremot finns det nästan inget uttalande som inte i allmänhet kan vändas mot statsministern (lite svårare med finansministern eftersom alla ser att den svenska ekonomin i en internationell jämförelse är väldigt välskött) eller utbildningsministern som får svara för nästan alla tillkortakommanden på utbildnings- och forskningsområdet från 1980-talet och framåt. Också socialministern får svara för brister i äldrevård och annat som har kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap.
Tag Torsiliahemmet i Eskilstuna - starkt kritiserat. Men där finns ju inga övervinster som förklarar viad som skett, och det går ju inte heller att kommunalisera som lösning eftersom det redan är kommunalt!
 Tänk om några journalister, i alla fall någon, skulle ställa miljöpartiets ledande företrädare till svars och fråga:
- Hur hade skolpolitiken sett ut om ni fått styra från 2006?
- Vilka reformer skulle ni ha vidtagit?
 - Ni som är så missnöjda med Jan Björklunds alla reformer, var det bättre förr?
Gustav Fridolin har också han åkt räkmacka i pressen länge, sedan han återkom till politiken, ja, han hyllas av självaste verkställande direktören för Svenskt Näringsliv. Och KU-anmälningarna viner från mp-håll.
- Men vilken näringspolitik står miljöpartiet för?
 - Vilken energipolitik?
 - Och därmed vilken jobbpolitik?
Tack, Agenda, för relevanta och intressanta frågor.
Tittarna och väljarna behöver inte alla svar.
De kan svara själva.

29 april: Vinnare av TOYP-priset 2012

Futebol dá força

Dagens rekommendation: Läs på
http://www.cecilia-mozambique.blogspot.com/

Där kan ni finna denna text:
Vinnare av TOYP-priset 2012!
Jag blev i vintras nominerad till TOYP-priset 2012, Ten Most Young Outstanding People in the World Award, efter artikeln om Futebol dá força i Metro. Tävlingen avgörs både nationellt och internationellt och första deltävlingen, nationellt i Sverige, har nu avgjorts!
Jag och Futebol dá força vann i kategorin Etiskt Ledarskap med motiveringen:
"TOYP i kategorin ”Etisk ledarskap”
Priset tilldelas Cecilia Andrén Nyström som genom sitt projekt
”Futebol dá força” i Moçambique engagerat sig för unga kvinnors
oberoende, hälsa, säkerhet och bättre levnadsvillkor. Cecilia har en
lång bakgrund inom fotbollen och använder fotboll som väg till
självkänsla för unga kvinnor. Hon är själv coach för ett lag i Maputo
och har utbildat coacher som är aktiva i alla regioner i Moçambique.

Projektet har vuxit och bedrivs nu tillsammans med Football for
Worldwide Unity och Lurdes Mutola Foundation i Moçambique med partners
som Utbildningsdepartementet, Ungdoms- och Sportsdepartementet i
Moçambique, Mozambican Football Federation and WLSA (Women and Law in
Southern Africa).

Cecilia kom till Moçambique med tomma händer och en vilja att skapa
förändring. Hon har jobbat med svåra omständigheter i ett land där
unga kvinnor tas ur skolan och gifts bort. Genom sitt engagemang och
sin tydliga idé om en bättre värld står hon för en exceptionell insats
inom etiskt ledarskap och är trots sin unga ålder ett föredöme för
andra ledare."

Cecilia - som råkar vara min systers dotter - skriver själv:
Jag är väldigt hedrad av detta, det höjer min motivation att tro på det jag gör och fortsätta jobba med projektet. Hela projektet handlar ju just om självförtroende, och det krävs inte bara av tjejerna på fotbollsplanen och av mina mocamibikiska kollegor utan också av mig! Tack TOYP!
Prisceremonin äger rum den 4 maj på Summits lokaler på Grev Turegatan 30 i Stockholm kl. 18.00 - varmt välkomna! Jag kommer dock bara medverka via Skype då jag fortfarande befinner mig i Mocambique, men jag rekomenderar er som har möjlighet att komma och träffa de andra unga handlingskraftiga människor som vunnit i andra kategorier.
Vi ses där!/GA

lördag 28 april 2012

28 april: Opinionsläget

Att socialdemokraterna, miljö- och vänsterpartierna har ett opinionsmässigt övertag över regeringen bekräftades i dagens partisympatimätning i Dagens Nyheter.
Men det fanns en intressant siffra:
Socialdemokraterna under Stefan Löfven fick för första gången en minussiffra jämfört med tidigare jämförbara månadsmätning.
Slutsats:
Inte heller nya trän växer ända upp i himlen.

27 april: En jordfästning

Jag och ett stort antal andra - bland annat två nuvarande statsråd, ett antal f.d. statsråd, tre nuvarnade eller f.d. partiledare, fyra partisekreterare, två nuvarande och en f.d. EU-parlamentariker, ett antal riksdagsledamöter, kyrkomötesombud samt många, många andra vänner - bevistade på fredagen Susann Torgersons begravning i Hedvid Eleonora kyrka. Det var en värdig manifestation över en icke så utåt känd men i liberala kretsar mycket välkänd person - jag ber att få hänvisa till mina ninnesord den 18 april.
Vid sammankomsten efteråt talade dels förra biskopen Caroline Krook, dels en av Susann Torgersons äldsta vänner - de hade känt varann i 63 år - samt förre fp-ledaren Lars Leijonborg.
Den sistnämnde höll ett starkt känt tal, där Susanns betydelse för många andra framhölls på ett strålande sätt.
Leijonborg tog som utgångspunkt något som Susann Torgerson skrivit i en blogg en tid före sin död - hon hade åkt med sin make Torger en dag med Roslagsbanan till Kårsta där de druckit kaffe.
Det hade varit så otroligt trevligt, lite paradisiskt.
Och som Lars sade: 
Det är inte alltid de stora sakeerna som förgyller livet, det kan också vara en resa till Kårsta med det bästa sällskap man kan tänka sig. Det blir lycka i livet, gemenskap, kärlek.
Det är inte bara Torger och barnen som saknar Susann, det är många.

26 april: Logiken i mp-förslagen

Så har då även miljöpartiet lagt fram sina förslag till så kallad vårbudget. Kaktusar blandas med päron, om man så kan säga.
Men först sd: Partiet går nu emot nedsättningen av arbetsgivareavgifter för unga under 26 år eftersom - det är argumentet - denna satsning som sägs kosta 16 miljarder kr/år ger så få nya jobb.
Tidigare har sd-partiet stött den politiken - med det omvända argumentet: deet ger unga jobb.
Men sanningen är förstås att det övertakstiska partiet vill samla en majoritet mot regeringen, vilken politiken är, det bryr man sig inte om.
Att rösta på sverigedemokraterna för ungdomar - det är som ett lotteri, ena året si, nästa så - vad resultatet blir om ett år vet förmodligen inte ens partiledningen (sd). Den står för alla åsikter, ligger rätt i full storm, kan man säga.
Eeller som Grönköpings Veckoblad så elegant uttryckte saken för många år sedan: Här går utvecklngen fram och tillbaka i rasande fart.

Men så var det det här med miljöpartiet. Partiet vill stimulera fler att cykla och att cyklarna skall repareras. Därför vill man sänka momsen på cykelreparationer.
Det är en fullt legitim åsikt (tdigiare vill man ha avdrag för cykling till jobbet) - kanske inte den mest angelägna reformen av alla men partier kan prioritera olika.
Men om nu sänkt moms på cykelreparationer leder till att fler reparerar cyklar, och efterfrågan på cykelreparationer ökar, kan det då tänkas att andra momssänkningar fungerar på samma sätt?
Nja, det är inte så säkert. Sänkt moms på mat ville visserligen miljöpartiet ha i början av 1990-talet, kanske hoppades man att folk skulle äta mer?
Visserligen har en specialutredning inom den Hambergska mervärdeskatteuredningen 2005 visat att det framför allt är konsumenterna av riktigt dyr mat - oxfilé och rysk kaviar - som tjänar mest på skattesänkningen på mat, men vill man lura sig själv är det också tillåtet.
Det vill många.
Men om nu sänkt moms på cykelreparationer leder till högre efterfrågan, och sänkt moms på mat likaså (äter vi mer då?), hur är det då med sänkt moms och, om än marginellt, sänkt pris på mat på restauranger, på varm korv, pizza och vad det nu kan vara?
Ökat det efterfrågan? Skapar det som på cykelreparationer nya jobb?
Nej, det anser miljöpartiet inte är fallet, momsreformen på serverad mat leder inte till sänka priser eller fler jobb.
Därför bör de sänkta momsen på restaurangserverad mat tas bort men sänkt moms på mat i butiker vara kvar och införas på cykelreparationer.
Efter detta:
Miljöpartiets logik - om den finns - den är totalt obegriplig.
Men. men: Partiet har ändrat uppfattning förr, om EU-medlemskap, om RUT-avdraget och många andra ting.
Så ingen kan vara förvånad.
Hur är det då med partiets kanske inte mest kända men ändå mest bisarra krav från det första partiprogrammet, att det skall vara tillåtet att cykla två i bredd?
Också där har partiet ändrat uppfattning.
Så miljöpartiet är i alla fall ett parti det svänger om.
Ungefär som vindkraften.
Den är bra - dock inte när det blåser alltför hårt, är för kallt eller - likt den berämda tanken - stilla står.

onsdag 25 april 2012

25 april: 10.000 färre - eller fler?


Den svenska bostadspolitiken .......

I en statistiskt förtjänstfull granskning av Stockholms bostadsmarknad konstaterar lokaltidningen Dagens Nyheter - med den indignation man kan åstadkomma i rubriker och frågeställningar - att antalet hyresrätter som ombildas till bostadsrätter i olika delar av Stockholm under 2000-talet, särskilt från mitten av första decenniet, uppgår till 10.000-tals lägenheter. Samtidigt har bara 5.000 nya hyresrätter tillkommit.
Att bostadsmarknaden i Stockholm är kaotisk, är ju igen nyhet. Redan när hyresregleringen infördes 1917 - på grund av krigstillståndet, det råder som bekant fortfarande - var brist på bostäder i det då växande Stockholm ett stort, stort problem.
Möjligen kan sägas att experimentet med hyresreglering - efter de första 95 åren - inte slagit helt väl ut.
Men det kanske måste bli värre innan krafter som bygger mer släpps fram?
Men åter till själva ansatsen: färre hyresrätter - men varje hyresrätt har ju blivit en bostadsrätt. Ingen bostadsrättsägare intervjuas, bara de som söker hyresrätt, en dyrbar boendeform som vi vet.
Och kanske är det svårt att hitta klagande bostadsrättsägare, både för att de trivs och  för att de just äger sin bostad?
Konkulsion: Om vi inte gör upp med den mediala vanföreställningen att det är massor med människor som går omkring och beklagar att de äger sin bostad, då kommer bostadsträsket att bestå.
Också 2117.

tisdag 24 april 2012

24 april: Ett land med fart

Nyhetsbyrån Rapidus rapporterar att danska polisen under tre månader satt fast nästan 70.000 fartsyndare, 763 om dagen.
Danmark - ett land med fart.

24 april: Bryr sig inte, skriver hel kolumn

Ibland tar man sig för pannan.
I dagens SvD skriver kolumnisten Annina Rabe - känd även för att ha fått "gåshud" vid Whitney Houstons begravning, "en förstklassig föreställning" (21 febr 2012) - att hon inte bryr sig det minsta om Carola (Häggkvist).
Så skriver hon en hel kolumn om just Carola - och att hon inte bryr sig.
Tänker hon konkurrera med den uttrycksfulle ordförrådsösaren Johan Croneman i Dagens Nyheter?

måndag 23 april 2012

23 april: Anti-trängselskatt

Centerpartiet vill ha trängselskatt i Uppsala och Linköping, enligt partiordförande Annie Lööf och trafikpolitiske talesmannen Anders Åkesson., det skriver de på Dagens Nyheters debattsida. sidan för proklamationer från partiledningarna.
Jag har ju, när miljöpartiet var som hetast på att införa trängselskatt i Stockholm, föreslagit också Kalix och Örebro. Men språkröret Peter Eriksson (mp) tyckte tydligen att det inte behövdes i Kalix och dåvarande gruppledaren, som var från Örebro, tyckte inte att det behövdes i hans hemstad.
Så kan det vara.
Jag har ju också, på den tiden Helena Leander (mp) satt i skatteutskottet, aktualiserat trängselskatt i just Uppsala, särskilt som man redan byggt en kringfartsled där för nästan 1 miljard kr, en sådan där kringfart som miljöpartiet är emot i Stockholm.
Men mp-språkröret från Uppsala - som nu gått över till miljöutskottet - har aldrig tänt på idén.
Vi får väl se nu när centerpartiet på riksnivå tycker att det är en bra idé - lokalt är centern helt emot i Uppsala - hur miljöpartiet agerar.
Men frågan bör aktualiseras på fler ställen, t.ex. i Värnamo och Kalmar.
Frågeställningarna är kanske lite annorlunda där, ungefär som i Deje eller Onslunda, ja, ni vet sådana där orter där det ibland blir stockning.
Hur får man tillräckligt många bilister att köra in i Annie Lööfs Värnamo eller Anders Åkessons Kalmar?
Varför inte betala människor 10 kr som åker in där med bil för att handla?
För övrigt kan jag rekommendera ett studium vaalfri dag av Bergshamraleden genom Solna som bra exempel på vilka fantastiska resultat man kan få genom att införa trängselskatter på andra håll.
Där gick det, precis som på Essingeleden, förr att köra. Nu är det stopp på stopp under flera timmar varje dag, därför att bilisterna är så dumma att de väljer bort att betala 10-20 kronor och i stället åker gratis.
Alla - nästan - berättar ju numera hur framgångsrika biltullarna i Stockholm är, kanske inte de som sitter fast på Essingeleden men nästan alla som åker kollektivt i alla fall.
Framgångarna är stora. Det stämmer. Stormarknaderna i Barkarby, Bromma, Länna, Kungens kurva, Södertälje och Arninge i Täby har rekordresultat och bygger ut för fullt - eftersom massor med olydiga människor inte alls beter sig som man skall göra utan kör långa vägar till stormarknaderna långt från Sergels torg och Stureplan för att parkera på gratis p-platser och slippa betala trängselskatt.
Uppriktigt sagt: En mer nyanserad debatt om trängselsaktternas undergörande verkan är på sin plats.
Man borde bland annat mäta bränsleförbrukningen på ett relevant sätt. Hur mycket har bränsleförbrukningen minskat - eller rättare sagt ökat - genom att så många bilister i dag kör längre än de gjorde tidigare?
Jag är för bilavgifter, p-avgifter, på vissa gator etcetera.
Men områdesavgifter är ett elände.

söndag 22 april 2012

22 april: Efterklokhetens mästare (DN)

Dagens Nyheter har verkligen många goda sidor, ensidighet gynnas och gillas inte, avviknade åsikter premieras - men enfalden ligger ibland om hörnet.
Men så tillkommer kulturskribenten Jonsson.
Han är professor, vet bäst, är bäst, har alltid vetat bäst, är moralens främste representant - och enda fläcken på det fläckfria banéret är väl att han alltid uttalar sig om andras tillkortakommanden i efterhand.
Den "uppgörelse" han har i dag med Lena Adelsohn-Liljeroth kan gå till historien.
Så rätt som han har, kan inte någon annan ha.
I efterhand, alltså.
En riktig besserwisser.

21 april: En riktig festkväll

Detta är en annorlunda rapport: Denna kväll var det 50-årsfest för  av Jan Björklund på Dansens hus i Stockholm.
Folkligt, fullt och festligt.
Många bra tal - men ett fullkomligt strålande avslutningsanförande av Peter Örn, i fältprästens skepnad.

21 april: Moderat sorti

Kommentarerna är många till avsättningen av moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten.
Jag är av den uppfattningen att det i just det partiet är svårt att dels vara ungkvinna, dels att man måste inse att historien är inte på moderaternas sida i demokrati- och utvecklingsavseenden.
Sofia Arkelsten tillhör i flera avseenden de unga och därmed också oprövade moderaterna, de som - efter att Fredrik Reinfeldt blev partiledare och statsminister (därför att folk var trötta på Göran Persson) - bara upplevt politiska framgångar och  ansett sig ha historien och  i många fall tolkningsprivilegiet av den politiska historien och den politiska utvecklingen på sin sida.
Den moderata ödmjukheten skulle, om den finns, behöva ha en framträdande företrädare.
Den egenskapen saknas hos många av de unga moderater som kommit in i riksdagen efter valen 2006 och 2010.
Men de borde göra som Gunnar Helén en gång mande Per Gahrton: Gå hem och läsa historia!

21 apri: Annie Lööf i radio

Centerledaren Annie Lööf intervjuades i lördagens Eko-utfrågning.
Det gick - bortsett från någon formulering om svensk export till Kina som av den som vill misstolka Lööf (men inte andra) kunde misstolkas - hyfsat.
Men med detta sagt måste man säga att dagens centerledare befinner sig ungefär 180 grader bort från hrr Hedlund och Fälldin, fru Södeer, hrr Olof Johansson och Daléus - men kanske bara 90-grader bort från Maud Olofsson.
Annie Lööfs problem är inte att hon vill mycket, för det vill hon.
Utan att det är svårt att gå i takt med både regeringen och att profilera sitt eget parti.
Reultatet blir inte sällan goda ambitioner förklädda till oydlighet.
Lördagens Eko-utfråning blev ett exempel på det.

