27 juni 2013: Den påstått ökade ojämlikheten

Dagens sista interpellationsdebatt som jag deltog - efter en högst berättigad paus för att även finansministern skulle kunna uträtta de behov som infinner sig hos oss alla efter jämna mellanrum eller lång tid utan avbrott -kom frågan om den ökade ojämlikheten upp.
  Det är i sak en hopplös debatt att vinna - eftersom det alltid finns möjigheter att vrida på statistiken åt ena eller andra håller, det visste redan statsministern Richard Sander (1925-26) - som efter det han föll på arbetslöshetsdirektivens tolkning i Stripa-konflikten (i grunden en konflikt mellan kommunistinfluerade syndikalister utan kollektivavtal och LO:s medlemsförbund som hade kollektivavtal med tvingades in i en återvändsgränd) utnämndes till chef för Statistiska Centralbyårn, SCB - kan ni tänka er Fredrik Reinfeldt som generaldirektör för SCB?

Men nu gäller det interpallationen om inkomstspridningen, en svår debatt med många ingångspunkter men där det är viktigt att söka vara sakligt utredande.
  Detta är mitt försök;

"Herr talman! 

Jag önskar att jag någon gång kunde träffa en glad socialdemokrat, för det är verkligen sällan jag gör det. 

  Jag tycker att man särskilt ska glädjas åt att vi har en ekonomisk tillväxt i vårt land, i vår region av Europa och världen – bortsett från Kina och några andra länder – som har varit väldigt hög under senare år.

  Sysselsättningen är hög. 

  Det finns saker att glädja sig över. 

Finansministern nämnde, utan namns nämnande, Ernst Wigforss arvsskattemotion från 1928, med den berömda formuleringen att fattigdomen fördras lättare om den delas av alla. 

  Det var inte världens bästa formulering, för den innehåller olika delar. 

  Det är bättre att ha en stor kaka att dela på än att bara ha en väldigt liten. 

  Därför är den debatt som vi har nu i väldigt starkt behov av att bli något mer preciserad. 

  Finansministern var inne på vilka länder som skulle ha blivit bättre under den här tiden. 

  Vi kan också gå till Grekland. 

Det finns olika mått. 

  Det ena är inkomstspridning, som man mäter med Gini-koefficienten. 

  Där har Sverige inte undergått någon större förändring de senaste åren. 

  Det andra är den relativa fattigdomen, som är ett helt annat mått. 

  Det kommer alltid att vara så att några är relativt fattiga, även om det är lätt att förstå att de fattigaste i Sverige, som säkert har det besvärligt, ändå har det bättre ställt än de fattigaste i många andra delar av världen. 

  Jag har själv, herr talman, nyligen varit i Sydafrika och Moçambique och sett att den relativa fattigdomen där är en annan än den relativa fattigdomen i Sverige. 

  Man kan säga att vi skulle kunna uppnå en sak genom ett ännu högre skattetryck.

  Om skatterna var 100 procent skulle inkomstfördelningen vara absolut perfekt i detta land. 

  Men med en tidigare socialdemokratisk finansminister, när marginalskatterna var 85–87 procent, hade vi ett perverst skattesystem.

   Jag tror inte heller att Socialdemokraterna vill att vi ska ha ett skattesystem av den dimensionen. 

  Det är bra att vi har kommit bort ifrån detta. Det ska löna sig att arbeta i många avseenden. 

Det var en bra skattereform som vi gjorde 1990 när vi tog bort många av de här sakerna. 

  Allting har inte blivit perfekt – det medger jag också. 

   Med den statistik som Pia Nilsson (s) går in för här kan man nästan bevisa allting.

   Men på den mest väsentliga frågan, nämligen om vi har fått det bättre eller sämre i Sverige genom att den ekonomiska tillväxten har varit hög, är svaret:

  -  Ja, det är bättre att vi har en större kaka att dela på. 

Då kan vi alltid diskutera den andra delen av frågeställningen: 

  - Är inkomstfördelningen perfekt?

  Jag tycker för min del att en av de viktigaste sakerna – jag vet att ni socialdemokrater angriper detta – är att det har blivit bättre och mer lönsamt att arbeta. Det är en av de stora vinsterna som den här regeringen har sett till att uppnå. 

  Jag tror att allt fler socialdemokrater i grund och botten kommer att inse att även de fattigaste i landet och pensionärerna – jag säger inte att alla pensionärer är fattiga – har stor nytta av att vi har en god tillväxt i vårt land."

Och så Anders Borgs anförande:

"Herr talman!
Sammanhållning är en central del av vårt fina lands samhällsmodell. Människor har en känsla av att vi sitter i samma båt, att vi tillsammans tar ansvar, jobbar ihop och har begränsade sociala konflikter och att samhällsansvaret delas brett i samhället. Det är utgångspunkten för en väl fungerande svensk modell. Det är någonting vi ska bevara. 

  Pia Nilsson menar att det bästa måttet på fattigdom, kanske till och med det enda mått som Socialdemokraterna numera vill använda, är 50 procent av medianinkomsten. 

  Låt oss då konstatera att det land där förbättringar enligt den socialdemokratiska tankeramen har skett är Estland. 

  Där har de 10 procenten med lägst inkomst fått 4 procents sänkta disponibla inkomster under de här åren. Det är inte så konstigt. Det har varit en hård kris för Estland med stigande arbetslöshet, fallande tillväxt, hårda nedskärningar och skattehöjningar. 

    I Irland har de 10 procenten med lägst inkomst fått nästan 5 procents inkomstsänkning. Det beror på att en fastighetsbubbla sprack, arbetslösheten ökade, skatterna har höjts och människor har sagts upp.  

   I Island, en ekonomi som gick in i en bankkris av avgrundskaraktär, är det 7 procents lägre inkomster för de 10 procenten med lägsta inkomster. 

   Det här är de länder där den relativa fattigdomen har minskat enligt Pia Nilsson. 

  Jag tror inte att irländare, estländare och islänningar delar den bedömningen.

   I Sverige har de disponibla inkomsterna ökat med 17 procent, 3 procent per år. 

  Pia Nilsson vill övertyga Europa och säger: 

  - Titta inte på Sverige, här är det illa. Det är kris, katastrof, sammanbrott, välfärden rämnar, inkomsterna stiger. Däremot har vi några föredömen: Island, Estland, Irland – arbetslöshet, nedskärningar, skattehöjningar, samhällen som dras isär av krisen. 

Man måste väl använda rimliga mått. 

Låt oss titta på andelen med låg materiell standard. När vi tillträdde var det 2,1 procent i Sverige som levde på låg materiell standard. År 2008 var det 1,4, år 2010 var det 1,3, år 2011 enligt den senaste statistiken från Eurostat var det 1,2. 

  Andelen barn med materiell fattigdom var när vi tillträdde 2,8 procent. 

  Den hade minskat till 1,7 till 2008, och under krisen har den fortsatt att minska så att år 2011 var andelen barn som hade låg materiell standard 1,3 procent. 

  Det är ett mått på minskad fattigdom. 

Det här, säger Pia Nilsson, är naturligtvis självklart. I alla länder minskar andelen med låg materiell standard. Nej, så är det inte. I Tyskland har den stått still. Andelen med låg materiell standard har varit 5 procent under de här åren. I många andra länder har den ökat därför att det är vad kriser gör med samhällen. Det är därför stabilitet, trygghet och att värna Sverige är så centralt. Därför ska vi ha ordning och reda i Sverige.  

  Varför har vi kunnat värna Sverige, medan de ekonomiska skillnaderna ökade så mycket under Socialdemokraternas tid? 

  Gini-koefficienten, som de flesta anser är det bästa måttet, ökade med nästan 30 procent under de socialdemokratiska åren. Finanspolitiska rådet och IMF har utvärderat hur det har gått under krisen. Finanspolitiska rådet säger att det är förvånande att den inte har ökat under krisen. IMF säger att Sverige är det land som har klarat krisen bäst."