tisdag 20 november 2012

20 nov: Dawit Isaak - i riksdagen, ej glömd

I dag var det diskussion, mer än debatt. om Dawit Isaaks öde i riksdagen. Utrikesminister Carl Bildt (m) svarade på en interpellation från ven Britton (s). Jag deltog även.
  Här mitt inlägg:
  "Fru talman!
  Mot bakgrund av den debatt som fördes tidigare om Israel och Palestina vill jag säga att en enskild människas liv är för denna större än allting annat.
  Den personliga friheten må ha sina begränsningar, men den är oskattbar.
  Att få leva i en rättsstat, i ett land med trygghet till liv och lem kan nog bara rätt uppskattas av den som upplevt motsatsen, att tvingas leva i skräck, ofrihet och fruktan.


Den 23 september 2012 var en sorgens dag.
   Den dagen hade den svenska journalisten och medborgaren Dawit Isaak, bosatt i Göteborg, suttit fängslad i elva år.
  Han greps i Eritreas huvudstad Asmara och är icke anklagad och icke dömd.

Dawit Isaaks öde är framför allt en personlig katastrof, men det är också en tragedi för Eritrea.
  En familjefar har skilts från sin familj, från sina barn, under mer än elva år.
  Detta brott mot mänskliga rättigheter, mot anständighet och känsla för livets värde kommer för alltid att prägla bilden av den eller dem som grep honom.
  För Eritrea och Eritreas folk, som är värt ett mycket bättre öde, är situationen för de mänskliga rättigheterna en tragedi - utan synligt slut.
  Makthavarna i Asmara må ha sina personliga skäl och sin egen advokatyr. De försöker gömma sig bakom sin egen historia och göra sina egna medborgare till inbillade fiender, men rent mänskligt visar det hur svag denna regim är.
  Man förnekar sina medborgare att tänka själva och uttrycka sina åsikter.
  Man vågar inte bemöta den som tycker annorlunda med andra argument utan bara med våldets trubbiga vapen.
  Den som gör så har ett hjärta av sten och kommer att dömas av historien. Det vet vi.

Fru talman!
  Vad ska man göra i denna situation?
  Snart är det dags för nya överläggningar mellan den europeiska unionen och Eritrea. Det nuvarande avtalet för bistånd till Eritrea löper mellan 2008 och 2013. Förra gången höjdes biståndet från 97 till 122 miljoner euro.
  Vi har säkert gjort vad som är möjligt i vår makt med diplomatiska åtgärder. Vi måste använda andra fora också, och min första fråga till utrikesministern är:
  - Vad kan vi vidare göra genom den europeiska unionen?

Ett land som inte tillhör den europeiska unionen är Norge, och Norge har en fast ambassad med ambassadören Bård Hopland i Asmara. Min andra fråga är:
  - Hur kan vi använda Norge i våra försök att få de mänskliga rättigheterna bättre tillgodosedda i Eritrea? Det gäller inte bara Dawit Isaak, utan det gäller många andra också.

Den tredje frågan gäller något som Sven Britton var inne på, och det är viktigt att detta diskuteras.
  Det har visat sig att Eritreas regering inte är helt okänslig för påtryckningar. När två britter blev fängslade lyckades man genom hot om att inskränka de eritreanska diplomaternas rörelsefrihet i Storbritannien få britterna fria.
  Så sent som den 20 september har Eritreas regering accepterat att stoppa tvåprocentsbeskattningen av eritreaner i Kanada. Allt detta, fru talman, föranleder frågan till utrikesministern:
  - Vad kan Sverige göra ytterligare på de olika vägar som finns?"

Carl Bildts svar:
Fru talman!
  Jag har inte svårt att hålla med i mycket av det som både Gunnar Andrén synnerligen vältaligt och Sven Britton har att anföra vad gäller de grundläggande förhållandena i ärendet.
  Det är inte dem som vi egentligen diskuterar, utan det handlar snarare om vad vi kan göra och hur de olika aspekterna på detta ser ut.

