3 juni: Agenda - slut som leder till ny början?

I det stora havet ...

En bra bild som illustrerar god journalistik: Hajen jagar offret - som är synnerligen omedveten ...

I säsongens sista Agenda öppnade Margot Wallström (s) för en comeback i svensk politik, inklusive förtroendeuppdrag.
  Det är välkommet, varje person som aktivt tar del i politiken är en framgång, vi har alldeles för många tyckare som aldrig tar ansvar för sina åsikter.
  Kommer Wallström att bli en framgång?
  Det beror på - jag tror att samma öde möter hette som det som nu möter nya centerledaren Annie Lööf:   Omöjliga förväntningar med hårdhänt politisk verklighet och medial bevakning - och som får till följd att alla de som ser vederbörande som åsiktsfrände snart nog kommer att få klart för sig att den ideologiska kompassen kräver politiskt kompromissande, en verksamhet som är nödvändig men som aldrig ger pluspoäng.
  (Jag tänkte samma sak när jag härförleden hörde Tomas Rambergs intervju med s-gruppledaren i riksdagen Mikael Damberg - som jag råkade träffa häromdagen i ett köpcentrum.
Alla Rambergfrågorna var bra - men ställda utifrån perspektivet att kompromisser och avvägningar är något man inte bör ägna sig åt.
  Men den politiker - och den politik - som inte förbereder sig för att tvingas kompromissa blir personligen inte långvarig och den politik vederbörande företräder kommer aldrig att bli verklighet, alltså ett politiskt utanförskap. Vänsterpartiet och sverigedemokraterna är experter på att manövrera sig in i sådana positioner, utan politiskt inflytande utöver de opinionsinstämmanden man uppnår och ständigt frustrerade över att man saknar möjlighet att påverka; miljöpartiet är i gengäld på väg i den motsatta riktningen: bättre att påverka ett antal beslut än inget alls.)
  Faran för Margot Wallström ligger i att hon kommer att göra - genom att tvingas till politiska avvägningar som hon sluppit som EU-kommssionär, mer känd för övrigt i Sverige än resten av Europa - många av dem som inte känner politikens hårda villkor besvikna.
  Så debatten mellan Mathias Sundin (fp) och Karin Pettersson (s) om amerikansk politik. Avsikten var uppenbart att lyfta fram två motsatser vad gäller pengarnas makt i amerikansk politik.
  Nu missade programledaren Mats Knutson att berätta om de två debattörernas bakgrund. Karin Pettersson har tidigare varit centralt placerad i socialdemokratiska riksdagsgruppen under Mona Sahlins tid och stödde självfallet Barack Obama i senaste presidentvalet, medan Mathias - just nu ersättare till mammalediga Karin Granbom Elisson (fp) - var en de då gansak få liberaler som stödde repulbikanen John McCain, och även deltog i dennes valkampanj.
  Denna motsättning i ideologiskt avseende kom ju ingalunda fram, i stället var "debattörerna" i stort sett eniga om faran i att ett fåfal (gäller kanske inteLO-pengar?) stöder ett visst parti eller viss kandidat med mycket pengar.
  Så av debatten blev det i stort sett ingenting - och man gladdes just då åt att detta slut på en annars bra programform, Agenda, nu tar paus.
  Mitt tips till Agendaledningen är, fast jag vet att jounralister ogillar det: Var mer påläst om politikens villkor och ta utgångspunkten oftare i att politik är konsten att hantera konflikter, inte vinna principdiskussioner.