20 april: De 14 kärnkraftverken

Vi vet ju alla att vi behöver elektricitet.
Hur  skaffar man sådan?
Tyskland - och Danmark - har valt väg: Förbränning av mer kolbaserade bränslen, inklusive rysk naturgas.
Sverige, Norge och Finland är lyckligt lottade, vi har mycket vattenkraft, två av länderna har mycket kärnkraft, Norge delar (kärnkrafts- ochvattenel-)nät med Sverige och Finland.
Men länderna runt i kring Östersjön?
Det finns i senaste numret av Vuxenskolans tidning Impuls (2012/3) en intressant redogörelse för den saken. Utefter Östersjöns kust bygger Finland två nya reaktorer och Ryssland (Leningrad II, två påbörjade, två planerade), Litauen (Visaginas I; en reaktor skall godkännas av parlamentet i juni 2012), Estland (planerar för att bygga en reaktor kring 2020), Polen (planerar enligt premiärminister Donald Tusk två kärnkraftverk med vardera två reaktorer vid Östersjöns södra kust, i Mielno och Zarnowiez) och - utan gräns mot Östersjön - Belarus (Astravets 1 och 2) planerar sammantaget fjorton nya reaktorer.
Den som inte förstår vidden av detta ur konkurrens- och säkeerhetssynpunkt, måste satsa på att elda upp ännu mer kolbaserade bränslen, kol, olja, naturgas.
Vi i Sverige skall vara glad över att vi - trots diskussionen om CO2-utsläpp - släppeer ut otroligt lite kolväten numera.
Jämfört med andra länder alltså.


lördag 21 april 2012

19 april: VM i Minsk igen

Det är som bojkotten mot tennismatchen i Båstad 1968 - jag var inte bara med som FPU-are, jag hade demonstrationstillståndet (vilket Säpo tyckte var intressant i många år).
Men här var det samma sak som nu, då FN-bojkott mot Nordrhodesia, i dag EU-bojkott mot Belarus.
Vi sakll följa våra internationella åtagande.
Nej till deltagande i VM i Minsk 2014.
Varje spelare har där ett personligt ansvar.
Säg nej.

fredag 20 april 2012

19 april: VM i ishockey

Att tilldela Belarus VM i ishockey var omdömeslöst.
Att delta vore ännu värre.

onsdag 18 april 2012

18 april: Ett sorgligt besked, Susann Torgerson död



Jan Björklund tackar Susann Torgerson för många år i folkpartiets tjänst vid riksdagsgruppens julfest 15 december 2010
I dag har många liberaler nåtts av ett dystert besked. Organisationssekreteraren, t.f. partisekreterararen och den alltid tillfinnandes Susann Torgerson har avlidit.

Mina och många andras tankar går naturligtvis först till Torger och de tre barnen, barnbarnen och övriga närstående.

Men mina tankar utsträcks också att gälla en personlighet kanske inte så välbekant utanför de mest aktiva partipolitikernas krets men ack så betydelsefull person i demokratins tjänst: Susann har som få om ens någon arrangerat politiska möten, organiserat och träffat beslut om hur - det är vad det ytterst gäller - demokratins formalia skall fyllas med reellt innehåll: Möjligheten för väljaren att i fria val kunna ta ställning till de program som partierna i vårt land erbjuder väljarna att rösta på.
Född i Sverige men Susann hade sitt ursprung, som så många andra i vårt land, i ett annat land och kultur, Ungern. Dess oblida öde gjorde att hon blev än starkare i sin övertygelse om demokratins livskraft och nödvändighet - och att folkstyre var något som inte kommer av sig själv utan måste vinnas i varje generation hos varje medborgare.

Till denna demokratiska övetygelse fanns en tro som ledde långt in i Svenska kyrkans värld, både i Stockholms stift och som vald och omvald ledamot av kyrkomötet sedan många år.
Susann, i grunden lärare och verksam i Eskilstuna under bortåt 20 år, var också en kort tid riksdagsledamot från Södermanlands län innan hon - sedan familjen bytt Eskilstuna och Kjula prästgård där Torger hade sitt pastorat mot olika kyrkobefattningar för blivande kyrkoherdn i Stockholmsregionen,slutligen kyrkoherde i Adolf Fredriks församling - definitivt bosatte sig i huvudstadsområdet och blev under flera årtionden en av folkpartiets viktigaste medarbetare.
- --
Personligen träffade jag på Susann redan tidigt i fp-sammanhang - jag har ju varit verksam sedan ungefär 1965 - men det var först i mitten och slutet på 1980-talet som vi kom att samarbeta nära, på skilda arbetsplatser och ansvarsområden men med geografisk närhet.Som NU-redaktör - med en tidningsekonomi som ofta var så dålig att det var svårt att använda siffrorna - var det naturligt att söka samarbete, och med Susann, som också kom att sitta i NU:s styrelse, var det till slut alltid konstruktiva beslut, inte sällan av kompromisskaraktär, som blev resultatet.
Vi kom också att samarbeta näraom ledamöter i den av J.A. Selander grundade Eskilstuna-Kurirens Stiftelse. Vi har där båda verkat under senaste decenniet, ett mycket viktigt uppdrag för den liberala opinionsbildningen i allmänhet och den liberala samhällsutvecklingen i synnerhet, förvisso ett publicistiskt uppdrag som låg Susann, under många år verksam som styrelseledamot i Sveriges Television, varmt om hjärtat, lika mycket som hon var en sann vän av Sörmland och Eskilstuna med omgivningar.
Susann!
Tack för ett gott dagsverke, inte bara för folkpartiet utan framför allt för demokratin!
GA
18 april 2012

17 april: Om folkpartiets minst kände ordförande

Vem känner i dag till K.A. Andersson (1875-1968)?
Få.

Ändock var han fp-ledare en tid, 1933-34 - när folkpartiet bildades den 5 augusti 1934.

En av dem som personligen kände K. A. Andersson var Eva Eliasson, f. Klein, född 1913. Hon avled i början av april 2012, 98 år gammal.

Jag kände i min tur Eva, var hemma hos henne många gånger för att samspråka i hennes lilla hus på Götavägen i Djursholm där hon länge bodde innan hon flyttade till närbelägna äldreboendet Stocksundsgården. Som rent kuriosum kan nämnas att det lilla hus hon bodde länge i - och där hon hade sin kära bil som hon länge körde - ligger granne med det hus som Ernst Beckman och hans fru Louise lät uppföra i slutet av 1800-talet och som ännu i dag finns kvar, Sveavägen 9. Ernst Beckman var ju som alla torde veta ordförande i folkpartiet 1902-1914, fyra gånger riksdagsman och en av Karl Staaffs mest förtrogna.
Men åter till K. A. Andersson:
Den 28 maj 1997 anordnade jag - jag var då fortfarande fp-ordförande i Danderyd - ett så kallat historiskt möte, främst för att få reda på mer om de som varit med i folkpartiet vid uppropet om bildandet av folkpartiet genom sammanslagning av tidigare fp-organisationer, den 5 augusti 1934.
Till det mötet kom bland många andra dels Eva Eliasson, dels hennes goda vän Inger Öhman, dotter till K.A. Andersson, vid den tidpunkten - Inger var 81 år gammal - lite glömsk skall sägas. Det blev emellertid en mycket intressant afton och jag bad efteråt Eva Eliasson, då 84 år ung, skriva ned en personlig berättelse om K A Andersson och hans hustru Gudrun.

Det gjorde Eva - hon var datakunnig som få och den 4 juni 1997 fick jag följande från henne:

Artikel om K A Andersson, skriven den 4 juni 1997 av Eva Eliasson
Mottagare: Gunnar Andrén, ordförande i folkpartiet i Danderyd

Gudrun och K A Andersson

- Av Eva Eliasson -

Till de minnesvärda liberalerna i Danderyd hör utan tvekan byråchefen vid
lantbruksstyrelsens fiskeribyrå K.A. Andersson (f. 1875) och hans hustru
Gudrun (f.1882, fil. kand. lärare). De bodde i Djursholm på Bragevägen 4.
Huset låg i den branta sluttningen mot Frejavägen med utsikt över fälten
bort mot Mörbyskogen.

K.A. Andersson var under flera perioder mellan 1913 och 1933 ledamot av av
riksdagens första kammare. 1918-19 var han ledamot av andra kammaren,
1932-34 ordförande i Sveriges liberala parti.

Det lyste om K A. Jag har aldrig träffat någon, som kände honom, som inte
älskade honom. Han var genom ett långt liv en trogen liberal.
Troligen gjorde han sina viktigaste politiska insatser 1918-19 då han satt i anadra kammaren, och 1934, då han som ordförande i det liberala partiet medverkade i sammanslagningen med de frisinnade och bildandet av folkpartiet.

Om vi återgår till 1918, så var det en svår och samtidigt dynamisk tid i
svensk inrikespolitik. Det rådde svår livsmedelsbrist i de större städerna, skenande priser och oro bland arbetarklassen. Vid valet 1917 blev liberalerna det näst största partiet i andra kammaren (efter socialdemokraterna). Efter Karl Staaffs död 1915, leddes partiet av
historieprofessorn Nils Edén.
Eftersom Nils Edén var en nära personlig vän till K.A. gissar jag att det var för att bistå Edén som K.A. ställde upp i valet till andra kammaren 1917.

Edén utsågs 1917 till statsminister och han bildade en koalitionsregering
bestående bestående av liberaler och socialdemokrater. (I regeringen ingick också Hjalmar Branting.)

Utom utrikespolitik och matbrist skulle man nu ta itu med representationsreformen, den fråga som varit liberalernas huvudfråga vid 1917 års val. Hur viktig denna fråga var är lätt att förstå, om man
betänker att före första världskriget (1911) hade endast 19 procent av
svenska folket rösträtt, och bara marginella förändringar hade skett sedan
dess.
Till 1918 års urtima riksdag lades alltså propositionen om rösträtt för
kvinnor och om lika kommunal rösträtt för alla skattskyldiga medborgare.
Författningsreformen fullbordades sedan i grundlagsenlig ordning vid 1919
och 1921 års riksdagar. Därefter hade 54 procent av svenska folket rösträtt.
En annan viktig fråga som Edéns samlingsregering arbetade med var frågan om löntagarnas arbetstid. För första gången i Sverige föreslog man 8 timmars arbetstid. Högern var emot och förslaget väckte också starkt motstånd hos bönderna.
Trots detta lyckades man genomföra 48 timmars arbetsvecka för industriarbetare, och arbetstidsförkortningen genomfördes utan reduktion av lönen.
När man 1920 hade klarat av de stora frågorna om författning och socialpolitik, var det slut med enigheten mellan liberaler och socialdemokrater. Edén avgick 1920, och K.A. återgick till första kammaren
och sitt arbete som chef för fiskeribyrån. (Tilläggas kan ju att det liberala partiet snart därefter splittrades i flera delar. Frågan om alkoholförbud spelade den här tiden en stor roll. (

De frisinnade ute i landet ville ha totalförbud. Bland städernas välbeställda borgarklass kom de privatkapitalistiska intressena alltmer i
förgrunden. Kvar blev slutligen de s k. professorsliberalerna -
kulturliberalerna Det finns emellertid mycket mer att berätta om K.A. och
hans hustru Gudrun.

Om det lyste om K.A. så sprakade det om Gudrun.
K. A. började som en fattig bondpojke på Tjörn, yngst av sju syskon, men redan före 30 års ålder blev han en firad folkhjälte - åtminstone i Uppsala.
När K.A. gick och läste kom prästen och skolläraren överens om att han var en ovanligt begåvad gosse, som borde få läsa vidare. Man hjälpte honom därför till ett stipendium, och han inackorderades hos en strykerska i
Göteborg. Hon skulle delvis ha betalt in natura. Så när potatisen var
skördad hemma på Tjörn, skickades en säck med båten, och K.A. fick knalla
med potatissäcken på en dragkärra genom Göteborg.
Det gick bra för honom i läroverket, och med tiden blev han student och
hamnade i Uppsala, där han studerade naturvetenskap.
I Uppsala fanns vid denna tid en docent i geologi, som hette Otto
Nordenskjöld - systerson till den vittberömde Adolf Nordenskiöld.
Otto Nordenskjöld hade på 1890-talet gjort flera upptäcktsresor bl. a. till Grönland. Nu förberedde han en stor expedition till Antarktis, som vid denna tid ännu var en till stora delar okänd kontinent. Nordenskjöld ville utforska den del av Antarktis som ligger söder om Sydamerika. Han hade lyckats att för expeditionens räkning förvärva ett barkriggat segelskepp försett med ångmaskin, som var anpassat för forskningsresor i arktiska vatten.
Fartyget hette Antarctic.
Till skeppsbefälhavare hade han engagerat en välkänd ishavsfarare, norrmannen kapten C. A. Larsen.
Nu värvade Nordenskjöld medarbetare bland studenterna i Uppsala. Det skulle vara unga män, som tålde strapatser och som var kunniga inom sina fack. En av dem som han erbjöd att delta i expeditionen var K.A., som skulle komma med som zoolog.
Expeditionen startade från Göteborg i oktober 1901, och man beräknade att nå Antarktis medan det var sommar på södra halvklotet, för att genom
polarisen kunna tränga så långt söderut som möjligt.
På en ö kallad Snowhill upprättades ett basläger, där Nordenskjöld och fem
andra vetenskapsmän förberedde sig för övervintring. Man hade med sig ett
monterbart hus och nödvändiga förråd samt slädar och draghundar.
Skeppet Antarctic skulle nu så fort som möjligt återvända norrut till isfritt vatten. Botanisten (Skottsberg) och zoologerna följde med fartyget
norrut. De skulle under vintern kryssa bland ögrupperna mellan Eldslandet
och Antarktis och studera det fantastiskt rika växt- och djurlivet i de
arktiska vattnen.
Man gick också ett par gånger i hamn i södra Argentina för att förnya förråden, deponera insamlat material och för att skicka rapporter till
vederbörande myndigheter i Sverige och Argentina. Tack vare rapporterna
visste man nu exakt var Nordenskjölds basläger låg. (Den senare åtgärden
kom ju som vi skall se bli av största betydelse i en tid då polarfararna
var totalt avskurna från världen).
När våren närmade sig gick man åter söderut. Enligt planerna skulle man nu
hämta Nordenskjöld och hans kamrater som övervintrat på Snowhill.

Nu börjar det stora äventyret! Fartyget mötte en serie orkaner, som packade ihop drivisen i dess väg. För att så fort som möjligt komma i förbindelse med baslägret sattes geologen, Johan Gunnar Andersson och två andra män iland på en udde längst norrut på Grahams land.
Enligt en karta upprättad av Ross på 1840-talet skulle man därifrån kunna
färdas över land nästan ända fram till Snowhill. De tre männen färdades på
skidor och hade med sig ett tält. Efter en strapatsrik färd visade det sig att kartan inte stämde.
Ett brett öppet vatten skiljde dem från målet.
De återvände därför till det ställe, där de satts iland från skeppet. De
väntade sig att Antarktic snart skulle komma tillbaka och hämta dem på
återvägen från Snowhill. Men väntan var förgäves - inget skepp kom. Man insåg att det skulle bli nödvändigt att övervintra. Med fantastisk energi
ordnade de ett läger.

Hur det är möjligt att överleva i detta fruktansvärda klimat med köld och
orkaner? Det skall jag inte gå in på nu. Men de tre männen klarade sig över vintern. Nästa vår, när isen fortfarande låg, tog de sig fram till Snowhill. Här visste man ju inte varför man inte blivet hämtad före vintern.
Men man anade naturligtvis det värsta. Johan Gunnar Andersson, som varit med på Antaktic föregående vinter, kunde ju i alla fall tala om att både i
Sverige och Argentina visste man var baslägret låg.

Vi återvänder nu till Antarctic.
Skeppet med besättning och resten av expeditionen ombord kämpade vidare i
storm och packis. Allt visade sig förgäves. Antarctic sprang läck, rodret
skadades och propelleraxeln kröktes bland de vältrande ismassorna.
Slutligen förtöjde man båten vid ett isflak, förde över räddningsbåtarna,
segel, pressenningar och allt förråd, som man kunde släpa ut på isen. Så
stod där 20 man på polarisen och såg sitt stolta skepp skruvas ner i isen.
En av de tjugo var K A Andersson.
Av allt av hans under färden insamlade material, som bestod av flera lårar
fyllda med smådjur i sprit, räddade han med sig en liten låda. (Det han på
detta sätt fick med sig räckte senare till en doktorsavhandling, enligt
kamraten J.G. Andersson.)
Det enda land man kunde nå från det isflak där de befann sig, var en liten
vulkanö, som låg 4 mil bort. Med ett otroligt släpande över drivisen, som
hela tiden rörde sig, kom man efter 16 dagar iland på Paulet-ön.
Nu måste man förbereda sig för en övervintring i det arktiska mörkret. Hur
man byggde hus av stenblock och skaffade sig mat och bränsle, genom att
jaga säl och slakta pingviner,kan jag inte här berätta.

Men en del har jag själv hört K.A. berätta som lustiga episoder!
Nästa vår (i oktober 1903) gav sig kapten Larsen iväg från Paulet-ön mot
Nordenskjölds basläger. Med sig hade han K.A. och fyra man till. Man släpade en skeppsbåt över isen, för att kunna ro när man träffade på öppet
vatten. De kom fram till Snowhill sent på kvällen den 8 november. Det var i grevens tid!
Just samma dag som de kom fram till lägret hade en argentinsk undsättningsexpedition nått Snowhill!
Nu återstod det bara att hämta resten av expeditionen på Paulet-ön och allt material, bl.a. stora högar med sten, innehållande fossila växter och djur, som vittnade om att, under tidigare epoker, Antarktis hade haft ett helt annat klimat. Under en period hade där vuxit skogar av stora ormbunkar.
Samlade på det argentinska skeppet kunde nu expeditionen återvända till
civiliserade trakter, där den varit saknad i nästan ett år.

Återfärden blev ju ett triumftåg. Först i Buenos Aires där man var mäkta
stolta över räddningsbragden. Sedan blev man firad i England och sedan med
en stor fest i Göteborg och slutligen hemma i Uppsala.

Nu tänker jag försöka berätta något om Gudrun Asp-Andersson, K.A.-s
hustru, som nog var en lika trogen liberal som sin make.

Hon var född 1882 i Finland. Hon hade växt upp med kvinnorörelsen. Hennes far var en ansedd läkare. Hennes mor Matilda Asp blev, likt Ibsens Nora, trött på överklasskvinnans liv i "Dukkehjemmet" - hon ville bli självständig och leva sitt eget liv.
När hennes man under en tid arbetat i Tyskland hade Matilda passat på att
utbilda sig till gymnast - vilket var högst ovanligt på den tiden. När hon
tröttnade på sitt "dukkehjem", tog hon alltså med sig ett par av sina barn
och bosatte sig i Sverige.
Så vitt jag vet försörjde hon sig delvis genom att undervisa i gymnastik. Hon blev snart god vän med de mest framstående radikala kvinnorna i landet
såsom Ellen Key och Anna Whitlock, som ju för övrigt bodde i Djursholm.
Dottern Gudrun skulle ju ta studenten, det är klart, och skaffa sig ett yrke.
Det Gudrun Asp också. Som student låg hon till Uppsala och läste naturvetenskap. Det var ont om studerande flickor i Uppsala på den tiden,
och utomordentligt få, som var naturvetare.
Så hittade K.A. sin Gudrun i Uppsala sedan han kommit tillbaka från
äventyren i Antarktis.

Men om han hade tänkt sig en stillsam hemmafru så bedrog han sig. Gudrun tog sin examen. När de flyttat till Stockholm ungefär 1918,och bodde på
Tulegatan tittade Gudrun längtansfullt ut mot Norra Real,och sa: "Jag kan
väl åtminstone få gå provår."
Sen flyttade familjen till Djursholm. Där var nästan alla mammor, så vitt jag minns, hemma hela dagarna. Men Gudrun tog 7.15-tåget från Ösby varje
morgon, för att tjänstgöra i en skola i stan. Därmed ska ni inte tro att
hon försummade sitt hem, som tvärtom var ett härligt gästfritt hus, där
många ungdomar i nästa generation upplevde några av sina gladaste stunder.

1930- 40-talen:

Både K.A. och Gudrun tog på ett tidigt stadium bestämt och energiskt parti
mot nazismen. De hörde till en sammanslutning,som kallades Tisdagsklubben", där Amelie Posse samlat en krets av likasinnade, som arbetade mot det starka tyska inflytandet i Sverige under andra världskriget.
Vi av judisk härstamning var ju en tid oerhört rädda - jag har först nu på
mycket gamla dagar begripit hur rädd jag var. Vi brukade indela de människor vi kände i sådana, som var P (pålitliga) och sådana som inte var P.
Det var ingen tvekan om att familjen K.A. var P i högsta grad.
Det är jag dem evigt tacksam för.
Eva Eliasson
f. 1913 (Klein)
Valevägen 4
Djursholm
Eva Eliasson avled i april 2012

tisdag 17 april 2012

17 april: Göran Persson 1 maj 2012






Många undrar med rätta var förre statsmininistern Göran Persson kommer att tala denna 1 maj.
Därom kan jag ge besked - för jag har spanat.


Rätt svar: Gnesta.


- - -


Men överhuvudtaget är Södermanland ovanligt gynnat denna 1 maj, kanske är sörmlänningar särskilt tåliga:


Mikael Damberg, nybliven gruppledare, talar Eskilstuna.
Thomas Bodström, f.d. det mesta, talar i Katrineholm och Vingåker.
Hans Ekström talar i Strängnäs.

Sara Karlsson, riksdagsledamot från Eskilstuna, åker till världens ände, Trosa.
Åsa Kullgren, landstingsråd, far till Oxelösund.

Caroline Helmersson Olsson, ledamot från Vingåker, besöker Flen.

Var Fredrik Olovsson, nyblivet ekonomispråkrör skall tala, eller om, vet jag inte. Skall kolla hans blogg!

- - -

Nu vet jag:
Hultsfred.

måndag 16 april 2012

16 april: För sent och för lite - eller för tidigt och för mycket?

Marstrands fästning, symbol för ett beslut om en politisk försvarslinje som tiden gått förbi



Visst kan man alltid i politiken önska mer och hävda att det är för sent - men klokt är att vänta ibland: för mycket och för tidigt, är en allvarlig politisk åkomma.
Denna reflektion är tillkommen i anledning av kritiken mot regeringens vårproposition. Det är riktigt att den inte innhåller oerhört många förslag, utom på bostadsområdet.

Varför?
Se på många andra länder, de har underbalanserat sina budgetar (Grekland, Spanien. England, Portugal, Frankrike) så man nu måste spara i åratal och skärna ner i välfärden för vanliga männsikor (de rika klarar sig nog).
Jag anser att den svenska regeringen på flera, ja, många, punkter gör kloka avvägningar i ett läge där osäkerheten om exportutsikterna är oklara, den svenska statskassan är känslig för varje minskning av skatteintäkterna och vi som nationen trots flera bankers vådliga affärer i Östeuropa har klarat oss genom den oerhörda ekonomiska kris som nu plågar stora delar av Europa: att nu t.ex. vräka iväg pengar som miljöpartiet och vänsterpartiet ("arbetslöshetspartierna") vill, vore att driva upp inflationen så att det bli mer luft i lönekuverten. En helt annan sak är att man alltid måste syna om man använder skattepengar effektivt. Där anser jag att åstramning vad gäller avdragsrätten på flera områden, inklusive till riskkapitalister, behöver ses över, man kan diskutera om sänkt moms på serverad mat (det som kallas krogmoms) är det allra bästa sättet att använda 5-8 milajrder kr.
Men att däremot hävda att sänkt arbetsgivareavgift för anställda unga människor skulle vara ineffektivt, är ju bara dumheter. Socialdemokraterna använde exakt samma metod när det partiet var i regeringsställning, då riktades sänkningen till småföretag för att öka anställningarna i dessa, det kostnade 6.000 miljoner kr/år - och när den sänkningen togs bort 2007 och 2008, så fanns det ingen måtta på s-kritiken, v-kritiken och mp-kritiken.
Men uppriktigt sagt!

Det var tråkigt för små företag att reduktionen på upp till 37.5000 kr/månad försvann, det förstår jag. Men hur många nya jobb gav den sänkningen av arbetsgivareavgiften?

Noll, kanske?

Ibland går tiden förbi vissa beslut.

Då gäller det att vara beredd att ompröva.

Sverige är rikt - men miljöpartiets och vänsterpartiets politik har vi inte råd med.

15 april: Skillnad mellan låg skatt och avdrag




Jag ser att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet (undantaget sådana saker som man själva vill, förstås) anser att rot-avdraget bör minskas i omfattning eller sänkas, därför att det betraktas som - vad man felaktigt kallar - en skattesubvention.
Partierna vill judäremot ha rot-avdrag för bostadsrättsföreningar och hyresföretag, allså avdraget skall gälla företagen, inte enskilda. (Åtminstone hyresgästerna och förhoppningsvis bostadsrättsinnehavarnas via uppbyggda fonder har ju betalat dessa ofta eftersatta reparationer via hyran eller avgiften till bostadsrättsföreningen, det ingår ju hyres- och delägaravtalet att ägaren skall sköta underhållet; nu vill hyresfastigheterna ha betalt en gång till för eftersatt underhåll, märkligt, det är som att köpa en röd bil och tvingas betala två gånger för den.)
Men saken är mer komplicerad än så: Sociadlemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet kan inte skilja på en skattesubvention och nedsatt skatt.
Rot- och rut-avdragen är inga subventioner, det handlar uteslutade om att riksdgen beslutat att på vissa jobb skall skatten vara lägre än normalt, ungefär som nedsatt skatt för el för företag, arbetsgivareavgifter för ungdomar och äldre, arbetsgivareavgifter i stödområden, kulturmoms eller på dagstidningarnas prenumerationer etc.
Det är inga subventioner, det är skattesänkningar.

lördag 14 april 2012

14 april: "Gammal och omodern"

Så har det då kommit ungefär 30 mm snö i Stockholmsområdet, bilar kör i diket, 20.000 människor uppges vara utan ström och pendeltågen står, även Roslagsbanan lär ha problem.
Allt är alltså som vanligt - vid snöfall.
SL - Storstockholms Lokaltrafik - är alltid lika överraskat av sådnat som kommer från himlen och inte är regn - eller politisk manna.
Det påminner mig om historien - sann - för ungefär 30 år sedan då ett snöoväder ställde till det i Stockholmsområdet. Den utmärkte Expressen-journalisten Ingvar Hedlund gjorde då en intervju på dåvarande säkerhetschefen vid SJ Yngve Gelotte, på den tiden var SJ ansvarig även för Roslagsbanan.
- Hur kan det komma sig att bara Roslagsbanan fungerar när alla andra SJ-tåg står stilla? frågade Hedlund.
Svar:



- Jamen, det är ju inte så konstigt. Roslagsbanan har ju gammal och berövad utrustning. Det gör att den fungerar även när det snöar.



Ridå!










Gelotte tillade dock inte att den skulle moderniseras.










Nu är det gjort och i dag sver vi resulatet.

14 april: Eritrea och svensk gästfrihet

För en tid sedan kontaktades jag via e-post av företrädare för, låt mig säga, den eritreanska oppositionen i Sverige. Dess företrädare ville att jag - och dessutom svenska myndigheter - skulle fördöma den fria svenska pressens sätt att skriva om Eritrea- och hade desutom synpunkter på att den svenska gästfriheten inte var total genom att den kunde utmynna i kritiska synpunkter på Eritreas inrikespolitik.
(Ordet demokarti, alltså folkstyre, användes dock förtjnstfullt inte i skrivelsen.)Jag bad om synpunkter i sak, inte minst på press- och åsiktsfriheten i Eritrea.
Jag ville också ha konkreet exempel på mötesfrihet, ungefär som vi har i Sverige. Jag har ju mött den, mycket aggressiva, oppositionen vid flera tillfällen, bland annat utanför riksdagshuset för några år sedan då kag och nuvarande EU-parlamentarikern Cecilia Wikström attackaderas nästan fysiskt av Eritreaanhängarna - kanske trodde de att hot bet bättre än argument.
Något svar på mitt svarsbrev har (ännu) inte kommit. Troligen funderar man på svaret.
Men den svenska friheten att arrangera möten - åsiktsfrihet - demonstrerades nyligen på ett uppenbart sätt när en av presidenten i Eritreas närmaste rådgivare, Yemane Gebreab, besökte vårt land. Mötesfrihet gäller även den som inte tycker som en majoritet i Sverige gör, nämligen.
Gebreab fick tala fritt vid ett möte i närheten av Göteborg arrangerat av eritreaner som stödjer regimen i Asmara. Det är det som är åsiktfrihet, föreningsfrihet, demokrati, av oss i Sverige högt skattade värden.
Gebreab togs också emot för samtal med svenska utrikesdepartementet, om gemensamma problem.
Det var ju bra eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt inte fick samtala med Eritreas president Isais Afewerki vid FN:s generalförsamlings möte i höstas (2011) när samtliga var i New York samtidigt. Ibland är det skillnad på tillmötesgående!Och Gebrab och arrangörerna klagade förstås på att frågan om den svenska medborgaren i Eritrea Dawit Isaak togs upp. (Det riskerar inte att ske i hemlandet, där dock Högsta domstolen bekräftat att man registrerat ett brev från Journalister utan Gränser, där den organisaitonen mycket förtjäsntfullt begär att domstolen skall pröva frågan om det är förenligt med Eritreas rättssystem att hålla någon inlåst utan domstolsproövning i mer än tio år - något som ju inte förekommer i många länder ...)Jag undrar: Kan svenskar arrangera motsvarande möten i Eritrea?
Få tala med företrädare för Eritreas utrikesdepartement?
Få ha nationella fester och manifestationer i Eritrea?
Frågorna kan naturligtvis inte besvaras.
Och det är det som är tragedin för eritreanerna - tänk vilken fröjd det skulle vara om Eritreas makthavare lyckades skapa förtroende till sitt eget folk genom demokratiska reformer som tillförsäkrade alla medborgare rättssäkerhet, åsiktsfrihet och mänskliga rättigheter.
Visst går det att klaga när man sitter säkert långt bort från Asmara.
Men någon gång måste makthavarna i Asmara ställa frågan: Varför är så stora delar av vårt eget folk och världen runt i kring avvisade och misstrogna mot oss?

fredag 13 april 2012

13 april: En raket

En raket sköts upp i atmosfären,
en himmelsk sol till minne,
Fiasko blev det väldigt fort.
Raketen var en konstig sort,
hade just ett eget sinne.
När i vattnet den stod på tvären.

13 april: Cameron i Burma

Ibland sker märkliga ting.

Först besökte Hillary Clinton Burma.
Och nu David Cameron.
Det påminner om Richard Nixons resa till Kina 1972.
Vem hade väl trott det?
Förresten: Här är ett annat Nixon-dokument:

12 april: Märklig reaktion

Är allt bra på bostadsmarknaden?
Ja, man undrar när man hör Hyresgästföreningen - rädsla för höjda hyror, som under senare år höjts mindre än någonsin, tillåts alltid motivera varför man säger nej till varje reform.
Det här är ett jätteproblem: Hyresgästföreningen reagerar alltid, tyvärr Barbro Engman, som vore dagens förhållanden - som lett till att vi har krigstillstånd på hyressättningsområdet (hyresregleringen kom 1916/1917 under första välrdskriget) - nästan otillständigt bra.
Men nuvarande brist på bostadsbyggande kommer just från tillämpningen av bruksvärdesprincipen, där belägenehten och standaraden inte tillåts slå igenom i nyproduktionens avgifter. Det är det grundläggande problemet med att det byggs för lite i Sverige, vi behöver avtalade inflyttnignshyror som inte kan överklagas retroaktivt som var fallet i S:t Erik för nu 10-15 år sedan.
Sedan dess vågar nästan ingen bygga inför risken att avtalade hyror rivs upp.
Allt det regeringen nu föreslår syftar faktiskt till att öka utbudet av lägenheter och att minska lönsamheten i svartmarknaden - det borde applåderas av hyresgäströrelsen om den bryr sig om alla de som nu inte får bostad på grund av att det under 2-3 årtiodnen byggts för litet.
Jag tror att i grunden vet Barbro Engman detta. Gör som Mona Sahlin: Tala ut - innan det är för sent.
Vi skall inte ha marknadshyror - mer än i nyproduktionen, där skall avtalade nyproduktionshyror gälla.
Då får fler människor bostad - och hyrorna kan äntligen på sikt sjunka.
Bristsituationen göder ständigt höga och höjda hyror. Se på villapriserna, de går upp och ner, ner där det finns överskott, upp - dessvärre - överallt dr det råder brist.

torsdag 12 april 2012

12 april: Bra med sänkta bostadsskatter

Jag har hela tiden sagt att huvudlinjen för skattepolitiken måste vila på tre ben:
1) Sänkt skatt på arbete
2) Stopp för alla skattehöjningar på elektricitet (undantaget höjningar enligt konsumentprisindex)
3) Stopp och helst sänkt skatt på boende
Mininstären Reinfeldt har gjort alla rätt - och dagens besked om ytterligare sänkningar för att skapa nya incitament för nybyggen med skattevillkor som är långsiktiga samtidigt som skatten på boende i flerbostadshus sänks ytterligare. är jättebra.
(Jag hör att miljöpartiets Åsa Romson tycker man skall göra mer - det är ett vanligt och förutsett utslag av detta partis tävlan i opportunism med vänsterpartiet. Socialdemokraternas Magdalena Andersson tycker förslagen går i rätt riktning, det kan man inte säga om miljöpartiet.)
I detta sammanhang finns anledning att kommentera en uppgift som rör ombyggnadshyror. De måste förhandlas - när vissa tycker att man kan bryta hyresavtal lite hur som helst, så är det på samma sätt för hyresgästernas som det var för villaägare med den godtyckliga fastighetsskatten: Man kunde inte själv påverka skatten utan var totalt utlämnad åt andra, en orimlig ordning.
Därför måste varje ändring av hyrorna - uppåt - föregås av ordentliga avtal.

11 apr: Skattefråga

Enligt ett förslag från regeringen skall riskkapitalister beskattas upp till 5 milj kr i inkomst enligt vanliga regler men därefter blir det kapitalbeskattning, 30 procent.
Det verkar vara mindre väl genomtänkt.
Om jag varit aktiv i skatteutskottet - vilket jag inte är på grund av sjukskrivning - hade jag föreslagit omarbetning utan vad en del kallar gräddfil.
Jag förstår regeringens sätt att argumentera, men i längden blir det omöjligt med olika regler beroende på företagsform.
Annars liknar socialdemokraternas kritik mycket "tomma tunnor bullra mest".
För nuvarande system, som socialdemokraterna står bakom, är otydligt vilket ju visas av att det är Skatteverket som driver hela processen.
Regerignesn förslag skulle dessutom enligt finansdepartementets beräkningar inbringa 100 milj meer till statskassan än nuvarande regler (s).
Likväl: Detta förslag är inte genomförbart utan ordentliga förändringar.

tisdag 10 april 2012

10 april: United Minds (S framåt i rekordfart)

United Minds - en PR-byrå som är bra på reklam för sig själv - publicerar i dag en partisympatiundersökning som ger de rödgröna med socialdemokraterna i spetsen egen majoritet, s får 35,6 procent.
Alla regeringspartier minskar, centern och kd hamnar under 4-procentsspärren, folkpartiet knappt över, moderaterna under 30 procent.
Vem är förvånad? Ingen!
Ty Stefan Löfven (s) fortsätter sin politiskt osannolikt, otroligt framgångsrika linje: att inta säga något alls.
Jag står fast vid att om det fortsätter så här - och Löfven pratar lika mycket som hittills - får socialdemokraterna 100 prcoents stöd i mitten på augusti 2012.
Enda glädjande resultatet är att vänsterpartiet minskar. Men så pratar ju Jonas Sjöstedt mycket också.

9 april: Ingen tidining, bara historia

Tidningsfria dagar är inga bra dagar, vad händer?
Man får gå tillbaka i historien; 9 april 1940, för 72 år sedan, ockuperade Hitler-Tyskland Norge och Danmark. Deet var en förfärlig tid.

Men emd tiden kan i alla fall en god historia, sann eller inte, återges.
Det var tyskarnas tillsatte överbefälhare över Danmark som av kung Kristian krävde att det danska flygvapnet skulle ge sig och kapitulera.

Då sägs att kung Christian svarade:
- Nåvel ,vill de det ene flyet eller både to?

8 april: Syrien - en regim som inte går att lita på

Det kommer ju inte oväntat: Syriens regim ställer nya krav efter det att man godkänt den sexpunktsplan för eldupphör som FN:s förre generalsekretare Koffe Annan förhandlat fram.
Nu vill man ha "skriftliga" garantier från oppositionen, terroristerna man kallat upprorsmakarna, tidigare.
Märkligt är det verkligen: Assad-regimen vill ingå ett skriftligt avtal med terrorister som man tidigare utmåtat som Syrienfientliga utländska agenter.
Regimen i Damaskus är problemet - fast den inte själv förstår.
Men det borde makthavaren i Moskva, Peking och inte minst Teheran bibringa de skjutgalna makthavarna i Syrien.
(Fast de själva kan drar egna slutsatser: Makten i gevärspipor sitter i längden löst ...)

8 april: Påskdagen - är ägg farliga?



Nils Oskar Hillerdal, född Nilsson, bondpojke från Smålandsstenar


Min morfar, född 10 april 1885, död 6 februari 1958, sade en gång till mig, han var TBC-läkare på Spenshults sanatorium 1917-50:

- Ät tomater - medan de är nyttiga.

Det var visdomsord - han visste att allt, nästan, kunde bli farligt.

Men morötter, tomater, gurka, spenat och sallad tillhörde väl det som ännu inte utmålats som farligt. Patienterna på sanatoriteet fick grönsaker mot TBC-bacillen som gjorde att så många - en förhärjande folksjukdom på sin tid - fick plikta med livet.


Så nu är frågan denna påskdag 2012:

Hur länge är det nyttigt att äta ägg?






lördag 7 april 2012

7 apr: Varför SBAB är en "lånebluff"

Varför har SBAB högst 3-månadersränta i dag - av alla större kreditinstitut?
Och varför har SBAB tidigare haft lägst utlåningsränta av alla "banker" - och därmed, ostridigt, varit mycket framgångsrikt på bolånemarknaden?
Svaret är ganska enkelt.

När SBAB startades - av en socialdemokratisk regering - var det i syfte att påverka just bolånemarknaden.
Och hur gör man det?
Genom subventioner, är det enkela - men kostsamma - svaret.

Hur löste regeringen (s) problemet - för ett problem var det?
Jo, man gav - det har ingen annan bank fått permanent, annars brukar det heta "bankakut" - en statlig kreditgaranti, för upplåningen.

Den placerades, nästan osynligt, i riksgälden.
Hur stort var åtagandet?
Jo - hör och häpna -från början sex miljarder kronor!
Uppritkigt sagt: Ge mig en statlig lånegaranti på sex tusen miljoner kr och jag kommer också att lyckas låna upp pengar till förmånliga tärntevillkor - och kan sedan låna ut samma pengar lite billigare än vanliga kreditinstitut, som banker, kan göra som måste arbeta på marknadens villkor.
Vet ni vad: Många tror det men gratis pengar finns inte.
Det här med en statlig lånegaranti var en framgångsrik metod: SBAB tog marknadsandelar och pressade andra banker att hålla nere räntorna.
Nu bör en fråga till ställas: Vem betalade riksgäldens garantiåtaganden?
Svar: Alla skattebetalare - men det var bara låntagarna i SBAB som gynnades. Det var, kan man säga, visserligen bara ett litet statligt åtagande som varje skattebetalare gjorde, men varför skulle bara vissa låntagare/skattebetalare gynnas?
Det finns det självfallet inget bra svar - och än mindre något rättviss svar - på.

Vad har nu hänt?
Jo, ju mer SBAB vuxit i omslutning, desto mindre har riksgäldens garanti blivit, den har minskats med en miljard i flera omgångar. Nu kan SBAB -vars utmärkta personal vant sig vid skattebetalarnas paraply och som var grunden för dess mycket uppmärksammade annonsering/marknadsföring för ett antal år sedan - inte längre låna på samma förmånliga sätt som tidigare:
Den fördel bolaget har haft, och som gjort att man lätt kunna förhandla goda inlåningsvillkor, finns inte längre.
Resultatet ser vi nu: SBAB har de i genomsnitt högsta korta utlåningsräntorna av alla banker av större format.
Vilken slutsats bör man dra, detta i motsats till Jennie Nilssons (s) förslag i dagens SvD där hon i praktiken vill fortsätta statligt gynnande av vissa låntagare, i själva verket de mest kapitalsatarka långatarna, de som bor i storstadsområden och inte i t.ex. Hyltebruk?
Jo, det bästa staten kan göra nu - till gagn för alla Sveriges invånare, även de i Hyltebruk varfrån Jennie Nilsson kommer, är att sälja SBAB så fort som möjligt till högstbjudande och använda likviden för att investera i broar, telenät, kanaler, flygplatser, vägar, järnvägar, tunnelbana, eldistributionsnät, säkerhetshöjande infrastrukturinvesteringar och andra satsningar som staten skall stå för - därmed gynnande alla medborgare, inte bara några få låntagare.
Man skall leva på lön, inte på lån.

fredag 6 april 2012

6 april: Socialdemokraterna nalkar sig himlen

Socialdemokraterna under Stefan Löfvens ledning går starkt framåt också i Demoskops marsmätning.
Om Löfven fortsätter lika framgångsrikt som hittills, dvs att inte säga något alls om någonting, kommer socialdemorkaterna i mitten av augusti att ha 100 procents stöd av väljarna, allt detta för en politik ingen vet något om.
Lysande strategi!

torsdag 5 april 2012

5 april: Skärtorsdagens lön

Jag ser än en gång - i rubriker - att folkpartiet tar strid för låga löner.
Det är naturligtvis att göra svart till vitt.
Det handlar om att möjliggöra för fler ungdomar att ha ett jobb att gå till.
Här är vänsterpartiet, delar av moderaterna, sverigedemokraterna och miljöpartiet ense: Vi står för - även om de inte säger så - att det är bättre att vara arbetslös än att ha ett visserligen lågt betalt men ändå säkert och kollektivavtalat arbete med lön.
Volvo och Metall ha fattat galoppen, ja, regeringen har ju i sin helhet varit inne på detta genom att sänka arbetsgivareavgiften för ungdomar under 26 år, det som socialdemokraterna nu vill ta bort och höja ungdomsarbetslösheten ytterligare, ja, att arbetslöshetspartiet framför andra vänsterpartiet vill detsamma är ju givet, det partiet slår stenhårt vakt om så hög ungdomsarbetslöshet som möjligt.
Socialdemokraterna gjorde på sin tid exakt det som folkpartiet nu föreslå, fast man kallade det ungdmsarbetsprkatik och annat. Men det var offentliga, kollektivavtalsbaserade ungdomsjobb med lite lägre lön., ungefär 25 procent under vanliga kollektivavtalsingångslöner.
Då var det god socialdemokratisk politik, nu är samma sak tydligen dåligt.
För vem? frestas man fråga.
Ser man inte de sociala problemen som total brist på arbetsplatser för unga innebär?
I en enquete (enkät på svenska) i Dagens Nyheter i dag (5 april) uttalar sig praktiskt taget alla mot ungdomslöner.
Genom att undgå på att svara på den relevanta frågan:
Är det bättre att ha ett arbete att gå till med t.ex. 12.000 kr/månad i lön eller att vara hänvisad till socialt försörjningsstöd?

onsdag 4 april 2012

4 april: Kan tjänstgöra som vindflöjlar (mp+v)

När regeringen hösten 2010 lade fram förslag om lärarlegitimation, välkomnade socialdemokraterna genom Mikael Damberg (s) förslaget.
Miljöpartiet tyckte också att det kunde vara kvalitetshöjande, men yrkade likväl avslag på förslaget som partiet ansåg skulle göras till en del av lärarutbildningen. Det gick för fort, var huvudskälet till avslaget.
Och vänsterpartiet genom Rossana Dinamarca gick förstås tvärtemot - fast med krumelurer. Det partiet har aldrig lärt sig läxan!
- - -
Och nu! Jo, då står dessa partiet först i raden att anmäla regeringen för att den inte genomfört reformen på det sätt som tänkt var. Och så fort som det var tänkt!
- - -
Snurreruntpartier! Åsiktsbytarpartier! Populister!
Heder åt Mikael Damberg (s). Han tänkte förmodligen först - innan han uttalade sig.
Vänsterpartiet genom Rossana Dinamarca och miljöpartiet genom Gustav Fridolin kan bäst tjänstgöra som vindflöjlar.

4 april: Fattar jag inte

Även amatörboxning skadar hjärnan, rapporterar ny forskning.
Helt obegripligt.
Jag fattar ingenting.

tisdag 3 april 2012

3 april: Vargdebatten - varför inte 349?

En utredning föreslår att antalet vargar i Sverige bör öka från dagens 300 till kanske 450.
Varför inte 349?

3 april: Forskningscentrum

Under en följd av år har jag väckt motioner om satsningar på forskning och utveckling inom dels fordonsområdet, dels medicnsk forskning i Södertälje och Stocksholmsområdet.
Riksdagen har varit lika kallsinnig som regeringarna Persson (s) och Reinfeldt (m).
Därför är det mycket glädjande att i dag notera att just de stora santsningar som jag önskat nu blir verklighet.

Deet är inte en dag för tidigt.
Men - sett ut min synpunkt - åtminstone tio-talet år för sent.

2 april: Det som händer i Malmö - och bedövande tystnad

Det är bra att socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven talar med Lena Posner-Körösi, ordförande för Judiska centralrådet, om det hänt i Malmö, om de upprepade s.k. missförstånd som kommunalrådet Ilmar Reepalu (s) åstadkommit i förhållande till medlemmarna i den judiska församlingen där.
Löfven sade att Reepalus uttalande var olyckliga. Det är det minsta man kan säga.
Ingen - inte heller jag - tror att Ilmar Reepalu är antisemit. Eller främlingsfientlig. Absolut inte - jag har träffat Reepalu och han är en gedigen socialdemokrat som står för - som Löfven sade - samma värderingsgrund som arbetarrörelsen.
Men bara den misstanken att han av taktiska skäl lagt sina ord på det sättet att han önskat undvika konfrontation med islamister som inte har sasmma toleranta värderingarn, sådana finns, i Malmö, är skäl nog att varna för en utveckling där intoleransen - som kan finnas på många håll, svenskar är absolut inte immuna bör tilläggas - får näring av missförstånden.
En sak kan jag dock inte underlåta att notera i detta sammanhang: Den fullständigt bedövande tystnaden från den s.k. vänstern - intellektuell eller inte - ifråga om fördömandet av alla former av intolerans.

Något säger mig att den vänster som brukar vara så upprörd, inte sällan med rätta, över t.ex. övervåld från israelisk sida i Palestina (jag tillhör dem som vill ha två stater, både med erkända och säkra gränser), mäter med märkliga mått när det gäller ansvarsfördelning och egen intolerans.
I ögat ser man ofta den egna bjälken - men då måste man våga se sanningen i spegeln.

måndag 2 april 2012

2 april: Dag Hammarskjölds Backåkra

I flera år har jag - tillsammans med Ulf Nilsson, Lund, Allan Widman, Malmö och tidigare Torkild Strandberg, Landskrona, skrivit motioner om att vi sm svesnkar och världsmedborgare måste rädda Dag Hammarskjölds Backaåkra från förfall. Hittills har det varit utan resultat.
Jag började med motionerandet i samband med att jag i början på 2000-talet lyssnade till Elisabeth Rehn som föreläste på Backåkra om sitt FN-uppdrag för större jämställdhet.
Nu har Ulf Nilsson skrivit en artikel i Historiska Nyheters e-upplaga som jag med glädje återger.

Rädda Dag Hammarskjölds Backåkra


Dag Hammarskjölds roll i världshistorien kan inte överskattas.

Han gjorde långt mera än att bara förvalta sin givna roll som generalsekreterare för Förenta Nationerna.
FN-administrationen blev under hans tid en egen maktfaktor med egna fredsbevakande styrkor.
Mindre länders rättigheter stärktes mot supermakternas.
Därför menar jag att det är en skyldighet för oss att bevara hans minne och gärning och även uppmärksamma FN:s roll i stort.
Det är där därför en nationell skandal att Dag Hammarskjölds gård Backåkra i Skåne nu tydligen kommer att stängas i sommar på grund av ekonomiska problem.
Vid flera tillfällen har jag motionerat i riksdagen om att Sverige borde ha ett levande museum över en av sina mest kända medborgare.
I år (2011/12) väckte jag en motion tillsammans med folkpartisterna Allan Widman och Gunnar Andrén. Ett Hammarskjöldmuseum skulle samtidigt visa FN:s historia och Sveriges roll i FN genom tiderna.
En naturlig plats för detta är Österlen där Dag Hammarskjölds gård Backåkra ligger.

Dag Hammarskjöld förordade i sitt testamente att Backåkra skulle tillfalla Svenska turistföreningen (STF), som bland annat fick möjlighet att ordna olika sammankomster där.
Enligt testamentet fick också en bostadslänga disponeras av medlemmar i Svenska Akademien under två sommarmånader.
Delar av Backåkra är i dag inredda som en utställning om Dag Hammarskjölds liv.
Det lilla museet är intressant och trevligt att besöka, men skulle kunna utvecklas betydligt.

Eftersom pengar har saknats har det inte skett nysatsningar och modernisering av utställningen.
Själva byggnaderna är dåligt underhållna och i sommar lägger alltså Svenska Turistföreningen ned verksamheten på grund av dålig ekonomi.
Jag tycker att STF borde kunna ta ett större ansvar och att även Svenska Akademien borde ge ett bidrag.
Men det är verkligen också hög tid att staten tar sitt ansvar för museet. STF har i dag uppenbart svårt att bekosta underhåll och upprustning.
Därför skulle det vara naturligt att överlåta fastigheten till Statens Fastighetsverk, som ju har ansvaret för att förvalta kulturarv.
Fastighetsverket har sakkunskap och ekonomiska resurser att förvalta fastigheter med andra värden än rent kommersiella.
Jag vill se ett upprustat museum som uppmärksammar minnet av Dag Hammarskjöld och för nya generationer tydliggör hans betydelse för FN i ett kritiskt skede av världsorganisationens historia, det kalla kriget mellan USA och Sovjet.
Om museet får en tryggare ekonomi och blir mera känt, är det mycket tänkbart att sponsorer blir intresserade. Hammarskjöld säger visserligen i sitt testamente att Backåkra inte får användas kommersiellt.
Det måste respekteras men hindrar inte att till exempel en byggnad inreds för möten och konferenser på lämpligt avstånd i omgivningarna.
En första förutsättning är dock att dagens museum inte förfaller utan i stället får möjlighet att utvecklas.
Sveriges regering genom kulturdepartementet har ett ansvar för att donationen, som gjordes av den 1961 förolyckade generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, förblir tillgänglig för svenskar och för utländska gäster.
Ulf Nilsson
Lund
Riksdagsledamot (fp)

söndag 1 april 2012

1 april: Dagens stora debatt

Det är verkligen bra att statsministern och oppositionsledaren - äntligen! - möts i en direktsänd partiledardebatt i Agenda ikväll.
Alltför länge har både hukat - men när det nu äntligen löst sig hur de skall stå i studion, båda till vänster om programledaren Mats Knutson - då ser vi fram mot en intressant och kul duell.
Hoppas bara att den inte bara kommer att handla om vi skall jobba till 75 eller Saudiarabien utan att den också tar upp viktiga frågor som jordbrukspolitiken och hur höga husen skall vara i Värtahamnen. Här litar vi på programledaren att våra viktigaste partiledare inte slipper undan!

31 mars: Det politiska läget - och nyanserna av rött

Opinionsundersökningarna liknar exakt det läge som rådde före socialdemokraternas, vänsterpartiets och miljöpartiets budgetmotioner i maj valåret 2010: Klar majoritet för s-v-mp.
Varför? Hur kunde det vara så?
Jo, varje väljare - som ville - kunde läsa in i de tre partiernas oklara besked vad de ville, vad man själv önskade. Det tyckte bortåt 57 procent av väljarkåren var mycket bra.
Men sedan kom verkligheten - och den tydliga majoriteten smälte samman till en minoritet, till saken hörde också att främst socialdemokraterna tappade väljarna till sverigedemokraterna, inte minst fackligt aktiva som säkert inte är rasister men som attraherades av sd:s ohöljt populistiska tal om hot mot jobben.
Att moderaterna nu förlorar var väntat: I Rosenbad sitter statsministern och finansministern och administrerar, tyvärr, mer än leder utvecklingen - och är rädda för att ta tappa 10 procent av väljarkåren, från 35 till 20-25 procent.
Folkpartiet har här mycket stora möjligheter, både att attrahera de många väljare som ser bortom attackerna mot enskildheterna i den omlagda skol- och utbildningspolitiken och ser, som Jan Björklund - gärna med mitt instämmande - ser utbildningspolitiken - språk, läsning, matematik, historia och många andra viktiga ämnen inom området bildning - som den enskilt viktigaste hävstången till framgångar både för den enskilde och för vårt land framöver.
Det är f.ö. obegripligt att sd med sin totala brist på förståelse för skola och bildning och ensidigt koncentrerade av budskapet till invandrare och flyktingar, kan ha sådan framgång som 4-6 procent av väljarna. Förstår man inte att det är inte invandringen som är problemet för Sverige utan bristen på kunskap hos många svenskar som är det stora hotet mot ett framgångsrikt Sverige? Som inte förstår att en stark humanism är grundbulten i kampen mot alla former av religiös och annan fundamentalism?
Det politiska läget är intressant. Det finns goda möjligheter för ökad tolerans, kamp för frihet och förvaltarskap av vår natur att vinna vägen till fler människors hjärtan de närmaste åren.
Vad skall man till slut säga om Stefan Löfven?
Svårt att säga något - ännu har han ju inte ens börjat färga av sig.
Av av rött finns det många nyanser, dock är genomskinligt inte en av dessa.