  Om vi först tar det som både Gunnar Andrén och Sven Britton var inne på om taxering och indrivning är det icke illegalt att begära att medborgare utomlands ska betala skatt. Men det är icke acceptabelt att vidta exekutiva åtgärder.
  Sker så kommer man i konflikt med de svenska rättsvårdande myndigheterna, men då är det för de svenska rättsvårdande myndigheterna efter en anmälan att ta ställning till detta. Det är som bekant inte möjligt för ett statsråd att instruera de rättsvårdande myndigheterna om vad de ska göra vare sig i detta fall eller i något annat fall. Sådant är rättsläget, och jag tycker att det är bra att detta rättsläge klarläggs från riksdagens talarstol. Mycket mer kan jag alltså inte göra i den delen.
  När det gäller de olika åtgärder som kan vidtas brukar jag säga som så – det är lite av en standardformulering, men den är fortfarande sann – att vi vänder på alla stenar som vi ser. Jag har i den allmänna debatten eller i olika samtal knappt hört något förslag på någonting som skulle kunna göras som vi inte på ett eller annat sätt redan har prövat.
  Det finns väldigt mycket som vi har gjort som vi inte har redovisat och som vi inte avser att redovisa. Resultaten är viktigare än rubrikerna, trots att vi inte har något resultat i den här frågan.

Ett exempel som har kommit fram av andra skäl i samband med Gaddafiregeringens fall – en regim som vi inte hade så mycket med att göra – och som visar vidden av det hela är att vi hade ett samarbete med Gaddafis underrättelsechef.
  Vi ville se om han kunde utnyttja de kanaler som han hade in i den eritreanska underrättelsetjänsten för att ta reda på om vi kunde nå fram den vägen.
  Man får vara mer okonventionell för att försöka åstadkomma resultat än vad jag tror att riksdagens ledamöter i normalfallet skulle vilja acceptera.
  Vi uppnådde inget resultat i det fallet, kan jag säga.

Det ligger dess värre lite i sakens natur och säger sig självt, att hade jag sagt någonting om detta medan det pågick hade det ställt till betydande skada för möjligheten att nå resultat.
  Vi såg hur fallet med Johan Persson och Martin Schibbye berördes.
  Det fick ju en lycklig upplösning efter en relativt kort tid, men även där var det så att jag medan det pågick utåt redovisade väldigt lite av det som vi gjorde.
  Det tror jag att jag fick betydande förståelse för när vi så småningom kunde redovisa en del av det vi hade gjort.
  Det är lättare när man har uppnått resultat än när man inte har ett resultat att redovisa.

I det här ärendet har regeringar under mer än ett decennium försökt och försökt, och det har inte berott på bristande vilja eller bristande initiativkraft att det inte har lyckats.
  Det enda jag kan säga med absolut säkerhet är att vi inte kommer att ge upp och att vi kommer att fortsätta att göra vårt bästa."



2 kommentarer:

  1. Med tanke på de folkpartistiska rasister som nu visat sitt fula tryne så klingar dina ord om DI ganska tomt.

    SvaraRadera
  2. Hej
    Tack för den briljant intelligenta kommentaren. Har du tänkt ut den alldeles själv?
    Jag är imponerad över den intellekturella spänst den ustrålar, den stringens som tydligen är Din och allra med Din oöverträffade slutledningsförmåga.
    Dock: Ditt måttlösa förakt för Dawit Isaaks otroligt obilda öde, en människa som förnekas alla mänskliga rättigheter - och Din osannolika sammanblanding med helt ovidkommande ting, hur är det möjligt att göra så? - är så monumentalt anskrämligt (jag använder inte starkare ord men jag tänker kan jag lova dig) att jag måste avråda Dig från att titta Dig själv i spegeln - Din beundran för Ditt eget snille må vara total men andra kan lätt se genom spegeln och det sanna väsen som då framträder, vågar jag säga.
    Usch vilken eländig kommentar Du nedlåtit Dig till.
    Om det inte vore en överloppsgärning skulle jag be dig skämmas, men inser att det är en omöjlighet.
    Gunnar Andrén
    21 nov 2012

    SvaraRadera