Det är en smula pinsamt att notera att Sveriges statsminister denna dag - en onekligen speciell dag - valt att inte deltaga i något offentligt arrangemang till minne av årsdagen av vansinnesdåden i Oslo. Förklaringen, att ingen officiell norsk inbjudan förekommit, utgör i sig ett gott skäl att inte närvara vid de inhemska ceremonierna i Oslo - att ha åkt dit utan inbjudan hade väckt än mer frågetecken - men att avstå från möjligheterna i Sverige väcker i sig också förundran.
Men när artisten Mikael Wiehe gör sig lustig över statsministerns frånvaro i Oslo i dag - och säger sig själv vilja försöka företräda denne (något som vittnar om ett omåttligt, nästan omätbart stort ego) - visar det bara brist på takt.
Artisten Wiehe, duktig och underhållande, är inbjuden som just artist, det kan aldrig statsminstern vara.
För att uttala sig som Wiehe måste man rida på egen och andras okunnighet.
Där är det nog svårt att slå Wiehe i den delen. Tänk om Sveriges statsminister oinbjuden trängt sig på de norska ceremonierna i domkyrkan eller utanför regeringsbyggnaden. Det hade varit bara pinsamt.
Jag hade skämts - men funnit det naturligt att Sveriges statsminister deltog i någon minnesceremomi i Sverige.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar