måndag 22 april 2013

18 april: Frågestund i riksdagen

Klockan 14 är det frågestund i riksdagen. Här dagens frågor och svar:

Första vice talmannen_
- Jag vill hälsa statsråden välkomna. Frågor besvaras av näringsminister Annie Lööf, utrikesminister Carl Bildt, justitieminister Beatrice Ask, statsrådet Stefan Attefall och statsrådet Ulf Kristersson.

Arbetsmarknadspolitiken
YLVA JOHANSSON (S):
  Fru talman!
  Min fråga går till näringsminister Annie Lööf.
  Sverige har en arbetslöshet som är högre än många jämförbara länder i Europa. Vi har en ungdomsarbetslöshet som är högre än genomsnittet i Europa. Regeringens arbetsmarknadspolitik måste betraktas som havererad. Resultatet av regeringens politik är att den svenska arbetslösheten ökar och ökar. Fas 3 beräknas under innevarande år öka med 4 000 personer.
  Regeringens prognoser från i höstas när det gäller jobben var överdrivet optimistiska. Nu har regeringen fått revidera sina prognoser när det gäller arbetsmarknaden och erkänner att arbetslösheten under innevarande år kommer att öka med 40 000 personer mer än vad regeringen trodde när den lade fram sin budgetproposition.
  Min fråga är: Nu har regeringen uppdaterat sina prognoser, när tänker regeringen uppdatera sin arbetsmarknadspolitik?

Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):
  Fru talman!
  Jag instämmer med Ylva Johansson när hon säger att arbetslösheten är ett stort problem. Det är av den anledningen som regeringen har gjort stora insatser för att sänka arbetslösheten.
  Vi har sänkt kostnaderna för att anställa. Vi har storsatsat på Arbetsförmedlingen. De har aldrig haft så mycket pengar, medger de själva, för att kunna jobba just med människor som vill vara i praktik eller utbildning. Dessutom har vi fler utbildningsplatser inom våra högskolor och universitet sedan 2006 då Socialdemokraterna satt vid makten.
  Jag skulle i stället vilja fråga Ylva Johansson: Hur blir det fler jobb om man lägger 30 miljarder i ökade kostnader på företag, såsom Socialdemokraterna vill i sin budget? Den här regeringen satsar på ett konjunkturpaket i vårens budget med bland annat ett antal utbildningsplatser och förstärkt regional tillväxt.

YLVA JOHANSSON (S):
Fru talman!
  Jag tror att näringsministern är en av de få i det här landet som tycker att Arbetsförmedlingen är rätt rustad för att klara av sina utmaningar.
Tvärtom är arbetsgivare och också arbetslösa ganska uppgivna när de möter Arbetsförmedlingen. De upplever inte att de har tilltro till att de där kan få hjälp att klara sina rekryteringsbehov eller att kunna få jobb om det är en arbetslös individ.
  Regeringen har föreslagit att man ska minska platserna på högskolan med 10 000 platser. Nu ändrar man det och ska bara minska med 8 600 platser. Det är svårt att betrakta det som en satsning.
  Regeringens problem är att resultatet av politiken som nu har verkat i sex och ett halvt år är bedrövligt. Arbetsmarknaden fungerar allt sämre, vilket flera oberoende bedömare har kommit fram till, arbetslösheten ökar och långtidsarbetslösheten ökar katastrofalt mycket. Ändå håller regeringen fast vid samma politik.
  Nu har ni tvingats att anpassa era prognoser till verkligheten. När ska ni anpassa politiken till verkligheten för att lösa arbetslösheten?

Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):
Fru talman!
 Jobb skapas genom att företag har en vilja och en möjlighet att anställa. Därför är det anmärkningsvärt att när Socialdemokraterna talar om jobb innebär det 30 miljarder i skattechock för svenska företag. Det är de som skapar jobben.
  Vad vi behöver göra är att fortsätta att stimulera företag att skapa jobb och anställa. Det gör regeringen. 
  Vad vi också behöver göra är att förstärka utbildningsinsatser. Det innebär fler högskoleplatser, fler praktikplatser och lärlingssystem som vi ska förfina. Det gör också regeringen.
  Dessutom behöver man jobba mer med samverkan med näringslivet. Praktikplatser är en sådan del som vi förstärker i vårens budgetproposition. Arbetslösheten löses inte bara genom en åtgärd eller en budgetpost. Den löses genom olika åtgärder.
  Sänkta arbetsgivaravgifter är en sådan åtgärd. De vill socialdemokraterna fördubbla. Utbildningsplatser inom reguljära utbildningssystemet är en annan. Där har vi fler platser 2013 än vad Socialdemokraterna hade 2006.

Kränkningar på nätet
KRISTER HAMMARBERGH (M):
Fru talman!
  Jag vill rikta en fråga till justitieminister Beatrice Ask.
  Vi har fått ett nytt ord i vokabulären, näthat. Det är skildrat utifrån olika ungdomsmiljöer och via sociala medier hur unga använder ett allt grövre språkbruk, hur de hotar varandra och hur de kränker varandra. En del rycker på axlarna, och andra såras väldigt mycket. På något sätt verkar det har blivit en norm där de unga inte längre talar med de äldre, och vi har svårt att veta vad som händer.
  Det inskränker sig inte heller till ungdomars beteende. Även vuxna ägnar sig åt grova kränkningar på nätet mot vuxna och mot barn. Det är till och med så att det har spridit sig till politiska kretsar. Vi hade nyligen en ung vänsterpartist som avgick samtidigt med en landstingsledamot från Norrbotten som bland annat tyckte att personer som Beatrice Ask och jag förtjänar bly.
  Min fråga till justitieministern, även om hon inte kan vara ansvarig för normupplösning, är om hon avser att vidta någon form av politiska åtgärder genom att styra myndigheter eller funderar på någon form av tänkbar lagstiftning.

Justitieminister BEATRICE ASK (M):
Fru talman!
Den typ av problem som Krister Hammarbergh beskriver är väldigt allvarliga. Det omfattar många olika typer av brott. Ofta är det som är allvarliga angrepp via nätet brottsligt redan i dag. Det kan röra sig om olaga hot. Det kan röra sig om förtal. Det kan handla om ofredande. Det kan handla om hets mot folkgrupp.
  Det finns en rad olika brott som kan vara tillämpliga.

Ett problem vi har är att lagstiftningen ofta är skriven i en annan tid. Den träffar egentligen inte riktigt vare sig det allvar eller den form som det tar uttryck i på nätet. Därför överväger vi att se över till exempel olaga hot och en del andra brott för att bättre anpassa dem efter den miljö som vi i dag lever i.

KRISTER HAMMARBERGH (M):
  Fru talman!
  I samband med detta verkar det som att rättsväsendet ibland står lite handfallet. Många vittnar om att polisen lite handfallet hanterar det på olika sätt. Anmälningar tas inte upp, och många gånger reagerar man sent. Det leder sedan till att åklagaren i nästa skede lägger ned förundersökningarna.
  Ser inte ministern en risk i att många av dem som använder sig av detta har dålig moral och tar det som intäkt för att det är okej för samhället? Finns det här en möjlighet att skynda på myndigheterna och möjligen få delar av vårt polisväsen att vakna till när det gäller den här typen av frågor?

Justitieminister BEATRICE ASK (M):
  Fru talman!
Vakenheten finns nog, åtminstone på en del håll, i de här frågorna, men ibland kan det vara svårt att hantera.
  Om vi till exempel tar förtal så kräver det ett enskilt åtal. Du måste själv driva frågan. Du kan inte vara förtalad om du inte själv vill driva frågan fast det kan vara en allmängiltig sak.
  Yttrandefrihetskommittén som många riksdagsledamöter var engagerade i pekade på en del av de svårigheterna med vad som är allmänt åtal och vad som är enskilt åtal. Den rekommenderade att man kanske ska sänka ribban något för att kunna driva allmänt åtal. Det är också en sådan fråga som vi arbetar med på Justitiedepartementet.
´ Det handlar om att öka kunskapen om hur man ska arbeta metodiskt i den här typen av ärenden. Därför arbetar Rikspolisstyrelsen med att försöka samla ihop kompetensen och också sprida goda kunskaper om bra metodik så att poliser runt om i landet känner sig säkra på hur de ska hantera anmälningar när de kommer.
  Mitt besked till människor är att de ska anmäla om de känner sig angripna på allvarliga sätt också på nätet.

Polisens förtroende för ledningen
ELIN LUNDGREN (S):
Fru talman!
  Också min fråga går till justitieminister Beatrice Ask.
  I veckan har vi fått rapporteringar om att det inom svensk polis finns ett starkt missnöje bland medarbetarna mot den högsta ledningen. Fyra av tio medarbetare säger att de har inget eller väldigt lågt förtroende för ledningen. Det är en siffra som har blivit ännu sämre sedan förra mätningen. Dessutom valde Rikspolisstyrelsen att inte berätta om kritiken utan sade att den var nöjd med medarbetarindexet.
  Min fråga blir därför: Hur ser justitieministern på situationen, och vilka åtgärder tänker hon vidta?

Justitieminister BEATRICE ASK (M):
  Fru talman!
  Först och främst vill jag säga att jag uppmuntrar de myndigheter som jag har ansvar för att göra medarbetarundersökningar. Man kan inte förbättra sitt ledarskap med mindre än att man vet hur medarbetarna ser på saker och ting.
  Även Rikspolisstyrelsen tar initiativ och har denna typ av undersökningar och har haft det under en tid. Jag utgår från att skälet är att man vill ha det som utgångspunkt för att diskutera ledarskap på olika nivåer och de problem eller synpunkter som kan finnas.
  När det gäller det som har beskrivits i medierna och den senaste undersökningen har jag inte tagit del av alla detaljer i den än. Man har dock inte försökt mörka den, utan den lades ut på polisens intranät i vanlig ordning.
  Det som har diskuterats är om den korta beskrivning av innehållet som gavs överensstämde med innehållet. En del journalister har här menat att man försökte försköna bilden.
  Jag kan inte ha någon uppfattning om ingressen eller beskrivningen när man presenterar undersökningen, men i sin helhet fanns och finns den tillgänglig.

ELIN LUNDGREN (S):
 Fru talman!
  Uppenbarligen finns det en hel del poliser och polisanställda i Sverige som upplever det som svårt att bli lyssnade på av sina högsta chefer. Det är inte en arbetssituation som någon av oss vill uppleva, och Polisförbundet uttrycker också tydlig oro.
  Vad är justitieministerns tanke om hur resultatet kan ha försämrats på detta sätt, och, kanske framför allt, vilka åtgärder tänker justitieministern vidta?

Justitieminister BEATRICE ASK (M):
  Fru talman!
  Det finns flera skäl till att det kan finnas synpunkter på arbetssituationen inom svensk polis. Till exempel motsvarar resultaten inte förväntningarna i en del avseenden när det gäller utredningsarbetet, vilket vi också har diskuterat i kammaren. Därför har vi lagt ned ett ganska omfattande arbete på att träffa utredare och diskutera deras arbetssituation. I den gruppen är det tydligt, utifrån de rapporter jag har fått och de möten jag har haft, att man på många håll känt att man inte har varit sedd och att ledarskapet i den lilla kontexten har varit otillräckligt. Här behövs ett antal åtgärder, och det finns säkert motsvarande problem på andra håll.
  Det vi nu gör från politiskt håll, och som jag tycker är viktigt, är att försöka ta reda på så mycket som möjligt om hur situationen ser ut på basplanet där den egentliga vardagsverksamheten pågår. Under den förändring som kommer att ske när vi ska omorganisera polisen kommer det givetvis att vara många frågor som väcker känslor, debatt och diskussion, och samtidigt ska jobbet skötas. Vi måste därför hålla koll på dessa synpunkter och försöka agera klokt.

Ungdomsarbetslösheten
ROGER HADDAD (FP):
  Fru talman!
Jag vill ställa en fråga till näringsminister Annie Lööf om ungdomsarbetslösheten.
  Vi är generellt sett bekymrade över arbetsmarknadsläget, och vi välkomnar de satsningar som aviserades i vårpropositionen. Vi följer också noga jobbpaktsdiskussionerna. Jag vill dock höra statsrådets bedömning av hur verkningsfulla dessa insatser är utifrån det vi politiker kan påverka.
  När det gäller siffrorna för ungdomsarbetslösheten vill några att de också ska omfatta dem som studerar. Det viktigaste är dock att ta itu med dem som är arbetslösa och saknar utbildning.
  Hur bedömer statsrådet verkningsfullheten?
  Statsrådet får gärna också kommentera samverkan med näringslivet när det gäller lärlingsutbildningarna, för jag tror att det är centralt.

Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):
  Fru talman!
Jag tackar Roger Haddad för frågan. Arbetslösheten, inte minst ungdomsarbetslösheten, är en prioriterad fråga för regeringen och regeringens fyra partier. Här behöver vi jobba med en palett av olika åtgärder. 
  En sådan är samverkan med näringslivet, som Roger Haddad tog upp. Lärlingsutbildningen i gymnasieskolan, som återinfördes av alliansregeringen under förra mandatperioden, är en viktig pusselbit.
  Det kan vi se i Tyskland och Österrike som har framgångsrika sådana system. Jag var i Berlin för några veckor sedan och besökte där företaget Siemens som jobbar med lärlingsutbildning för att slussa in ungdomar i arbete.
  En annan del är sänkta kostnader för att anställa unga genom halverade arbetsgivaravgifter men givetvis också coachning och praktik genom jobbgarantin för unga som infördes 2007.
  Dessa delar är viktiga grundfundament för att långsiktigt verka för att sänka arbetslösheten bland unga i Sverige, som har varit hög under decennier.

 ROGER HADDAD (FP):
  Fru talman!
  Jag tackar Annie Lööf för svaret. Studieresan till Berlin och Siemens var jag extra intresserad av. Är statsrådet beredd att driva denna fråga i Sverige, nämligen att företagen tar ett ännu större ansvar för yrkes- och lärlingsutbildningarna?
  I den gamla gymnasieskolan var det fyra av tio elever som lämnade yrkesprogrammet utan slutbetyg. Samtidigt säger företagarna att de inte hittar rätt kompetens. Vi har dessutom stora avhopp från gymnasieskolan.

Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):
  Fru talman!
  Just yrkesutbildningarna och lärlingsutbildningen är viktiga.
  Här gör alliansregeringen i flera omgångar förstärkningar av yrkesutbildningarna, både genom kompetensutveckling för yrkeslärare och genom att vi i höstens budget fördubblade handledarstödet till arbetsgivare som tar hand om en lärling. Detta gör vi för att skapa morötter för fler företagare att vilja ta sig an en lärling och utbilda den på plats på verkstadsgolvet.
  En annan viktig del är att bygga vidare på den svenska modellen. Där har jag och regeringen stora förhoppningar på yrkesintroduktionsavtal där arbetsgivarparter och facken kommer överens om en modell. Regeringen har sagt att vi gärna stöttar och stimulerar sådana att komma på plats så att fler unga människor får en möjlighet till arbete. Här har vi sagt att vi kan titta både på handledarstöd och sänkta arbetsgivaravgifter för att hjälpa unga till arbete.

Människohandel
OLA JOHANSSON (C):
  Fru talman!
  Min fråga går till justitieministern och handlar om problemet med människohandel.
  Vi kan konstatera att det har skett beklagansvärt lite i många av EU:s medlemsstater när det gäller att införa en gemensam och skarpare lagstiftning mot trafficking. Samtidigt ökar problemet och omfattningen. Det handlar inte enbart om prostitution och sexuellt utnyttjande utan om tiggeri, stölder med mera.
  I Sverige tror man att 166 personer föll offer för detta under 2009–2011. Under de senaste fem åren har 1´.000 ensamkommande barn försvunnit. Var finns de? Var gör de? Hur lever de i dag?
  Under 2008–2010 fanns det en nationell handlingsplan med fokus på just sexuellt utnyttjande av traffickingoffer.
  Problemen ökar och utvidgas. Är det då inte hög tid att vi utarbetar en ny handlingsplan som täcker in alla kända former av trafficking?

Justitieminister BEATRICE ASK (M):
  Fru talman!
  Människohandel för olika ändamål är ett allvarligt problem. Den hemska sanningen är att vi ser en liten rännil av den internationella problematiken. Det är en organiserad verksamhet som handlar om att sälja oftast unga människor till arbete, prostitution, organdonation och mycket annat.
  Jag vågar inte svara på om det är just en handlingsplan vi behöver, men vi lägger mycket kraft i internationella forum på att skapa samstämmighet och samsyn i de åtgärder som krävs för att ingripa mot och utreda denna typ av kriminalitet. Detta måste vi fortsätta med för att lyfta upp det allvar som man måste se på denna problematik med.

OLA JOHANSSON (C):
  Fru talman!
  Trots handlingsplaner och skarp lagstiftning utsätts människor för trafficking. För den som har varit utsatt finns i Europarådets konvention mot människohandel en regel om en så kallad reflektionsperiod på 30 dagar. Den som har blivit utsatt ska ges tillfälle till vila och återhämtning men också möjlighet att blicka framåt och reflektera över sin egen framtid innan andra processer som rör en själv drar i gång och man måste fatta beslut för egen del.
  Sverige följer inte detta i dag. Min fråga blir därför: På vilket sätt kommer justitieministern att verka och agera för att alla som har varit utsatta för detta ges rätt till 30 dagars vila och återhämtning även i Sverige?

Justitieminister BEATRICE ASK (M):
  Fru talman!
  Frågan om hur brottsoffer ska få stöd och hjälp är viktig för Sverige. Det viktigaste är att vi funderar över hur vi bättre kan ta oss an de ungdomar och andra som har varit föremål för denna typ av brottslighet. Vi måste också arbeta internationellt, och frågan om brottsoffren är med i det arbete vi bedriver.
  Jag kom ganska nyligen hem från ett besök på ett skyddat boende för unga traffickingoffer i Hanoi. Det är många tusen unga flickor som säljs till bland annat Kina och andra länder för att det är brist på flickor i dessa länder men också för att sexindustrin i Thailand och andra länder är stor.
  En och annan flicka får man tag i och kan ta hem. De är i stort behov av inte 30 dagars vila utan många dagars vila, upprättelse, utbildning och en möjlighet att komma igen. Det är inte alltid så att man är välkommen där man kommer ifrån.
  Det finns stora behov av internationella insatser, och jag kan försäkra att vi i det internationella arbetet gör allt vad vi kan för att bättre leva upp till de krav som man måste ställa.

Statligt stöd till muslimska organisationer
KENT EKEROTH (SD):
  Fru talman!
  Min fråga går till Stefan Attefall.
  I maj 2012 avslöjade Uppdrag granskning att en mycket stor andel av Sveriges moskéer står för en kvinnofientlig och bokstavstrogen tolkning av Koranen, en syn som står i direkt strid med svenska värderingar.
  Det är inte förvånande för oss sverigedemokrater, som länge har varnat för detta. Men trots detta avslöjande drogs inte stödet in till de här moskéerna. Tvärtom höjdes anslagen till trossamfund där de här moskéerna ingår, samtidigt som regeringen exempelvis drog ned anslagen till handikappidrotten.
  När Uppdrag granskning följde upp avslöjandet tidigare i år visade det sig att de ursäkter och löften om förbättring som hade framförts föga förvånande bara var ett spel för galleriet. Ett samfund som erhåller skattefinansierade bidrag måste förbinda sig att ”upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”.
  Min fråga är: Anser Attefall att de här muslimska förbunden, moskéerna och organisationerna gör det och därmed att svenska skattepengar fortsatt ska gå till att stödja sådana organisationer?

Statsrådet STEFAN ATTEFALL (KD):
  Fru talman!
  Det är korrekt att stöd till trossamfund, oavsett den här diskussionen, har stigit två år i rad generellt för samfunden. Det handlar om andlig vård på sjukhus, generella stöd och vissa lokalbidrag.
  Fallet som Uppdrag granskning tog upp skapade ett antal frågor. Det gjorde att den myndighet som har ansvar för att följa upp frågorna drog in stödet i avvaktan på att få svar på ett antal frågor.
  Man ska komma ihåg att det var bara fem av de granskade moskéerna som får del av det stöd som staten betalar ut. De andra moskéerna är inte anslutna till någon riksorganisation och kan inte få del av stödet.
  Det ställdes ett antal uppföljande frågor och har vidtagits en hel del åtgärder inom respektive moské. Ett antal personer är inte längre kvar vare sig som ideellt arbetande eller som anställd på grund av det egna arbete som skedde i moskéerna. Man har haft en dialog med de här samfunden och moskéerna och därmed också kunnat fortsätta att betala ut stödet, helt i enlighet med det regelverk som finns.

KENT EKEROTH (SD):
  Fru talman!
  Som jag nämnde är detta inte första gången något sådant uppdagades. Det gjordes en uppföljning som kom i januari i år. Frågan aktualiseras också genom Mustafaskandalen inom Socialdemokraterna, där det återigen framkom vilka värderingar som florerar inom dessa organisationer.
  Det kan handla om antisemitiska eller kvinnofientliga texter och hänvisningar till att det är sharia som ska användas och appliceras. Det går hand i hand med ännu tidigare avslöjanden, som ljudbanden om judar i Södermalmsmoskén för några år sedan. Situationen förändras uppenbarligen inte – i alla fall inte till det bättre.
  På den förra frågan verkade det som om Attefall är nöjd med tingens tillstånd, trots den här uppföljningen och trots allt som visar på detta. Om jag tolkar Attefall rätt överväger regeringen inte att åtgärda situationen, där de här muslimska organisationerna får ta del av svenska skattebetalares pengar. Det gör mig faktiskt ganska orolig.

Statsrådet STEFAN ATTEFALL (KD):
  Fru talman!
  Det är uppenbart att jag inte var tillräckligt tydlig.
  Först och främst:
  De värderingar som kom till uttryck i det aktuella programmet är självklart inget man kan ställa sig bakom, om man hyllar de värderingar som vi står för från regeringens sida men också som demokrater. Det fanns ett antal uttalanden om att inte uppmana kvinnor att gå till polisen när man blev misshandlad och andra uttalanden som självklart ska fördömas.
  Men när man granskar detta närmare visar det sig ett antal saker. Flera av de här organisationerna får inte något stöd från statens sida. Man har vidtagit åtgärder på ett antal ställen. En del personer som uttalade sig hade inte någon officiell roll i de här moskéerna.
  Det är så man måste göra. Man måste granska fallen och se vad som ligger bakom, ha en dialog. Den myndighet som ansvarar och gjorde en granskning drog också in stödet i avvaktan på att klara ut ett antal frågetecken som fanns. Med det har man sedan kunnat fortsätta.  
  Det innebär inte att det inte finns enskilda människor som både uttrycker sig och agerar på ett sådant sätt att man har anledning att ta avstånd från det. Men i de befintliga regelverken kunde man konstatera att man kan följa upp dem genom de åtgärder som vidtogs i respektive moské.

Humanitär hjälp till Syrien

HANS LINDE (V):
  Fru talman!
  Jag har en fråga till utrikesministern.
  Syrien är kanske en av vår tids värsta humanitära katastrofer. Jag tror att vi som befinner oss i denna kammare har svårt att förstå vidden av lidandet för det syriska folket. Vi vet i dag att minst 1,3 miljoner syrier har flytt sitt land. Kanske så många som 4 miljoner syrier lever som internflyktingar i sitt eget land. De humanitära behoven är enorma.
  Samtidigt beskriver de humanitära organisationerna hur de möter en lång rad problem. De möter våld i sitt arbete. De har svårt att få de resurser de behöver. FN:s appeller har tyvärr inte hörsammats i tillräcklig utsträckning.
  De beskriver också, i de civila organisationer som jag pratar med, hur regelkrångel och administrativa hinder i grannländerna, till exempel i Turkiet, förhindrar deras verksamhet och deras möjligheter att föra in utrustning, läkemedel och annan nödhjälp in i Syrien.
  Min fråga till utrikesministern är: Vad gör utrikesministern för att underlätta de humanitära organisationernas tillträde till Syrien, så att vi kan få fram mer humanitär hjälp?

Utrikesminister CARL BILDT (M):
  Fru talman!
  Tack, Hans Linde, för frågan!
  Detta är en av vår tids allra största tragedier – det tror jag att vi är eniga om. Vi sysslar med den praktiskt taget dagligen, för att försöka åstadkomma en politisk lösning – det ser inte så ljust ut för ögonblicket – och för att försöka lindra för människorna. Vi är från svensk sida den fjärde eller femte största bidragsgivaren. Men det handlar också om den typ av frågeställningar som Hans Linde tar upp.
  Frågan om att nå in i Syrien från olika länder utan att gå via Damaskus är en både juridiskt och – som Hans Linde påpekar – sakligt komplicerad materia. Vi arbetar tillsammans med de internationella organisationerna i dialog med respektive regeringar och också i dialog med det speciella organ som de syriska oppositionsföreträdarna har satt upp för att försöka koordinera biståndsverksamheten, för att försöka få den att fungera bättre än den gör. Jag vill inte säga att det fungerar dåligt, men det bör fungera bättre.

HANS LINDE (V):
  Fru talman!
   Tack, utrikesministern, för svaret! Jag välkomnar det humanitära stöd som den svenska regeringen har avsatt och betvivlar inte heller utrikesministerns engagemang i frågan.
  Men vi konstaterar att regeringen i den vårändringsbudget som presenterades i måndags föreslår att man ska göra en besparing på biståndsbudgeten med 709 miljoner kronor i årets budget. Det innebär att regeringen kommer att backa från åtaganden som man har gjort, att man kommer att backa från löften som man redan har gett.
´ I vårändringsbudgeten beskriver man ingenstans var besparingen kommer att göras. Då skulle man från utrikesministern, som har så stort engagemang för de syriska flyktingarna, vilja veta om utrikesministern i dag kan garantera Sveriges riksdag att den besparing som den borgerliga regeringen har föreslagit på biståndsbudgeten i år inte kommer att gå ut över den humanitära hjälpen till de syriska flyktingarna.

Utrikesminister CARL BILDT (M):
  Fru talman!
  Jag har inte siffrorna alldeles klara för mig för ögonblicket. Men jag tror dess värre att jag kan lova Hans Linde att det stöd vi kommer att ge till humanitär verksamhet till Syrien och syriska flyktingar detta år kommer att vara avsevärt mycket högre än förra året.
  Jag säger ”tyvärr” eftersom jag skulle önska att konflikten tog slut i dag och att detta stöd inte behövdes. Vi tillhör de allra största bidragsgivarna i världen. Vi har praktiskt taget löpande räkning till de stora humanitära organisationerna. Det ligger i det stora humanitära kontot, som inte redovisas i förväg, eftersom vi inte vet vilka nödsituationer som kan uppkomma. Det är en lite speciell del av statsbudgeten. Det sker alltefter omständigheterna, alltefter behoven.
  Dess värre fruktar jag att summan i år kommer att bli avsevärt mycket högre än vad den var förra året.

Internationellt erkännande av folkmordet i Osmanska riket
ANNELIE ENOCHSON (KD):
  Fru talman!
  Även min fråga vill jag rikta till statsrådet Bildt.
  Den 11 mars 2010 sade riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen att Sverige ska erkänna folkmordet 1915 i dåvarande Osmanska riket. I folkmordet som ägde rum beräknas mellan 800 000 och 1 000 000 kristna ha dödats. Massmordet utfördes bland annat genom massakrer och framkallad hungersnöd. I Sverige lever många ättlingar till dem som har upplevt detta folkmord, och det är ett trauma för hela folkgrupper.
  Folkmord är ett brott mot mänskligheten och angår oss alla. 20 länder har i dagsläget officiellt uttryckt att mordet på de kristna minoriteterna var ett folkmord. Men frågan behöver även ett internationellt erkännande.
  Riksdagen beslutade att Sverige bör agera med kraft inom EU och FN för att få till stånd ett internationellt erkännande av folkmordet. Min fråga till statsrådet Bildt är: Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit inom EU och FN för att just kunna få ett internationellt erkännande?

Utrikesminister CARL BILDT (M):
  Fru talman!
  Dessa frågor tillhör de frågor som ständigt bereds. Men det är som bekant vår uppfattning inte bara i detta fall utan i många andra fall och i många fall som är väsentligt mycket mer aktuella – här talar vi om 1915 – att detta inte ska göras till föremål för politiska beslut. Det ska i stället avgöras genom en dialog mellan historiker om det går längre tillbaka i tiden. Sedan har vi också upprättat internationella juridiska instanser som ska avgöra karaktären på de brott som har begåtts.
  Andra länder har en något annan tradition att fatta politiska beslut om hur man ska tolka historien. Den traditionen har vi inte i Sverige, och det tror jag på det hela taget är mycket sunt. Det främjar dessutom den försoning som är nödvändig för att kunna gå vidare för folket i fråga.

ANNELIE ENOCHSON (KD):
  Fru talman!
  Jag tackar för svaret, även om jag inte är nöjd med det. Historikerna har redan avgjort detta, och vi i riksdagen har ett tillkännagivande om att någonting ska göras.
  Varje år får vi en skrivelse – skrivelse nr 75 – där man frågar vad regeringen har gjort med anledning av de tillkännagivanden som vi har gett till regeringen. Ärende nr 1 från Utrikesdepartementet är just detta ärende. Där står det att frågan bereds inom Regeringskansliet och att momentet inte är slutbehandlat. Det är alltså det äldsta ärendet.
  Min fråga är: Tycker statsrådet att tre år är en rimlig tid att bereda ett ärende?

 Utrikesminister CARL BILDT (M):
  Fru talman!
  Det var ungefär det som jag sade i mitt svar, alltså att frågan bereds. Detta var någonting som inträffade 1915, och det pågår en betydande debatt mellan historiker. Det har dessutom diskuterats mellan två av de berörda länderna att det ska tillsättas en kommission av historiker för att gå vidare med denna frågeställning.
  Det förblir min bestämda uppfattning, av erfarenhet även från andra aktuella situationer, att det är bättre att låta denna fråga avgöras av internationella juridiska instanser som vi har tillsatt plus av historikerna i en diskussion som rör sig fram och tillbaka både i denna fråga och i åtskilliga andra frågor. Detta handlar om förhållanden i samband med de stora väldenas upplösning i slutskedet av första världskriget. Jag tror att vi i samband med hundraårsminnet både av första världskrigets utbrott och av de stora väldenas upplösning kommer att se mycket av hälsosam och nyttig historisk debatt om dessa och andra förhållanden.

Regeringens innovationsstrategi
ANNIKA DUÀN (S):
  Fru talman!
  Min fråga går till näringsminister Annie Lööf.
  I den nationella innovationsstrategin som ministern har sammanställt och är ansvarig för står det på s. 7: Innovation är avgörande för den långsiktiga produktivitetsutvecklingen och därmed för tillväxt och framtida välstånd. Ett gott innovationsklimat är ett villkor för företagets konkurrenskraft.
  I början av mars besökte jag tio företag i Västmanland varav flera arbetar med innovationer av olika slag. Ett flertal är småföretag med ytterst begränsade resurser. De efterfrågar statligt stöd för att kunna fortsätta utveckla sina produkter och tjänster och få ut dem på en större nationell och internationell marknad.
  I strategin står det att regeringen avser att fortsatt verka och utveckla en politik för ökad innovation, vilket är bra och viktigt. Men jag och företagen vill att ministern utvecklar vad det innebär 2013 och 2014 i konkreta politiska förslag och ekonomiska resurser från regeringen.

Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):
  Fru talman!
  Ett stort och varmt tack för frågan. Som frågeställaren nog vet brinner jag för innovations- och näringspolitik, och denna regering har tagit stora steg i denna riktning.
  Konkret för dessa små och innovativa företag tillförde regeringen förra våren 100 miljoner över tre år för att stärka inkubatorverksamheten i Sverige. Det är viktigt framför allt för nystartade riktigt små bolag.
  Dessutom kan dessa små företag sedan ett år tillbaka få innovationscheckar och stöd från innovationscoacher. Detta är riktat just till små företag. Utöver det tillför vi 2 miljarder på innovationsinsatser i höstens forskningsproposition som bland annat går till industriforskningsinstituten som har 15 000 småföretag kopplade till sig. Vi tillför också ett antal hundra miljoner till test- och demoanläggningar i Sverige som också har små företag knutna till sig.
  Jag hoppas att frågeställaren på detta sätt har förstått att vi jobbar med många olika åtgärder för att främja just små företags innovationskraft.

ANNIKA DUÀN (S):
  Fru talman!
   Jag tackar för svaret. Jag vill nämna att bland de företag som jag besökte och diskuterade med fanns till exempel Recotech i Arboga samt Axon Miljöteknik i Sala. Recotech tillverkar delar till turbiner, och de såg utmaningar inom personalförsörjning och finansiering av utveckling och innovationer. Axon Miljöteknik som har stor tilltro till sin produkt såg utmaningar i marknadsföring och utveckling.
  I Sverige finns många företag med människor som har fantastiska idéer. Det som de behöver är konkreta stöd och insatser som bidrar till konkurrenskraft, arbete och därmed tillväxt.
  Jag upprepar: Vad avser regeringen att lägga fram för förslag för att bidra till sin egen strategi – konkreta pengar?

 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):
  Fru talman!
  Vi har bland annat innovationscheckar – rådgivningscheckar för konsultation – som små företag kan få. Sedan har vi ett statligt finansierat industriforskningssystem i Sverige där små företag kan utveckla sina tjänster och produkter. Utöver det har regeringen just lämnat en proposition om ett investeraravdrag som vi vill ska träda i kraft från den 1 september och som innebär att en granne, farmor eller liknande kan investera 1,3 miljoner i ett nystartat företag och få dra av ungefär 200 000 kronor för att stimulera kapitaltillgång.
  Jag leder nu industrisamtal tillsammans med bland andra IF Metall och Teknikföretagen. Vår första workshop handlade om kompetensförsörjning. Den andra, som var i veckan, handlade om just innovation och hur vi ska jobba vidare för att stärka strategin och för att fortsätta ligga i absolut världsklass som vi gör i dag och vill göra även i framtiden.

En strategi för life science
INGELA NYLUND WATZ (S):
  Fru talman!
  Min fråga går också till näringsministern.
  För ett år sedan beslutades att Astra Zeneca skulle lägga ned sin verksamhet i Södertälje som är min hemstad. Det var naturligtvis ett hårt slag mot vår kommun men också mot hela Sverige.
  I en debattartikel i Dagens Industri i mars 2012 lovade näringsministern mot denna bakgrund att sätta sig ned och arbeta fram en strategi för svensk life science, vilket är bra. Tanken var att försöka hitta någonting som liknar den strategi som är framtagen i Storbritannien.
  I en debattartikel i Dagens Industri nu i veckan säger företrädare för branschorganisationen Sweden Bio att man inte har råd att vänta längre. I Storbritannien har man redan utvärderat första fasen.
  Min fråga till näringsministern är: Hur länge ska vi vänta på en life science-strategi i Sverige?

Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):
  Fru talman!
  Jag lovade för ett år sedan en strategi inom ramen för den nationella innovationsstrategin, och vi presenterade den nationella innovationsstrategin i höstas tillsammans med forsknings- och innovationspropositionen som innehöll en stor satsning på den mycket viktiga life science-branschen. Bland annat lade vi 250 miljoner på att bygga upp Sci Life Lab utanför Stockholm. Vi lade också 75 miljoner på forskning om antibiotikaresistens och infektion. Ytterligare 50 miljoner lades på forskning om åldrande och hälsa.
  Som frågeställaren mycket väl vet invigde jag ett helt nytt industriforskningsinstitut i Södertälje för bara någon månad sedan, där regeringen har lagt stora belopp för process- och katalysgrenen just för att främja livsvetenskapen i Sverige. Det är nämligen en viktig del där vi ligger i framkant och där Sverige ska fortsätta att satsa.

INGELA NYLUND WATZ (S):
Fru talman!
  Jag tackar näringsministern för det. Jag är medveten om de satsningar som regeringen har gjort på detta område. De är bra. Men nu är det inte detta som branschen efterlyser, och det är inte heller det som jag som företrädare för oppositionen efterlyser. Jag vill få reda på när näringsministern tänker presentera den utlovade svenska strategin för life science, alltså en sammanhållen strategi som gör att hela samhället – akademin, politiken och branschen som sådan – drar åt samma håll. Det är bråttom, vilket jag har påtalat i tidigare debatter med näringsministern, och det blir än mer bråttom. Om näringsministern inte tycker att det är viktigt att jag tycker att det är bråttom, borde hon ändå vara skyldig svaret till branschens företrädare.

Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):
  Fru talman!
  Jag presenterade svaret i går på Dagens Industris debattsida. Där förklarade jag för branschen att vi, inom ramen för den nationella innovationsstrategin som är den övergripande delen som gäller alla näringsverksamheter i Sverige, har pekat ut hur visionen ser ut. Utöver det lägger vi särskilda satsningar på just life science-branschen eftersom det är en mycket viktig bransch.
  Tidigare frågeställare från Socialdemokraterna tyckte inte att det var viktigt med strategi utan pekade på att det är viktigt med konkreta insatser. Ingela Nylund Watz säger nu: De konkreta miljoner och insatser som regeringen har gjort är inte viktiga. Vi vill ha en vision och ett dokument.
  Jag hävdar att vi har en strategi, och jag hävdar att regeringen också har tillfört stora summor för att stärka livsvetenskapen i Sverige.

Sjukpenningtalet
FINN BENGTSSON (M):
  Fru talman!
  Jag har en fråga till socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.
  Försäkringskassan följer ju löpande det som kallas sjukpenningtalet och som är ett mått på sjukfrånvaron. I denna analys noterades orimligt höga tal under den förra socialdemokratiska regeringen 2003. De har efter regeringens sjukförsäkringsreform kommit ned till helt rimliga nivåer, och fram till 2011 såg vi en väldigt gynnsam utveckling. Tyvärr visar det sig att det nu under senare år finns en viss ökning av sjukpenningtalet. Den senaste rapporten från Försäkringskassan belyser detta, och där finns det skillnader såväl i vilka sjukfall som nytillkommer som mellan kön och åldersgrupper.
  Jag skulle vilja höra hur socialförsäkringsministern ser på rapporten från Försäkringskassan och vilka åtgärder regeringen avser att vidta.

Statsrådet ULF KRISTERSSON (M):
  Fru talman!
  Det är två viktiga saker. Det ena är att det är viktigt i sig att följa detta. Det handlar om att följa, tidigt se förändringar samt vara alert och beredd på att titta i detalj på vad det kan bero på. Det var precis det vi inte gjorde tidigare. Då kunde det sticka i väg under en ganska lång tid utan att någon hann reagera på allvar. Det är det första jag vill säga.
  Det andra är att det inom ramen för relativt hanterbara förändringar totalt sett är några saker som är oroande. En är att den psykiska ohälsan ökar så markant som andel. Det är bland annat en spegelbild av att vi antagligen är bättre än någon gång tidigare på att hjälpa människor med rent somatiska problem tillbaka till arbete, och den psykiska ohälsan blir då den andra sidan av saken. En annan sak är att kvinnors sjukfrånvaro är markant högre än mäns och har varit det under mycket lång tid och att det inte finns någon grundläggande, bra kunskap om vad detta faktiskt beror på.

FINN BENGTSSON (M):
  Fru talman! 
  Jag tackar för svaret. Jag delar socialförsäkringsministerns oro, och jag tycker att det är bra att regeringen ser detta. Att se problem är nämligen möjligheten att kanske lösa dem.
  Det som har förbryllat mig lite grann är att oppositionen ganska hårt driver att vi skulle återgå till den ordning som gällde innan den sjukförsäkringsreform vi genomförde förra mandatperioden. Min rädsla är att detta möjligen kan påverka sjukskrivningsmönstret i negativ riktning, så att man använder sjukförsäkringen för syften den inte är avsedd för.
  Min följdfråga till socialförsäkringsministern blir då ganska naturlig: De saker som nu nämndes tycker jag är viktiga att analysera, men ser socialförsäkringsministern någon risk i att man mjukar upp den sjukförsäkringsreform vi har gjort alldeles för mycket, så att den kommer att användas på ett oegentligt sätt – kanske som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd? Det kan vara osäkert för framtiden och för dem som verkligen behöver sjukförsäkringen.

Statsrådet ULF KRISTERSSON (M):
  Fru talman!
  På lång sikt är den risken alldeles uppenbar. Det är klart att vi har en sjukförsäkring som är känslig för förändringar.
  Det betyder att man för det första måste göra den sortens avsiktliga förändringar som möter konkreta problem där man ser att det inte har blivit bra. Vi har gjort ett antal sådana förändringar som jag tycker är rimliga och viktiga. För det andra är frågan: Ska man i största allmänhet tala i termer av att vi måste luckra upp och som om det vore ett mål om fler människor var sjukskrivna och förtidspensionerade? Då är man farligt ute, tror jag, för då är man inne och slirar på vad den egentligen är till för och äventyrar legitimiteten för människor som verkligen behöver sjukförsäkringen.
  Jag upplever inte att vi är där just nu, även om diskussionen har dessa lite slarviga tendenser. Däremot har vi givit fem eller sex uppdrag totalt sett, till alltifrån Försäkringskassan till Karolinska Institutet, att gå till botten med ett par frågeställningar. Vad, mycket mer exakt, beror olika sjukdomstillstånd på, och hur behandlar vi dem inom ramen för försäkringen? Vi ska sluta ha rita-gissa-spring i dessa frågor.

Statsbidrag till vissa kommuner

LARS JOHANSSON (S):
  Fru talman!
   Jag tänkte ställa min fråga till Annie Lööf. Det gäller varför regeringen tycker att det är så viktigt att ge 1 miljard kronor till de kommuner i Sverige som har den lägsta skatten och är moderatstyrda i Stockholmsregionen.
  Det är nämligen det förslag regeringen har lagt fram och som har upprört stora delar av Sverige i övrigt. Många kommunalpolitiker sitter med svåra och stora problem att lösa – antingen måste de höja kommunalskatten, eller också måste de i många stycken skära ned inom skola och äldreomsorg. I Stockholmskommunerna, som Stockholms stad, Täby och Danderyd, där man har de lägsta skatterna och där man till och med diskuterar om man ska sänka skatterna ytterligare, föreslår däremot regeringen 1 miljard kronor mer i årligt statsbidrag.
  Vad är skälen till detta?

Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):
  Fru talman!
  Det kommunala skatteutjämningssystemet ligger mig varmt om hjärtat på grund av det parti jag är ledare för. 
  Vi har haft samtal inom regeringen om hur vi ska få ett så modernt och uppdaterat kommunalt skatteutjämningssystem som möjligt.
  Den balans vi presenterade i remissen för ett antal månader sedan tycker jag är väl avvägd.
  Där går vi fram med det som en enig parlamentarisk utredning presenterade, nämligen att uppdatera barnomsorgsmodellen.
  Den delen tycker jag är otroligt viktig, inte minst för många glesbygdskommuner, för att man ska kunna finansiera välfärdsverksamheter.
  Sedan är det ett samtal och den beredning vi har haft internt i Regeringskansliet där den har diskuterats, och vi har landat i just den modellen.

LARS JOHANSSON (S):
  Fru talman!
  Det är faktiskt så att detta sker genom förändringar inom systemet.
  Man gör alltså en fördelning mellan kommuner med hög skattekraft och kommuner med låg skattekraft, och det finns en parlamentarisk enighet om det.
  Den extra miljard jag ställde frågan om finns det dock ingen parlamentarisk enighet om över huvud taget, utan det är något regeringen har hittat på för att gynna de moderatstyrda kommunerna i Stockholms län, och Vellinge och några andra, med låga skatter.
  Jag tror faktiskt att regeringen kanske till och med har blivit lurade av de moderata kommunalråden, för under föregående år visade det sig att Stockholms stad hade ett överskott på tre miljarder.
  De har den lägsta skatten i Sverige, och med detta förslag ska de dessutom få 466 miljoner till i årligt bidrag.
  Täby kommun har också en oerhört låg kommunalskatt och ska få ungefär 100 miljoner kronor i årligt statsbidrag. Vad är det för rättvisa i ett sådant system?

Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):
  Fru talman!
  Låt mig beskriva för Lars Johansson hur systemet fungerar. Oftast är det inomregionalt man fördelar. Ta mitt hemlän, Jönköpings län, där Jönköpings kommun och Värnamo kommun betalar in ungefär lika mycket i systemet som de andra kommunerna får tillbaka. Så ser det ut även i Stockholms län: En del kommuner som har hög och god tillväxt betalar in till systemet medan kommuner i utkanten av länet får tillbaka.
  Detta är en sammanvägning. Det är ett förslag regeringen har presenterat och som regeringen också avser att genomföra. Jag är otroligt glad att den del som rör barnomsorgsmodellen och en uppdatering av den kommer att genomföras, och det är så att säga ett paket för det kommunala skatteutjämningssystemet.

USA:s användning av drönare

ANNA-LENA SÖRENSON (S):
  Fru talman!
  Min fråga går till utrikesministern och handlar om USA:s användning av drönare.
  Det pågår en debatt om användning av drönare, och vi har i dagarna fått en rapport från FOI som handlar om drönarkriget i Pakistan. I rapporten kan vi läsa att antalet dödsoffer uppskattas till minst 2 350, varav en betydande del är civila. Hur många är omtvistat, men det är åtminstone ett par hundra. Det gäller enbart i Pakistan. Attacker har som bekant också genomförts i Jemen och Somalia.
  USA:s agerande i detta fall innebär klara brott mot folkrätten och mot krigets lagar. Många känner stark oro vad gäller drönare och hur de kan komma att användas. Min fråga till ministern är helt enkelt om utrikesministern eller Sverige inom ramen för FN har ställt frågor eller tänker ställa frågor kring hur USA använder drönare i sin jakt på terrorister.

 Utrikesminister CARL BILDT (M):
  Fru talman!
  Det pågår en betydande diskussion om detta, också i Sverige i olika sammanhang. Det är viktigt att säga att krigets lagar gäller alldeles oavsett vilka vapen det är. Det kan vara en drönare, ett attackflygplan eller en krypskytt; det är exakt samma lagar. Det finns ingen anledning att se annorlunda på detta.
  Då handlar det om vad man gör i de olika situationerna. I fallet Pakistan är det framför allt en fråga mellan pakistansk regering och Förenta staterna, och det är de som har att avgöra detta. Jag utgår från att det på ett eller annat sätt pågår en dialog mellan Pakistans regering och USA om de olika insatser som sker där. Samma sak gäller i de andra fallen. Det är lite mer komplicerat i något av dem.
  Om detta pågår en intensiv diskussion som vi följer mycket nära, men krigets lagar gäller dock alldeles oavsett vad det handlar om.

ANNA-LENA SÖRENSON (S):
  Fru talman!
  Jag tackar för svaret, men min fråga handlar om Sveriges agerande i dessa fall. Vi är väl överens om att krigets lagar och folkrätten ska gälla, men detta handlar om en ny teknik. Det finns en väldigt stor risk att tröskelnivån för våldsanvändning kommer att sjunka med tanke på robotkrigets hemliga natur och att det är ganska lite förluster vad gäller piloter och soldater.
  Vi socialdemokrater har i vår utrikespolitiska deklaration krävt att man ska se över detta, skärpa regelverket och titta på just drönare. Är det en bra idé enligt utrikesministern? Kan utrikesministern och den svenska regeringen ställa sig bakom och driva denna fråga?

Utrikesminister CARL BILDT (M):
  Fru talman!
  Jag skulle vara lite skeptisk mot att ha separata lagar för olika vapensystem. Krypskyttar – för att ta någonting annat – är också någonting det kan gälla. Men krigets lagar gäller krigets lagar. Sedan sker en teknikutveckling, en utveckling av vapensystem, en utveckling av doktriner och en utveckling av krigsföringsmetoder.
  Men jag är inte alldeles övertygad om att det leder rätt om man börjar anpassa krigets lagar för olika vapensystem. Krigets lagar är nu så pass allmänt accepterade av alla att jag tror att man skulle hamna i en besvärlig situation om man började erodera dem.
  Låt mig vad gäller just USA erinra om att det förs en synnerligen livlig diskussion i den amerikanska kongressen, senaten eller representanthuset – jag har glömt vad det var för ögonblicket. Där diskuterar man just detta med betydande offentlig insyn och redovisningar för den juridiska grunden i enlighet med krigets lagar. Detta följer vi självfallet noga. Men jag skulle inledningsvis vara rätt skeptisk mot tanken att börja ändra på krigets lagar.

Trygghetssystemen

LARS MEJERN LARSSON (S):
  Fru talman!
  I måndags träffade jag Rolf – ytterligare en av dem som har hamnat mellan stolarna i trygghetssystemen. Värmlands Folkblad beskriver detta på ett alldeles utmärkt sätt i dag.
  Rolf är en hårt arbetande byggnadsarbetare med 30 år i arbetslivet och som för sex månader sedan fick diagnosen primär progressiv MS. Det innebär en sjukdom utan fungerande bromsmedicin och med gradvis försämrad rörelseförmåga. Han hörde av sig till Arbetsförmedlingen och blev omedelbart avregistrerad som arbetssökande. Men från Försäkringskassan får han beskedet att han inte är tillräckligt sjuk för att få sjukpenning.
  Detta är enbart ett av många fall där vi har en regering som behandlar medborgare som luft. Läkarintyget är övertygande, men Försäkringskassan anser att Rolf inte är tillräckligt sjuk för att få sjukpenning. A-kassan menar att han är för sjuk för att jobba och att han därmed inte kan få någon ersättning.
  Min fråga till Ulf Kristersson är: Vad tänker statsrådet göra för att personer inte ska få beskedet att de är för sjuka för a-kassa och för friska för sjukskrivning?

Statsrådet ULF KRISTERSSON (M):
  Fru talman!
  I det enskilda fallet vet både frågeställaren och jag att varken han eller jag säkert har insyn i eller kan eller får kommentera vad som händer i Försäkringskassans beslutsfattande. Det tror jag att vi båda har respekt för.
  Vad frågan möjligen gäller i en bredare bemärkelse är frågeställningen hur vi ska få så god samsyn som möjligt kring en enskild försäkrad mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
  Man ska först ha klart för sig att detta är lite olika frågeställningar. Försäkringskassan har uppgiften att undersöka om en person till följd av sjukdom har nedsatt arbetsförmåga eller inte och vid vilka tidpunkter.
  Så har det alltid varit. Man har förvisso inte alltid följt detta regelverk, men så har det alltid varit. Arbetsförmedlingen har en annan uppgift, och det är att hjälpa människor att komma tillbaka in i arbete.
  Ofta går dessa hand i hand. Vi har vidtagit ganska omfattande åtgärder för att få in dem gemensamt i enskilda fall så tidigt som möjligt för att undvika precis den risk för händelser som du principiellt beskriver.

LARS MEJERN LARSSON (S):

Fru talman! Jag har full respekt för att statsrådet inte kan uttala sig om det enskilda fallet. Men dialogen har uppenbarligen inte fungerat alls mellan de två myndigheterna. Vi har en regering som gång på gång slår undan benen på människor som är i behov av hjälp. Den monterar ned trygghetssystemen och vägrar vidta åtgärder när det är uppenbart att systemet är fel uppbyggt.
  Vi har sett det förr, och vi ser det i dag: en regering som vägrar se människan och som är nöjd med hur det ser ut. Vi har hög arbetslöshet, minskad utbildningsnivå och ett trygghetssystem som stänger ute de personer som behöver det allra mest.
  Jag vill därför fråga ministern än en gång: Anser ministern att det är okej att medborgare som har bidragit med skattepengar under 30 års tid vid hastigt insjuknande i en obotlig sjukdom hamnar mellan stolarna?

Statsrådet ULF KRISTERSSON (M):
  Fru talman!
  Du är tillbaka återigen, Lars Mejern Larsson, och vill använda ett enskilt exempel som du vet att varken du eller jag har insyn i och jag inte får försöka fatta några beslut om eller pröva. Du vill använda det för att antyda att det vore bättre om människor i allmänhet var mer sjukskrivna.
  Jag delar inte denna beskrivning. I det enskilda fallet är jag övertygad om att de allra flesta människor blir korrekt behandlade. Men jag är också övertygad om att det fattas felaktiga beslut. Vi har en ordning för detta – att i rättssäker form överklaga och få domstolsbeslut. Så har det alltid varit.
  Det kommer alltid att finnas enskilda personer som ligger precis vid en gräns där man kan diskutera om det är rätt eller fel beslut – så också före 2008, vill jag erinra om.
  I den principiella frågan – om det i allmänhet är bättre med fler sjukskrivna och fler förtidspensionerade, vilket jag tycker att du antyder i din fråga – är mitt bestämda svar att det inte vore bättre att i allmänhet ha fler människor som länge är sjukskrivna.

Pensionsåldern
SHADIYE HEYDARI (S):
  Fru talman!
  Min fråga går till socialförsäkringsministern.
  I samband med Pensionsåldersutredningens slutbetänkande om åtgärder för ett längre arbetsliv säger ministern så här i sitt uttalande: Håll er i trim för att orka jobba längre!
  Jag tycker att ministerns uttalande är förnedrande och även upprörande. Kan ministern förklara hur han tänkte när han uttalade sig på det sättet?

Statsrådet ULF KRISTERSSON (M):
  Fru talman!
  Jag skulle vara lite förvånad om frågeställaren anser att jag har varit förnedrande i en frågeställning om hon hade sett den intervju som ligger bakom detta. Jag var intervjuad i tio minuter i TV4 i direktsändning. Det finns på nätet för den som är nyfiken nog att undersöka vad jag sade. Vi diskuterade arbetsmiljöfrågeställningar och pensionsåldrar – i princip alla de frågeställningar som är föremål för Pensionsåldersutredningen.
  På frågan från reportern om huruvida det också fanns någonting som den enskilde kunde eller borde göra påpekade jag att inte minst vi med stillasittande arbeten också har ett ansvar för att försöka hålla oss i så pass god form som möjligt så att vi orkar med ett långt arbetsliv. Jag har aldrig antytt att det i första hand är fråga om enskilt ansvar. Jag har aldrig antytt att arbetsgivare inte bär ansvar för arbetsmiljön. Men jag sade att vi, var och en, själva också har en uppgift i detta.

SHADIYE HEYDARI (S):
  Fru talman!
  Självfallet har var och en av oss ett eget ansvar för att se till att vi orkar jobba. Men det handlar också om att vi måste förbättra arbetsmiljön för att människor ska orka arbeta längre.
  Min fråga till ministern är: Är ni beredda att se över detta och förbättra arbetsmiljön för människor för att de ska kunna arbeta längre i stället för att lägga hela ansvaret på den enskilde?

Statsrådet ULF KRISTERSSON (M):
  Fru talman!
  Jag låtsas inte ens om antydan i frågan eftersom jag tycker att den är rätt meningslös i grund och botten. Uppgiften för den utredning vi tillsatte har under två års tid varit att utreda just denna fråga: Vad är arbetsmiljörelaterat? Vad är åldersdiskrimineringsrelaterat? Vad kan vi göra i form av åldersgränser i pensionssystemet? Allt detta finns i ett gediget direktiv till en gedigen utredning som vi nu i den parlamentariska pensionsgruppen och i partierna har skäl att ta ställning till. Jag har aldrig antytt någonting annat.
  Att man då och då som politiker får finna sig i att få 14 sekunder utklippta – det vet jag. Att man sedan ska stå till svars för människor som borde ha kunnat se hela intervjun tycker jag är konstigt.

Självmord bland unga
LARS-ARNE STAXÄNG (M):
  Fru talman!
  Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Kristersson.
  Ett allvarligt samhällsproblem som vi sällan talar om är de självmord som sker varje år. Glädjande nog har antalet sjunkit på senare tid, även om det fortfarande ligger alldeles för högt – mellan 1 400 och 1 500 per år.
  En grupp där självmorden fortfarande ökar är yngre vuxna och ungdomar, inte minst flickor. Det gäller särskilt de ungdomar som har eller har haft problem under sin uppväxt och utbildning och i många fall får sin försörjning från samhället, inte minst från aktivitetsstöd.
  Min fråga är därför: Hur kan vi förbättra situationen för denna grupp?

Statsrådet ULF KRISTERSSON (M):
  Fru talman!
   Frågan om aktivitetsstöd är en svår och komplicerad fråga. Den beskrivs ofta utifrån andra problemställningar än den otroligt dramatiska slutsats som beskrivs här med självmord. Jag inser att detta ytterst är en konsekvens som är helt förfärande och som kanske inte i första hand har sin grund i själva ersättningsformen men i de problem som ligger bakom allt detta.
  Om vi tar själva aktivitetsersättningsfrågan, som kanske mer är mitt ansvar än orsakerna bakom tragiska självmord, har vi sjösatt en långsam och varsam reform i rätt många steg med syftet att färre ska hamna i aktivitetsstödsystemet om det inte är nödvändigt. Fler ska också kunna lämna aktivitetsersättningen om det är möjligt.
  Den processen är i gång nu. Det gäller ganska många olika saker. Det handlar om skolan, det handlar om gymnasiesärskolan, det handlar om stöd för arbete och det handlar om många sådana saker. Jag tycker att det är en varsam men viktig process vi har startat.

LARS-ARNE STAXÄNG (M):
  Fru talman!
  Tack för svaret! Jag ställde den här frågan på grund av att vi har en ökning bland ungdomar och yngre vuxna. Om vi jämför med andra länder ligger vi tyvärr på den sämre delen av skalan när det gäller de här siffrorna. Det här är ett allvarligt varningstecken. Hur kan vi hjälpa just de här ungdomarna och yngre vuxna?
  Det finns säkert ett antal åtgärder som måste vidtas, precis som socialministern säger. Vi måste se problemen, och vi måste fånga upp dem innan det är för sent.

Statsrådet ULF KRISTERSSON (M):
  Fru talman!
  Jag tror att man ska vara försiktig och inte blanda ihop detta. Suicidrisker är en otroligt allvarlig fråga i sig. Jag inser att psykisk ohälsa och suicidrisker hos unga människor mycket väl kan sammanfalla med att man har ersättningsformen aktivitetsersättning. Jag tror dock att man ska vara mycket försiktig när man kopplar ihop orsakssambanden här emellan. Det är viktigt att påpeka. Däremot tror jag att det finns en kärna till detta i risk för ensamhet, passivitet och att inte vara behövd. Det betyder att allt vi kan göra för att öka den sociala kontaktytan för människor som annars hamnar i ensamhet och problem ska vi göra. Och jag är inte säker på att dagens aktivitetsersättning lyckas med det på det sätt som skulle vara önskvärt.

FÖRSTA VICE TALMANNEN:
  Frågestunden är avslutad.
  Jag tackar deltagande statsråd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar