onsdag 31 juli 2013

31 juli 2013: Krav på arbetslösa att söka jobb

Från den 1 september 2013 skall den som är arbetslös skicka in en rapport varje månad till Arbetsförmedlingen och redogöra för sina jobbaktiviteter, annars är det risk att ersättningen inte utgår framöver.
  Jag tycker det är rimligt.
  Varför? Jo, arbetslöshetsunderstödet är en försäkring, inte ett bidrag. Det är visserligen frivilligt att arbeta men man kan inte kräva, om man inte vill försörja sig själv, att andra skall göra detta.
  Nu ser jag att 109.999 fick arbetslöshetsersättning i juni 2013, 5.000 fler än för ett år sedan, 57.000 män, 52.00 kvinnor. Totalt betalades det ut 1.044 miljoner kr, huvuddelen är skattefinansierat (85-90 procent).
  Socialdemokraterna, vänsterpartiet och ibland miljöpartiet, har ju länge hävdat att ministären Reinfeldt förstört den tidigare arbetslöshetsförsäkringen. Allt har inte blivit bra, det medger jag - men i huvuddragen är många av de åtgärder som vidtagits, framför allt att man verkligen skall se ersättningen vid arbetslöshet som en försäkring, inte ett allmänt bidrag.
  Om socialdemokraterna skulle återkomma i regeringsställning kommer de inte att ändra på nästan något i den nuvarande utformningen - kanske dock att gränser ändras, även jag tycker att 70 procent av en inkomst vid en försäkring är för låg nivå,vi borde återgå till 80 procent, låt vara att många har tilläggsförsäkringar.
  Men det viktiga är att se arbetslöshetsförsäkringen som en försäkring, inte bidrag.
  Därför bör vi - och det vill ju inte socialdemokraterna för liv och pina - ändra den i riktning mot sjukförsäkringen eller pensionsförsäkringen (jo, pensionen är också en försäkring!) så att alla omfattas av den.

31 juli 2013: Tandblekning förbjuds ...

Enligt ett EU-direktiv skall tandblekning förbjudas.
  I sak tycker jag förslaget är bra.
  Men jag tycker samtidigt att detta skall EU inte syssla med.

30 juli 2013: Alla dessa tågolyckor

Först var det i Frankrike, utanför Paris. Sju döda.
Sedan var det i Spanien, Santiago de Compostela. 79 döda.
Schweiz. 17 skadade.
Bussolycka i Italien, 39 döda,
Nu är det i Schweiz igen, världens säkraste tågland. Lokföraren död, många skadade.
  I det land där tågtrafiken fungerar sämst - om vi skall tro kritikerna -  fungerar dock det hela bra, om man inte räknar med uppbrunna ställverk utanför Flen och Stjärnhov, väntetider eller löv på spåren.
  Sverige är fantastiskt.
  På att tala om hur besvärligt vi har det.
  Här några andra olyckor:

  1815 England. 16 döda
  1842. Frankrike. 55 döda
  1853. USA. 46 döda
  1853. Irland. 16 döda
  1854. Kanada. 52 döda.
  1857. Kanada. 57 döda
  1864. Kanada. 99 döda.
  1879. Skottland. 79 döda
  1885. Australien 7 döda
  1886. Australien. 2 döda
  1887. USA. 84 döda.
  1891. Schweiz. 71 döda
  1894. Australien 14 döda
  1897. Danmark. 2 döda..
  1903. Frankrike. 84 döda.
  1904. USA. 113 döda.
  1908. Australien 44 döda
  1910. USA. 100 döda
  1910. Australien 3 döda
.  1914. Australien, 14 döda
  1917. Frankrike. 550 döda
  1918. USA. 101 döda
  1919. Danmark. 40 döda
  1925. Australien. 9 döda
  1926. Australien. 27 döda
  1923. Japan. 112 döda.
  1933. Frankrike. 230 döda
  1939. Tyskland. 186 döda
  1939. Tyskland. 101 döda (samma dag!)
  1940. Japan. 181 döda
  1943. Japan. 110 döda
  1944. Spanien. 78 döda
  1944. Italien. 500 döda
  1944. Norge. 52 döda
  1944. Polen. 130 döda
  1945. Japan. 145 döda
  1945. Japan. 184 döda
  1945. Norge 80 döda (sabotage)
  1947 Japan. 184 döda
  1947. Australien. 16 döda
  1948. Australien. 4 döda
  1950. USA. 79 döda.
  1951. USA 85 döda..
  1952. England.112 döda.
  1952. Polen. 159 döda
  1952. Australien. 10 döda
  1953. Tjeckoslovakien. 106 döda
  1953. Nya Zeeland. 151 döda
  1953. Australien. 5 döda
  1955. Mexiko. 300 döda
  1956. Australien. 5 döda
  1957. Finland. 26 döda
  1957. England. 90 döda
  1960. Tjeckoslovakien. 118 döda.
  1960 Australien. 7 döda
  1961. USA. 20 döda
  1962. Holland,. 93 döda
  1967. Östtrysland. 140 döda
  1969. Australien. 9 döda
  1970. Argentina. 236 döda
  1971. Västtyskland. 28 döda
  1971. Västtyskaldn. 46 döda
  1972. Mexiko. 200 döda
  1972. USA. 45 döda
  1974. Frankrike. 108 döda
  1974. Jugoslavien. 153 döda
  1975. Norge. 27 döda
  1975. England. 43 döda
  1976. Australien. 1 död
  1977. Australien. 83 döda
  1980. Indien. 800 döda
  1980. Irland. 18 döda
  1983. Irland. 7 döda
  1985. Portugal. 150 döda
  1987. USA. 14 döda
  1988 Frankrike. 56 döda
  1988. England. 35 döda
  1989. Sovjeetunionen. 645 döda
  1989. England. 31 döda
  1990. Pakistan. 210 döda
  1990 Australien.6 döda
  1993. Kenya 114 döda
  1994. Angola. 300 döda
  1995. Indien. 385 döda.
  1995. Azerbadjan. 337 döda.
  1997. Indien. 120 döda
  1998. Indien. 150 döda
  1998. Kamerun. 100 döda
  1998 Tyskland. 101 döda
  1999. Indien. 285 döda
  2000. Österrike. 155 döda
  2000. Norge. 19 döda
  2002 Egypten. 362 döda
  2002. Mocambique. 200 döda
  2002. Tanzania. 300 döda
  2003. Sydkorea. 200 döda
  2003. Ungern. 33 döda
  2004. Spanien. 192 döda (sabotage)
  2004. England. Sju döda
  2004. Turkiet. 6 döda.
  2004. Turkiet. 36 döda
  2004. Nordkorea. 54 eller 161 döda
  2004. Sri Landa. 1700 döda
  2005. Pakistan. 150 döda
  2005. Indien. 114 döda
  2005. Italien. 14 döda
  2006. Montenegro. 46 döda
  2006. Spanien. 41 döda
  2006. Frankrike. 12 döda
  2006. Tyskland. 23 döda
  2007. Pakistan. 35 döda
  2007. Kongo Kinshasa. 100 döda
  2007. Kongo Kinshasa 100 döda (två olyckor!)
  2007. Australinen. 11 döda
  2008. Kina. 72 döda
  2008. Egypten. 44 döda
  2008. USA 26 döda
  2009. Kroatien. 6 döda
  2010. Belgien. 18 döda
  2010. Italien. 9 döda
  2011. Kina. 72 döda
  2012. Argentina. 51 döda
  2013. Kanada. 42 döda
  2013. Spanien. 79 döda

Sverige (ej där tåg kört på bilar eller gående)
1864 Bodafors 7 döda
1875 Lagerlunda 9 döda
1912 Malmslätt 22 döda
1917 Holmsveden 11 döda
1918 Getå 41 döda
1923 Kärra 9 döda
1928 Bollnäs 16 döda
1930 Töreboda 5 döda
1940 Gubberö 9 döda
1942 Tyringe (Göteborg) 5 döda
1942 Södertälje 5 döda
1945 Gårdsjö 5 döda
1947 Edsvalla 14 döda
1947 Hisingen 4 döda
1950 Mariedamm 9 döda
1955 Flen 2 döda
1956 Ställdalen 20 döda
1956 Arvidsjaur 16 döda
1956 Bollnäs 2 döda
1957 Hinsnoren 2 döda
1958 Grycksbo 8 döda
1964 Ånge 8 döda
1965 Skultorp 10 döda
1966 Kilafors 6 döda
1969 Upplands Väsby 4 döda
1970 Skövde 1 död
1972 Munktorp 2 döda (lokförare)
1972 Järna 2 döda
1972 Farsta 5 döda
1975 Mjölby 14 döda
1975 Norrköpings Central 8 döda
1976 Raus (Helsingborg) 15 döda
1978 Stehag 4 döda
1978 Östersund 10 döda
1980 Hinsnoret 10 döda
1980 Upplands Väsby 9 döda
1980 Stångebro (Linköping) 1 död
1987 Stöde 1 död
1987 Lerum 9 döda
1990 Sköldinge 2 döda
1992 Göteborg 13 döda (spårvagn)
2004 Nosaby 2 döda

30 juli Resan med tåg - ännu mer lycklig! I id!

Uppstigning 05.35 på Stadshotellet i Växjö - tåget går 06.07, det är alltså gott om tid och jag har avböjt frukost som serveras från 07.00. Gott om plats på tåget till Alvesta som bara är fem minuter försenat vilket gör att man med lätthet klarar att tåg mot Stockholm är i tid där.
  Framme på nästan utsatt tid i Stockholm - man får som vanligt vänta vid infarten till Linköping (fast nu från andra hållet) därför att SJ missat det där med att spåren i Linköping inte räcker till.
  Framme i Stockholm ser jag från Klarabergsviadukten hur en polisbil prejat en taxibil mitt framför Nils Ericson-statyn.
  Annars är det mest uppgrävt också i Stockholms city detta år  - det skall bli en ny underjordsstation för nya pendeltåget där det förr fanns ett hotell.
  Det är väl konstigt att man gräver samtidigt överallt i Stockholm!
  Men så många jobb det ger!

tisdag 30 juli 2013

29 juli 2013: Vattenfalls sommarkampanj

El-företaget Vattenfall - under senare tid observerat i pressen - har just nu stor sommarkampanj på nätet, ja, inte sitt nät men det vanliga nätet.
  Allt ser alltså inte mörkt ut som kol och rök eller nedskärningar och nedskrivningar.
  Fast pris och premie samt rabatt utlovas.
  Frågan är ändå:
  - Skall Vattenfall anses vara ett lovande företag eller bara ett svårt fall?

29 juli 2013: En lyckad tågresa - alla försenade!

I dag har jag åkt tåg.
  Det var en lyckad tågresa.
  Redan i Linköping - jag startade med SJ Stockholms central - var i sex minuter försenade men eftersom tåget inte fick köra in på Linköpings central, något som måste ha förbigått SJ i planeringen, blev vi där ytterligare 12 minuter försenade och var då enligt tågledningen 15 minuter efter utsatt tid.
  Det gjorde ingenting för när vi kom till Nässjö var anslutande tåg där också försenade, så allt gick bra.
  I Alvesta, där jag skulle byta, var vi bara 15 minuter försenade, men det gjorde inget heller för det anslutande Öresundståget, som jag skulle ha tagit till Växjö med avgång 12.37 kom inte förrän 12.56, alltså nitton minuter efter utsatt tid.
  Så det var ju väldigt bra att tåget från Stockholm var 15 minuter försenat för nu behövde jag bara vänta en kvart i Alvesta mot - om tåget från Stockholm kommit i tid - en halvtimme.
  Nu hann jag vandra runt lite i Alvesta i centralstationens närhet - och fundera på varför inte Alvesta utvecklas mer med tågbyten och sina centrala placering i södra Sverige.
  Det var alltså en i alla avseenden lyckad tågresa, alla kom för sent, både tåg och passagerare.
  Hurra!

söndag 28 juli 2013

28 juli 2013: När groggarna granskades

I dag har Dagens Nyheters Namn- och Nytt-sida vänligheten att publicera en artikel av mig, illustrerad med en bild från 1940 på Gunnar Hägglöf.
  Här texten:
   "Att skattebetalarnas pengar inte alltid används som skattebetalarna tänkt sig - och än mindre informerats om - var ju DN:s artiklar förra året om diverse myndigheters storslagna fester ett bevis på.

  Har det alltid gått till så här? var den fråga mången ställde sig.
  Tja, vem vet?
  I alla fall inte alltid.

När en tysk delegation kom till Stockholm i mars 1940 för att framställa krav om leveranser av svenska vapen - det var strax före härtagningen av Norge och Danmark - bjöds den på middag på berömda restaurang Cecil, belägen på Biblioteksgatan 5 i Stockholm.
  När Cecil försvann 1968 övertogs lokalerna av Alexandra, känd nattklubb när det begav sig.
  Värd 1940 var emellertid nyss avgångna statsrådet i sista Per Albin Hansson-regeringen (s) före samlingsregeringens tid, Gunnar Hägglöf, en av Sveriges främsta diplomater genom tiderna.  
  Han var chef för UD:s handelsförbindelser och omvittnat kritisk till eftergifter mot Nazi-Tyskland:
  "Efter middagen på Cecil hade general Thomas och övriga tyskar officerare dröjt sig kvar mycket länge vid kaffet och konjaken. Det var då som Jakob Wallenberg (chef för Stockholms Enskilda Bank, min anm.) av en av tyskarna fick en rätt precis redogörelse för ockupationsplanerna mot Danmark-Norge.
Jakob underrättade genast UD:s ledning", skriver Hägglöf.

Men dåvarande Riksräkenskapsverket (1920-60) sov inte!
  Vid granskningen 1941 av UD:s utgifter för 1940 hittade man en mycket stor räkning avseende konjak på Cecil.
  Var det rimligt?
  Skattepengar i tyska strupar?

Riksräkenskapsverkets tillförordnade chef Per Simon Runemark - den ordinarie Erik Stridsberg, även han tidigare statsråd men för högerregeringen Trygger - var tjänstledig som ordförande i Statens krisrevision - krävde av Hägglöf ett intyg på att posten konjaken (alltså inte hela middagen!) var motiverad.
  Hägglöf undertecknade intyget - utan att tveka!
 
Så gick det till när groggarna granskades!
  Statens - dvs allas våra - revisorer kan lukta sig till groggar bara genom att granska notorna!
  Bara de är tillräckligt stora.
Gunnar Andrén

riksdagsman (fp)

28 juli 2013: EM-finalen vinns av Tyskland


Missar man två straffar och springer offside när man gör mål - ja, då kan det bara gå på ett sätt.
  Åter var Tyskland det bästa laget, Malmö Anja Mittag - veteran - avgjorde helt frispelad i 49:e minuten.
  Det var rättvist - Tyskland var det bästa laget, spelade klokt och taktiskt väl.
  Och de norska straffarna ...
  Publik: 41.103 på Friends. Utmärkt.
  Damfotbollen har gjort succé.

28 juli 2013: Hela landet, i morgon Tingsryd

Vattnet (ovanifrån) är ojämlikt fördelat.
  Häromdagen försvann Jönköping i regn.
  I dag är det Göteborg som översvämmas.
  Men där jag bor är det kruttorrt. Gräsmattan blir allt brunare.
  I morgon, måndag, skall jag kolla en anna plats i landet, Tingsryd.
  Studieresa dit, tar tåget, åter tisdag morgon.
  Då hoppas jag att det har regnat ordentligt i Stockholmsområdet.
  Det behövs.
  Kanske borde vi ha högre avkastningskrav på SMHI?

28 juli 2013: Ansvaret för fimparna

Öka producentansvaret för fimparna (2,7 miljoner/dag i Sverige), manar i dag ett antal riksdagsledamöter (m, mp, s) i Dagens Nyheter.
  Kanske det.
  Bättre dock: Kräv konsumentansvar för varje fimp.

27 juli Kommer 1

26 juli Kommer 3

26 juli Kommer 2

26 jul Kommer 1

lördag 27 juli 2013

25 juli 2013: Jan-Erik Wkström och sakkunskapen

Jan-Erik Wikström i Uppsala 2012
En gång i tiden, fast för nu ganska länge sedan (1977-1988) var jag medarbetare till SvD-chefredaktörerna Buster von Platen (1917-2003), därefter Ola Gummesson (1936-2000) och Hans L Zetterberg (1927- ); med den sistnämnde kom jag ihop mig rejält om hur tidningen skulle redigeras och slutade när han inför valet 1988 drev tidningen från liberal öppenhet till att bli så långt från obunden (moderat) man kan tänka sig.  
  (Det som hände var bäst för båda parter; jag som anställts som socialliberal politisk skribent av Buster von Platen hade inte längre övriga skribenters förtroende, inga namn, men jag minns hatet mot liberalismen och Bengt Westerberg efter dennes valframgång 1985.) 
  SvD hade en söndagssida som förestods av Margareta Sandström - tidningens svar på Expressens Kid Severin och  Dagens Nyheters Namn och Nytt som då förestods av Bo E Åkermark (1932-2002). 
  Margareta, född på 1910-talet, var modern i all sin aristokrati, fint bosatt på Östermalm, men tänkte mycket journalistiskt, läsartillvänt. 
  Spalten hette i Vimlet och pryddes av korparna Hugin och Munin.
  Margareta ville ha udda politiska nyheter, repliker, händelser, inte skvaller som vi i dag översköljs av utan pikanta händelser.
  Därför kom hon ofta till mig på fredagen - sidan skulle brytas på lördagen, detta var på blytiden, få vet i dag vad det är men man kan fråga t.ex. typografen och maoisten (jodå!) Mats Gellerfelt, typograf på SvD 1970-79, om hur det gick till att göra tidning på den tiden, han gjorde ofta ledarsidan medan jag som ansvarig tittade på - och frågade mig:
  -  Har du något till söndagen?

  Det här är mitt första bidrag till I Vimlet/SvD den 13 februari 1977
  
  För sakkunnig

   Utbildningsminister Jan-Erik Wikström framträdde i veckan på Publicistklubben i Stockholm och gjorde - därom var alla överens - stor succé. Till skillnad från både ett och annat statsråd - i både den nya och gamla regeringen - vet han ju nämligen vad han talar om - som f.d. bokförläggare, pressutredare, radionämndsledamot, kommunfullmäktig med mera var han redan vid tillträdet väl förtrogen med alla frågor inom departementets ram.  
  Och inget departement har väl genomgått en mer dramatisk personalförstärkning än då just Wikström tog över - efter att i tur och ordning Olof Palme, Ingvar Carlsson samt - inte att förglömma - den oefterliknelige Bertil Zachrisson.  
  Pressfrågor var det många på PK-mötet. Wikström svarade snällt på alla möjliga sådana.  
  Men till slut blev det tydligen för mycket, frågeställningen blev omöjlig enligt utbildningsministern.  
  Som utbrast:
  - Tyvärr måste jag medge att jag är en smula belastad med sakkunskap på det här området och det gör att jag inte kan hålla med frågeställaren.

fredag 26 juli 2013

25 juli 2013: 102 motioner till årets kyrkomöte

Nu har tiden gått ut för kyrkomötets ledamöter att motionera till årets kyrkomöte.
  102 motioner hade lämnats in.
  Det går bra att läsa om dem här.

25 juli 2013: Valet till Svenska kyrkan den 15 september

Den 15 september 2013 är det val till Svenska kyrkan.
 I Danderyds församling ser den liberala listan ut så här:

1. Per-Olof Håkansson, Danderyd
2. Lilian Grassman, Danderyd
3. Lars-Gunnar Wallin, Danderyd
4. Birgitta Lindgren, Enebyberg
5. Madeleine Guillo, Djursholm
6. Ingegärd Ulfswärd, Enebyberg
7. Emilie Bergman, Stocksund
8. Vera Håkansson, Danderyd
9. Tommy Lindgren, Danderyd
10. Ewa Bergman, Stocksund
11. Monica Renstig, Djursholm
12. Björn Bergman, Stocksund
13. Elisabeth Lindgren, Danderyd
14. Per-Gunnar Mossberg, Danderyd

Ett gott val!

25 juli 2013: Anton Abele (m) lämnar riksdagen

Jag hörde i dagens Sommar-program i P1 att Anton Abele (m) avser lämna riksdagen.
  Först tycker jag att det är klädsamt att han meddelar att han avser sitta kvar hela denna mandatperiod.
  Det är alldeles för många ledamöter som avgår av skilda anledningar; men har man valt att kandidera som lagstiftare och ombud för Sveriges folk, har man gjort ett fyraårigt avtal med väljarna: "Detta är jag beredd att åtaga mig de närmaste åren."
  Avhoppen skadar riksdagens anseende och inflytande, sedan må avhoppen om de gäller landshövdingar Österberg, Andersson eller Hagberg, direktörerna Löfsjögård eller Östros, frilansaren Pagrotsky, informationschefen Yazdanfar, företagaren von Arnold eller vem det vara må (ej advokaten Boström för han blev - helt sanslöst - utputtad mot sin vilja efter att ine ha fått en tremånaders ledighetsansökan beviljad; riksdagsstyrelsen överprövade väljarnas val helt omotiverat eller av riksdagsadministrativa skäl) ha vilka skäl som helst.
  Inte mindre än 26 ledamöter (!) har lämnat riksdagen denna mandatperiod, avlidna oräknade.
  Det är för lätt att lämna riksdagen.
  Riksdagsstyrelsen borde däremot - utöver att avskaffa alla extraarvoderingar - se till att inte godkänna allsköns motiveringar för att lämna riksdagen och absolut verka för att de som är valda också fullföljer sin mandatperiod.
  När det sedan gäller Anton Abele har jag förståelse för hans beslut. Ungdom är ju ofta ett argument för inval - och jag har inga direkta synpunkter på det, utöver att man som riksdagsledamot alltid måste ha klart för sig att det är ett förtroendeuppdrag i vilket innefattas att man måste ta ibland svåra beslut och vara beredd att förklara varför man gör som man gör för Sveriges bästa.
  Där spelar erfarenhet och - viktigt det! - uppbackning en stor roll. När Abele säger att han inte en enda gång fått någon kontakt med sin partiledning, blir jag inte förvånad. I tre av riksdagens partier, socialdemokraterna, moderaterna och sverigedemokraterna, finns ett nästan auktorirärt ledaskap, av tradition. Inom folkpartiet och - har jag förstått bland annat genom Uppsalaforskaren Katarina Barrling - råder motsatsen: vild diskussion, frihet men också ansvarstagande för övriga ledamöter i gruppen. Jag kan bara bekäfta efter elva år som ledamot och ytterligare femton som NU-redaktör att det är sant: Man bryr sig mycket om varandra, diskuterar, pläderar.
  Anton Abele har inte mött detta sätt att arbeta i riksdagen. Jag förstår därför hans beslut.
  Och noterar att i folkpartiets riksdagsgrupp avser, såvitt jag förstår, dyra fyra statstråden samt 22 av de övriga 24 ledamöterna att kandidera för ytterligare en mandatperiod.
  Ett gott betyg, för trivseln och inflytandet och omtanken i folkpartiets riksdagsgrupp i alla fall.

24 juli 2013: Marita Ulvskog (s) åter EU-kandidat

Deet är viktigt att Sverige har inflytelserika ledamöter i EU-parlamentet - sedan kan man ha delade meningar om parlamentet är ett parlament eller inte, dess makt är ju begränsad och framför allt kan den inte utkräva ansvar av någon regering eller ens EU-kommissionen, däremot avsätta den senare - vilket ju skedde när Inga-Britt Ahlenius fick tillfälle att granska kommissionen.
  Nu har Marita Ulvskog, tidigare partisekretere och kulturminister - och en gång ännu tidgare statsminister Ingvar Carlsson pressekreterare (Marita Ulvskog har varit både reporter på SvD och chefredaktör för Dala-Demokraten), bestämt sig för att kandidera igen till EU-parlamentet. Det lär betyda att hon kommer att kvarstå som socialdemokraternas främsta EU-företrädare.
  Bra eller dåligt?
  Också det kan man ha delade meningar om, men jag anser att det hade varit bättre om fler partier - som folkpartiet - hade haft fler ledande företrädare som vågat stå upp för det samarbetsprojekt mellan länder som EU utgör.
  För visst är EU:s historia krisernas historia, det livnär sig vänsterpartiet och sverigedemokraterna i oskön förening på och det profiterar flera andra partier på (ja, kd, centern och socialdemokraterna för att inte tala om miljöpartiet har ju varit EU-motståndare allihop, fast de svängt) men att ha en i grunden positiv inställning till samverkan mellan länder, det är EU:s kärna.
  Och då kan man fråga sig om det är bra att företrädas av medlemmar i EU som gjort allt för att Sverige inte skall vara med (vilket är något helt annat än att begränsa de ostridiga maktambitioner som kommissionen och parlamentet har) eller om, åter folkpartiet, företrädare som bejakar samverkan och som därför med mycket större tyngd kan driva förändringsfrågor inom EU i alla EU:s numera 28 medlemsstater och som dessutom som EU-förespråkare kan säga nej när EU - det händer - lägger sig i saker som bättre hanteras på nationell nivå.
  Nu lämnar Göran Färm (s) EU-parlamentet, den främste förespråkaren för svenskt inflytande inom EU på den socialistiska sidan - vänsterpartiet vill ju gå ur och miljöpartiets företrädare hoppar av gång efter annan för att pröva lyckan (likt en del vänsterpartister i Sverige vilket ju är logiskt: tror man inte på EU bör man inte vara i Bryssel och Strasbourg och föra svensk talan) - och kvar blir euromotståndaren och EU-kritikern Marita Ulvskog.
  Skall Sverige bara företrädas av nationella isolationister i EU-parlamentet? Inte bra. EU behöver ett engagerat Sverige - och det är bara svenskar som bevakar Sveriges intresse i Bryssel, inte engelsmän, inte tyskar, inte fransmän, nej, inte ens portugiser, malteser, kroater eller greker, kan danskar, finländare, ester, letter och litauer, men mest måste vi lita till våra egna företrädare, de må sedan vara födda i Norge, Kalix eller Bosnien.
 

torsdag 25 juli 2013

24 juli 2013: Vattenfalls fall

Numera kan man verkligen tala om vattenfall - eller möjligen fallet Vattenfall.
Vad skrev jag 2009 på min numera omgjorda blogg när Vattenfall köpte Nuon?
  Jag har bevarat det i min egen dator och där står står det följande - det blev sannare än jag trodde:
"23 feb 2009 När pengar går upp i rök

Jag tänkte skriva något om Vattenfalls köp för 95 miljarder kr av ett holländskt kolkraftföretag.
   Men varför grumla dagens glädje med ting som går upp i rök?"

Det var det hela.
  Kanske berodde den skeptiska kommentaren på att vi visste för litet - i folkpartiets riksdagsgrupp hade frågan inte varit uppe en enda gång, aldrig nämnts.
  Nu var det inte bara kol som gick upp i rök utan även pengar.
  Kritiken mot den inriktning av Vattenfall som gavs av ministären Persson (s) är befogad. När jag var i Berlin i början av året var det nästan skrattretande att se Vattenfalls reklam på stortavlor i den tyska huvudstaden. Stenkol är inte stenkul.

Jag vill emellertid också lägga ut en kommentar till, hämtad från socialdemokraternas officiella hemsida, i dess Nyhetsarkiv från 2006-.
  Den finns kvar på nätet, annars verkar vinden ha blåst hårt när det gäller socialdemokraterna och Nuon:
"Alf Eriksson kommneterar Vattenfalls köp av Nuon"
23 februari 2009 11:30
  - Vattenfall har redan i dag i uppdrag att sätta den förnybara energin främst, men bolaget har investerat för mycket i fossil energi och kärnkraft. Vattenfalls fossilberoende ökar dessvärre också med köpet av Nuon. Positivt är dock att Vattenfalls innehav och kompetens inom havsbaserad vindkraft ökar, säger Alf Eriksson, ledamot i näringsutskottet (s).
  - När det gäller finansieringen förutsätter jag att regeringen säkerställt att köpet inte riskerar Vattenfalls investeringar i förnybar energi. Regeringen måste också bli tydligare med att Vattenfall ska vara en ledande kraft för energiomställningen även på marknaderna utanför Norden, säger Alf Eriksson.
  - Vi vill att Vattenfall ska fokusera mer på det förnybara framöver. Därför krävs stramare tyglar och vi har föreslagit högre krav på Vattenfalls investeringar i förnybar teknik och elproduktion i bolagsordningen. Regeringen har dock sagt nej. De verkar inte vilja styra Vattenfall överhuvudtaget, säger Alf Eriksson."

(Jag har inte ens rättat stavfelet i rubriken, bör tilläggas. Sådant kan hända när man har brått.)

Det finns anledning att återkomma till Nuon-affären och alla brunkolsaffärer.
  Visserligen vill socialdemokraternas nuvarande partiordförande Stefan Löfven inte kännas vid vad som hänt tidigare, men nedskrivningarna på tillgångarna i Tyskland (- 4.100 miljoner kr!) kan ju inte nuvarande regeringen lastas för.
  Varför?
  Jo, köpen inträffade när Sverige styrdes av minisätren Persson (s), stödd av vänsterpartiet och miljöpartiet, men historien - bra som god - måste man leva med.
 

24 juli 2013: Jobberbjudande

Lotteriinspektionen, en statlig myndigheter under finansdepartemtet och lokaliserad till Strängnäs, söker i en annons "en handläggare Illegalt spel till Operativa avdelningen".
  (Enligt annonsen undanber man sig all hjälp från utomstående med rekyteringen.)
  Handlar det om - vad man skulle kunna säga - en internrekrytering?
  Hur mycket tror man sig kunna utveckla det illegala spelet inom myndighetens operativa avdelning?
 
 

24 juli 2013: Sverige-Tyskland 0-1


Asllani - bäst på plan!
Sveriges fotbollslandslag gjorde en bra match även i dag på Gama Ullevi mot Tyskland men Europa-mästarna var det bättre laget, deet måste medges, och vann, låt vara lite turligt, med 1-0.
  Detta EM:s bästa spelare finns dock i Sverige:
  Skånskan Kosovare Aslani.
  Tätt följd av göteborgskan Lotta Schelin.
  I dag gjorde också Caroline Seger sin bästa match under turneringen, medan tyvärr ytterbackarna i laget inte klarade de snabba tyskorna - och det blev ganska darrigt i det svenska mittförsvaret också.
  Men som helhet har detta EM i fotboll visat mycket hög klass, det har varit ett nöje att följa en rad av välspelade och spännande matcher.
  Vilket uppsving för damfotboll för övrigt!

onsdag 24 juli 2013

24 juli 2013: Lars Persson 40 år


Lars Persson, nu 40 år ung
 I dag (24 juli) fyller kommunalrådet i Sundsvall Lars Persson (fp) hela 40 år. (Själv blev jag lika gammal 1986.)
  Man kan läsa en födelsedagsintervju med den unge mannen i Sundsvalls Tidning.
  LP är född ända borta i Matfors, spelar fortfarande fotboll där (karriären har bara börjat ...), är gift med Ina Lindström från Örebro och har tre barn från ett tidigare äktenskap.
  Lars är nu åter vice ordförande i kommunstyrelsen i Sundsvall efter att ett tag ha varit ordförande under den tid det var svår turbulens inom moderaterna under första halvåret och intill man till slut hittat en ny kommunstyrelseordförande - utan politisk erfarenhet.
  Lars gör därmed i praktiken två kommunalråds jobb.
  Det finns mycket mer att säga, allt kan dock inte tas med - men bara en politisk sak till:
  Det är tur för Sundsvall att där finns åtminstone en politiker som förstår vikten av att denna stad sköts på ett professionellt sätt.
  Den politiska turbulens som socialdemokraterna har haft - med tre kommunalråd och ytterligare en gruppledare på tio år - och med ett miljöparti som är så vingligt att det tycks så på tre brutna ben, med ett vänsterparti så fullt av inre oordning - och till slut en beklaglig storförskingring (av den f.d. riksdagsledamot!) att det är oklart om partiet självt vet vart det är på väg, och ett centerparti och en kristdemokrat som är så inåtvända att man undrar vad de har för sig - och nu moderaterna som är svårt splittrade internt och vill avsätta (!) en egen nämndordförande i en viktig nämnd - då är det tur att det finns en stabiliserande kraft.
  Sverigedemokraterna, med riksdagsledamoten Skalin som talesman (och dubbla arvoden), anser att invandringsfrågan i Sundsvall är inte bara den viktigaste utan nästan enda fråga som man bör syssla med.
  Som om det skulle vara ett problem för Sundsvall! Där industrijobben bara försvinner! Ett sådant parti kan inte ta ansvar för helheten - och mycket riktigt stöder sd ibland fempartikoalitionen och ibland s/v som i förra årets budgetdebatt:
  Man vill att fempartikoalitionen skall styra med socialdemokraternas budget- och skattepolitik.
  Rena snurren!
  (Där 2012 borde nog fempartikoaltionen i Sundsvall ha avgått - så att socialdemokraterna, vänsterpartiet och sverigedemokraterna fått ta ansvar för den ekonomiska utvecklingen i kommunen; den bygger nämligen på att Sundsvalls kommun har en egen sedelpress.)
  Det vore konstigt om inte väljarna i Sundsvall i valet 2014 tar chansen att ge det enda parti med en idé om Sundsvalls framtid och plats i Sverige ett starkt stöd.
  Grattis Lars!
  (Och försvinn inte till riksdagen utan att se till att det finns en efterträdare med samma kapacitet som du - det gör det förresten, Annelie Luthman (fp).)

23 juli Kommer

tisdag 23 juli 2013

23 juli 2013: Vattenfall, Löfven och Alf Eriksson (s)


Bilden har inget med texten eller Vattefall att göra
Vindkraften ökar.
  Också i svensk politik.
  Nu senast är det Vattenfall, precis som övriga stora energiföretag i Europa, som måst - liksom Deutsche Bank av andra skäl tvingats till - göra stora nedskrivningar av tillgångsvärden.
  Det är ju inte bra.
  Där förstås mycket bekymmersamt att ett stort statligt bolag tvingas göra det.
  Stefan Löfven, partiordföranden (s), kräver nu en "haverikommission".
  Det är kanske en bra idé. Vem skall i så fall leda den?
  Jag har ett förslag: Förre riksdagsledamoten Alf Eriksson, Varberg, mannen som flera gånger 2006-2010 oroat frågat i riksdagen om regeringen har ondsinta planer att efter valet 2010 sälja ut Vattenfall.
  Sedan kommenterade Alf Eriksson också Nuon-köpet i februari 2009. Så här stod det i Dagens Nyheter, det gäller att hålla tungan rätt i mun också när det blåser från alla håll:

Socialdemokraterna är positiva till Vattenfalls rekordaffär. Men MP och V är emot.


– Vi är försiktigt positiva. Det kan vara bra för Vattenfall att skaffa sig ytterligare kompetens inom förnyelsebar energi. Vad jag förstår är det framför allt havsbaserad vindkraft som Nuon är duktiga på och det behöver vi, säger Alf Eriksson (S), ledamot i näringsutskottet med ansvar för energifrågor.
  Att en tredjedel av Nuons omsättning kommer från kol besvärar inte (S).
  – Det är möjligt. Men en av deras styrkor är havs- och vindkraft, säger Alf Eriksson.
  Inte heller prislappen på 95 miljarder kronor sticker i ögonen.
  – Energiområdet handlar om väldigt stora investeringar. Sett i det ljuset är det inte för stora summor. Vattenfall har exempelvis cirka 100 miljarder kronor i sitt investeringsprogram för förnyelsebar energi, säger han.
  Att priset var för högt och att Maud Olofsson, ytterst ansvarig för köpet, borde ha lyssnat till andra röster än hon gjorde är uppenbart.   Men luta er i sammanhanget inte mot Stefan Löfven! För han är som ett rö för vinden: Först var han tyst i fyra år, nu kräver han en haverikommission.  

23 juli 2013: Sven Wedén 100 år och blomster från folkpartiet

1968: Dåvarande statsministern Tage Erlander och
oppositionsledaren Sven Wedén. Nild: IBL Bildbyrå

I dag skulle Sven Wedén (1913-1976) ha fyllt 100 år.
  Folkpartiets riksdagsgrupp hedrar den tidigare folkpartiledaren, begrav i Båstad, men en krans med texten Tack Folkpartiets riksagsgrupp, som i dag lagts på Svens och hans Mariannes gemensamma grav i Båstad.
  Sven - stadsfullmäktig i Eskilsutna vid 33 års ålder 1946, FPU-ordförande från 1950-52, riksdagsledamot från 1948, var fp-ledare 1967-69, vald vid fp-landsmötet i Sundsvall 1967 då han efterträdde Bertil Ohlin som varit folkpartiets ordförande i 23 år - var den som stod närmast till att bli statsminister i 1968 års val. Om detta och mycket annat finns att läsa i den bok som förre riksdagsmannen Hans Lindblad kommer ut med i höst (Ekerlids förlag).
  En utförligt intervju från 1968 finns att lyssna och se på här.
  Själv kände jag Sven tämligen väl, bland annat från möten i Eskilstuna - där folkpartiet hade en stark ställning trots arbetarrörelsens dominans genom att Sven var företagare och riksdagsman samtidigt - dels vid landsmötet i Eskilstuna 1964 (då jag inte var med), dels vid fp-valupptakten inför 1968 års valrörelse med stor sammankomst i staden, en föregångare till nutidens kommunala riksmöten.
  Sedan träffades vi under valrörelsen 1968 flera gånger, bland annat i Röstånga då jag minns att Bo Holmström intervjuade statsministerkandidaten, dels på Akademiska Föreningen vid ett omskrivet möte där Lars Hillerbergs skändliga teckning på Wedén delades ut (det fanns två vid mötet som talade inför den fullsatta stora salen, Sven Wedén och Gunnar Hedlund, centerledaren), senare på kvällen på Lundia då min vän och Wedéns nära medarbetare Mats Arnoldsson också var med; Sven hade ont, minns jag, men dolde detta väl för de flesta.
  Om vad som inträffade före och efter den 22 augusti 1968 - dagen då Sovjetunionen och Warswava-paktens länder (minus Rumänien) invaderade Tjeckoslovakien och gjorde slut på Pragvåren - ett verk av den politiskt så begåvade och känsliga Leonid Bresjnev, numera hyllad i Ryssland (oklart för vad) - finns mycket att säga, inte minst om förljugenheten från regeringspartiets sida gentemot den för Sovjetunionen varnande Wedén (som i Utrikesnämnden hade fått se ett av regeringen hemligstämplat brev från dåvarande ambassadören i Belgrad Agda Rössel som varnade just för Sovjets invasionsplaner).
  Regeringens problem var att Wedén hade rätt, regeringen fel.
  Och det vändes i en väldig förtalskampanj mot Wedén för utrikespolitisk opålitlighet, det hade ju fungerat i den s.k. Hjalmarson-affären (då dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson på grund av Sovjetkritik uteslöts ur den svenska FN-delegation, ett - vill jag säga i efterhand - svek mot svensk neutralitet och undfallenhet för Sovjetunionen) och antogs fungera även 1968.
  Ett skändligt agerande.
  Nu vill jag lägga till en mer heltäckande bild (nedan lätt redigerad, borttaget är den lokalpolitiska anknytningen) av Sven Wedén som politiker, skriven av Åke Wredén och publicerad i Eskilstuna-Kuriren den 20 juli 2013:

I dag kan herr Wedén i Eskils­tuna, ledamot i Andra Kammaren, verka vara en osannolik person. 
   Vem kan nu tänka sig en intellektuell, mångsidig ledare för ett av de större riksdagspartierna, som är självlärd och helt utan formell utbildning efter 17-årsåldern, som är aktiv företagsledare vid sidan av riksdagsuppdraget och som är handikappad av sviterna av tuberkulos – men i alla fall blir, just det, partiledare?
  Den 23 juli 2013 är det 100 år sedan han föddes.
  Sven Wedén valdes in i stadsfullmäktige i Eskilstuna 1946. Två år senare blev han riksdagsman (fp). Ytterligare tjugo år senare var han oppositionsledare och statsministerkandidat och förlorade.
  Han hade inte haft hälsa att vara statsminister om han i stället vunnit.
  Han blev inte så gammal, han var bara 62 när han dog.

Segrarna som skriver historia har avfärdat honom som förlorare, och USA-vänlig högerliberal, föråldrad och fel under Vietnamåren.
  I själva verket var han en intressant person i en intressant tid.
 Alla som hade nära kontakt med Sven Wedén och berättar om den i dag verkar ense om att berömma hans öppenhet, trevlighet, intellektuella hållning, vilja att lyssna och hans förmåga att vara partiledare utan att vara auktoritär och enväldig i förhållande till riksdagsgrupp och medarbetare.
  Företrädaren Bertil Ohlin hade en oerhörd auktoritet som världsberömd nationalekonom. Efterträdaren Gunnar Helén hade enligt samstämmiga vittnesmål en mycket auktoritär stil i partiledningen, något han – det kan jag skriva efter egen kontakt med honom – helt ändrade på då han blev äldre.
  Sven Wedén fick på något sätt sympatier hos sådana som hade andra attityder, som var missionsvänner, helnykterister och ungdomsförbundare ur 1960-talsgenerationen.
  De senare kunde visserligentycka att han var gammaldags i sitt abortmotstånd eller när han avfärdade drömmar om Europafederalism som "verklighetsfrämmande föreställningar".
  Jag har också sett en dagboksanteckning där Wedén skriver om sin hemliga sympati med folkpartiets obekväme och tänkande frisinnade ideolog Waldemar Svensson i Ljungskile, trots att de var så olika.
 
Sven Wedén går bara att förstå när man vet att startpunkten för hela hans politik var en vitglödgad avsky mot nazismen och hans starkt brittiska – men inte amerikanska – inriktning.
  Detta grundlades under självstudier i engelsk historia under årslånga sanatorievistelser på Romanäs invid sjön Sommen utanför Tranås.
  Läsningen där var början till att han blev självlärd och en god skribent.
  Hans brittiska attityd förde honom ett par gånger riktigt fel.
  Han förstod sig inte på det övriga partiets linje när man fick igenom dagens författning och valsystem. Engelska förhållanden var även där Wedéns ideal.
  I början av USA:s krigande i Vietnam hade Sven Wedén samma USA-vänliga linje som dåvarande brittiske premiärministern, socialdemokraten Harold Wilson.
  Dessutom gjorde han den i efterhand ganska monumentala felbedömningen att Vietnam var en förtrupp för en kinesisk nationalistisk expansion söderut i Asien. I själva verket var Vietnams regim en rysk klient, som snart kom i krig med Kina, och som inte hade expansionsplaner utanför Indokina.

Av större intresse med hans bankgrund i Eskilstuna är att Sven Wedén och chefredaktören J A Selander på Eskilstuna-Kuriren inte gick så värst bra ihop.
  Sven Wedén var i Bertil Ohlins anda socialliberal och vän av utbyggd socialpolitik – intresserad främst av bostadssanering och bostadsbyggande, en stor fråga i tuberkulosens Eskilstuna.
  Selander hade mycket svårt för Ohlins och de yngre folkpartisternas positiva hållning till flera statliga socialförsäkringar, och för Ohlins kritik mot dem som beredde vägen för extremism genom att inte vilja använda staten för välfärd och ekonomisk politik.
  Selander och Ohlin hade varit på samma sida mot nazismen, men Selander oroades för att socialliberalismen skulle bli för lik socialismen.
  Efteråt kan den kontroversen ses utifrån det erfarenheten lärt. I stället har socia­lismen havererat. All socialdemokrati som inte skall sluta i vanstyre måste närma sig socialliberala lösningar, mer eller mindre.
  En gemensam erfarenhet är också att något Selander – och Ohlin och Wedén – oroades för kan hända om man inte ser upp.
  Förhållandet mellan offentlig sektor och näringsliv kan bli skevt så att skattebaserna inte räcker till och en ond cirkel underminerar välståndet.

Detta har varit ett huvudproblem i svensk politik från mitten av 1970-talet fram till i dag, och på område efter område har vi lärt oss hur vi ska göra för att inte hamna där Grekland eller Italien är.
  Men när den debatten började var både J A Selander och Sven Wedén bortgångna.
  Det var bara Ohlin som var kvar, fram till 1979 – och hann bidra något till hur socialliberalism kan förena stark marknadsekonomi och social välfärd.


  Sven Wedén, född i Eskilstuna 23 juli 1913, död i Båstad 31 mars 1976.
  Föräldarar: Mauritz Wedén och Signe, född Göransson
  Gift: 1936 med Marianne Eklund, dotter till Swe Eklund och Tyra Löfmarck
  Barn: Två framlidna samt direktör Lars Wedén, numera bosatt i Siguna, aktiv i miljösammanhang
  Utbilding: Maskinfackskola
  Vård: På Romanäs sanatorium i flera omgångför lungtuberulos
  Jobb: Från 17 års ålder vud F E Lindströms AB (tångverkstad), disponent från 1945, verkställande direktör från 1954
  Invald i Eskilstuna stadsfullmäktige vid kommunalvalet 1946, fullmäktiges vice ordförnade 1949-58
  Riksdagsman (fp) 1949-73
  FN-delegat från 1950
  Ordförande FPU 1950-52
  Partiordförande 1967-1969







22 juli 2013: Den svenska statskulden

Hur stor är statsskulden?
  Den brukar ju oftas anges i procent av bruttontionalprodukten.
  I Sverige är utvecklingen denna sedan 1996 (alla siffror från OECD i Paris):
1996    72,8
1997    73,3
1998    69,9
1999    64,3
2000    53,9
2001    54,7
2002    52,5
2003    51,7
2004    50,3
2005    50,4
2006    45,3
2007    40,2
2008    38,8
2009    42,6
2010    39,4
2011    38,4
2012    38,2



22 juli 2013: Flicka med boll i Hagsätra

 Den 1 september 2002 invigdes ”Flicka med boll”
skapad av Therese Clewestam, numera Tyresö

Jag besöker denna dag Hagsätra, som man når med tunnelbanan, en fin stadsdel i Stockholm, Jag fascineras av folklivet på torget i Hagsätra och tar denna bild.
Den som vill läsa mer om Hagsätra kan göra det här.

22 juli 2013: Stackars Stina

Jag ser att Stina, hon som ofta kommer förbi där jag bo med sin hund och trevlige make, är illa behandlad av TV. Orsaken är att hon är för gammal.
  Ja, det handlar alltså om PK-ordföranden och medieprofessorn Stina Dabrowski, känd - och utmärkt - intervjuare i TV på 1980- och 1990-talen. Ingen efterfrågar hennes tjänster - framgår det av Arne Lapidus intervju i Expressen - längre, det började redan när hon fyllde 50.
  Men bästa Stina! Vad hade du väntat dig? Livet är passé, vid trettitre, som Hasse Alfredson formulerade det.
  Problemet är minnet. Det är kort hos många inom medievärlden - och de yngre har inget att minnas.
  Samma problem fast från två håll.
  Sådan är verkligheten. Vi som ännu kan minnas minns dock utmärkta intervjuer som gav hopp för framtiden.

22 juli 2013: Reklamen i brevlådan

Måndag morgon - jag vittjar brevlådan. Morgontidningarna. Tack och lov.
  Räkningar - nej, dem slänger jag genast.
  Men sedan har Posten AB själv delat ut något som heter Uppslaget med den obegripliga underrubriken Till din fördel, det handlar om oadresserad direktreklam.
  Jag misstänker att Posten AB tjänar en slant på detta - på baksidan av Uppslaget finns ett erbjudande från kreditföretaget L´Easy om att få låna upp till 50.000 kr till en ränta som är minst 9,9 procent - och så några andra erbjudanden där man kan spara 1.200 kr och 1.000 kr, ja, tänker jag, har jag råd att spara så mycket på saker som jag absolut inte vill ha och ännu mindre behöver?
  Jag öppnar Uppslaget - och vad döljer sig väl där?
  En 16-sidig broschyr i dryga A4-formatet från ICA Supermarket. Jo, jag tackar!
  En 16-sidig broschyr från något som heter Jysk, jag kan spara dels upp till 60 procent på stapelstolar, dels 30-50 procent på alla trädgårdsdynor och sedan 149 kr och 199 kr och 69 kr - och där är det 73 procent jag kan spara. Man tackar!
  Så har vi en 8-sidig broschyr i vikt A3-format från Coop Konsum - en sund affär, står det, vilket väl inte är det intryck företagets ekonomiska redovisning de senaste åren talat om. Nu är det veckans erbjudanden det handlar om: Det är kanonpris på kanonpris - och dessutom upp till 5 procent återbäring. Man tackar!
  Nästa broschyr kommer från ByggMax, Bra Billiga Byggvaror, åtta sidor krympt A3-format, fyllt med sådant - förlåt mig, ByggMax! - jag inte behöver. Ytterpanel, lägga tak, hundtrick - och på förstasidan är "ibland våra fyrbenta vänner de bästa äktenskapsförmedlarna".
  Nästa broschyr är jättestor och kommer från Coop Extra - mycket Coop i dag, "Extra mycket för pengarna" (ja, inte mina kan jag lova!). Det är kanonpris, på kanonpris, på kanonpris. Att kan grillas, står det på sista sidan med varningen "Lokala avvikelser kan förekomma." En så kallad brasklapp. Coop kan sin 1500-talshistoria!
  Så är det Lidl.  Allt för sommarens glödheta stunder, med XX, Kampanjpris, 33 procent billigare, Tillfälligt erbjudande av extra sugstarkt hushållspapper, stenugnsbakad Margheritapizza och salami/korv i skivor. Jo, man tackar! Åtta vikta A3-sidor - men förvirrande: Vissa priser gäller måndag-söndag, andra torsdag-söndag, skall man behöva ränna dit varje dag? En särskild bilaga trillar ur också, med måndagsklipp och torsdagsklipp och babytema och för bilen. Man kan få nästan allt man inte behöver - reklamen verkar desperat, vi har massor med grejer ingen vill köpa.
  Nästa broschyr kommer från PrisXtra, ett helt annat företag än Coops Prisextra. Inga kanonpriser med väl en Prisbomb på Guldkorn, Lingongrova och Rosta, det är nog bröd, eller vad tror ni? Åtta sidor A3 om erbjudanden I vårt älskade Stockholm, jättestora bilder på varorna. Jag lägger särskilt märke till reklamen för Hel Vattenmelon för 4:95 (per kg) och Skölj- och tvättmedel, fläcklösare och textilspray refill för 19:95 bredvid varandra. Kombinationsköp kanske rekommenderas? Man tackar. Åtta sior A3.
  Så kommer vi då till ElGiganten, Det är dumt att annonsera för mycket, nej, det är dumt att betala för mycket. 3333 kostar något som antingen är en dator, TV eller kanske en digitalbox med, ja, inbyggt är det i alla fall. Tjuo A3-sidor under kampanjtemat Lågprisattack. Jo, man tackar.
  Allra sist har vi Hemköp - och nu börjar jag vänja mig vid att Färsk hel kyckling kostar 19:95, jag tror deet är per styck eller kg. Man skall fira med oss, manar man men så står det också HEJA sommar. Vad menar Hemköp med det?Vattenmelonen och sköljmedlet återkommer, kostar lika mycket som i ett annat fint erbjudande, svårt blir det att välja. Färsk hel kyckling, max 2 köp(hushåll/vecka 30. får man för 49 kr/kg om man är Bonuskund - något för våra bankdirektörer med bonus, misstänker jag.Tolv A3-sidor - och man kan betala senare, med Visa.
  Jag väger reklamen innan den går direkt i pappersinsamlingen: 314 gram - direkt i papperskorgen.
  (Fanns det inget erbjudande om sådana?)
 .

21 juli 2013: Cedergrenskas skönhet

En bild säger ofta mer än det mesta.
  Det gäller även denna tegelbyggnad, en gång kallad Jungfrutornet, möjligen beroende på skaparens eskapader, numera - efter samme person, Alfred Gotthard Nestor Cedergren (1849-1921), endast benämnt Cedergrenska tornet.
  Det skulle enligt Cedergren 1908 aldrig bli färdigt.
  Det blir det inte heller.
  Men efter en aktion 1994, då bygget tagit en 86-årig byggpaus, blev det fullt fart med invigning den 21 april 1996, på dagen 100 år efter byggstarten.
  Drivande var också Ulla Assarsson-Eklöw, ordförande i hembygdsföreningen Sällskapet Amorina.
  Jag var med, det är jag glad för.
  Carl-Olof Josephson skrev detta opus som han läste upp den 21 april 1996 från Cedergrenskas trappa:




         Jag står på trappan till den cedergrenska borgen
         en solig söndag i en ljuvligt sen april,
         och öde ligga de stocksundska torgen
         och de djursholmska också om ni vill.
         För vi finns här att hylla, fira, ära
         ett monument i rödbrun tegelsten
         vid Stockholms norra förorts riviera,
         och även honom som vi känner står oss nära,
         vår stolthet, Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Visst finns det flera torn i världens alla vrår:
         jag minner er om Faraos stolta fyr
         ett underverk av skönhet och av tjänsteår.
         om Eiffels franska järntornsäventyr.
         Det fanns ju ock ett Babels torn, ni minns,
         vars murkrön skulle nå till himmelen,
         och lutande i Pisa kampanilen finns.
         Men mäktigast är tornet byggt i vår provins
         av våran Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Jag ser det väl inför min inre syn
         hur Nestor med sin fru och döttrar fyra
         från tornet vandrar ner mot skogens bryn,
         slår krocketklot och kastar lekfullt lyra.
         Och parkanläggningens exotiskt rara flora
         ger svalka åt de sex i solens sken.
         Jag ser hur döttrarna, nu vuxna, stora
         går kvar i parken här och minnes sig förlora
         sin kära Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Att bygga torn är mycket svårt, se Pisa,
         det kräver arkitekter utav klass och rang
         och hållfasthetsberäkningar precisa.
         Här vår herr Larsson visat stor talang.
         En Boberg, Lallerstedt och en Heurlin,
         en Östman, Sehlstedt, Wahlman hette en,
         de skissat, ändrat, vänt på allting ut och in,
         men drog det sista strecket med sin kännarmin
         det gjorde Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Det låg ett skimmer över Nestors dagar,
         fantastiskt, storsvenskt, flärdfullt, om du vill,
         men det var kraft däri och stärkta kragar,
         var stode vi om tornet ej fanns till?
         Nu efter hundra år slås porten upp
         för detta kan vi mycket tacka herr Andrén,
         för utan denna elsjäls mästerkupp
         så skulle husets herrar säkert givit upp.
         Var stolt nu Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.




21 juli 2013: Målvakten Bert Trautmann (1923-2013) död

Bert Trautman, född i Bremen, dekorerad tysk krigshjälte,
tillfångatagen i England, omvänd, stannat kvar, blivit
fotbollsidol och förespråkare för försoning mellan länderna
Bert Trautmann är död, han avled i går i Valencia, nära 90 år gammal (1923-2013).
  För många kanske namnet är obekant. Synd. Det är ett av samtidens viktigaste levnadsöden.
  Han var en gång min idol, inte så mycket på fotbollsplanen som för det han gjorde på försoningens område.
  Om detta kan man få veta mer i Bert Trautmanns story, i tre delar - här del ett.
  Catrine Clay gav för några år sedan ut en utmärkt bok Trautmanns journey (2010) om Trautmanns liv, från hans inträde i Hitler-Jugend till Wembley-finalen 1956 Manchester City-Birminghamn 3-1, en av de stora finalerna i FA-cupens historia, Clay skriver om hela det fantastiska liv som för Trautmanns del kan sägas både börja och slutade när 1948 han som 25-åring släpptes ur brittisk internering.
   Bloggaren Leffan skriver väldigt bra på sin blogg om Bert Trautmann i dag: 

Den 22 oktober hade jag planerat att skriva ett inlägg om Bert Trautmann som den dagen hade fyllt 90 år. Men det får bli en text redan i dag eftersom den legendariske tyske målvakten dog i går i sitt hem i Valencia i Spanien. Han var krigsfånge i England under andra världskriget men stannade kvar efter krigsslutet och blev målvaktshjälte i Manchester City.
Bernhard Carl ”Bert” Trautmann har en speciell plats i den engelska fotbollshistorien. Han föddes i Bremen 1923 och slogs för Tyskland under andra världskriget. Han fick den ärofyllda tyska militära utmärkelsen Järnkorset för mod när han stred vid den ryska fronten. Trautmann var fallskärmsjägare och 1944 tillfångatogs han i Frankrike och skickades till ett engelskt fångläger. Här ändrades hans liv på flera sätt. Efter kriget insåg han att han var lurad av nazismen och övergav ideologin. När han släpptes 1948 valde han att stanna i England.
Han började spela fotboll för den lilla klubben St Helens, först som back men bytte kvickt till målvakt. Han upptäcktes snart av storklubben Manchester C. Mellan åren 1949 och 1964 spelade han över 500 matcher för de ljusblå. I början protesterade en hel del fans mot att laget hade en tysk i laguppställningen. Men i takt med att Trautmann visade strålande takter i buren så vanns supportrarna över.
Han är mest känd för sin insats i FA-cupfinalen 1956 som Man C vann med 3-1 mot Birmingham. I 75:e minuten krockade Trautmann med en motståndare och fick ett knä i nacken. Han hade ont men fortsatte eftersom man på den tiden inte tillät avbytare. Efteråt konstaterades att Trautmann brutit nacken. Samma år utsågs han till årets spelare i England, första gången en målvakt fått utmärkelsen. Han valdes senare också in i Englands Football hall of fame.
Han anses av många, inte minst målvaktskollegor, som en av de bästa burväktare som funnits. Man City-legendaren har också fått epitetet en sportens gentleman.
Både under och efter karriären gjorde Bert Trautmann mycket för att stärka relationerna mellan de under andra världskriget så bittra fienderna England och Tyskland.
Vi lyfter väl på hatten för en målvaktslegendar.

måndag 22 juli 2013

21 juli 2013: SJ och statliga ersättningar

I dag får vi veta att SJ-ordföranden får behålla alla sina arvoden, allt enligt ett regeringsbeslut.
   Det är uppriktigt sagt sanslöst. Här handlar det om skattebetalarnas pengar som inte kan hanteras som pengar som finns i enskilt ägda företag: De som klagar på, i och för sig utmanande, bonusar och enorma löner, skall veta att det bästa med detta är att det kommer in pengar i statens kassakista av den anledningen. Skattbetalarna är också vinnare.
  (Sedan finns det ytterligare aspekter på detta, vi kan säga under rubrikerna Girighet eller Ryggdunkande.)
  Men att det begåtts fel med skattemedel är ingen orsak att låta udda vara jämnt.
  Jag begriper inte regeringens beslut.
  Och att SJ-ordföranden behåller pengarna är djupt omoraliskt.

Jag tillåter mig tillägga det jag skrev häromdagen, eftersom det är en linje rakt motsatt girighetslinjen:
  Själv har jag inte tagit emot en krona från någon annan än riksdagen eller riksrevisionen sedan jag blev ledamot i riksdagen 2002.
  De arvoden som jag fick som ledamot i en statlig kommitté återsände jag eftersom jag inte kunde ta emot arvode för mer än 100 procents arbetstid. (Det gick kan jag berätta men man var inte van vid att få tillbaka arvoden från ledamöter på det sättet.)
  Det gäller även andra uppdrag, som ledamot i en tidningsstiftelse har jag avstått det arvode som utgått till andra ledamöter (högst berättigat, skall säga) med betydande summor, med samma motivering: Du kan inte vara avlönad eller arvoderad till mer än 100 procent.
  Det gäller också ett förordnande under tiden 2003-2013 där jag företrätt regeringen - och där arvodet för alla är 0 kr.
  Jag förstår mig inte på regeringen och än mindre på SJ-ordföranden.


20 juli 2013: Sextionio år sedan 20-juli-attentatet

Det finns många datum att minnas. Den 20 juli är ett: Det var den dagen 1944 som attentatet mot Hitler misslyckades.
  Här den beskrivning som finns i Wikipedia:

"20 juli-attentatet kallas det mest kända attentatet mot Adolf Hitler. Det genomfördes den 20 juli 1944 i Hitlers högkvarter Wolfsschanze (Varglyan) nära Rastenburg i Ostpreussen.

Operation Valkyria (tyska Walküre) var ursprungligen en plan som skapades inom tyska krigsmakten (Wehrmacht) i början av andra världskriget för att användas vid ett befarat uppror från civilbefolkningen, krigsfångar eller koncentrationslägerfångar och för att införa undantagstillstånd i hela Tyskland.
  Soldater ur ersättningsarmén (Ersatzheer), som var en del av armén som var stationerad inom rikets gränser, skulle då besätta krigsviktiga ställen i Berlin och andra större städer.
  Kodordet för att sätta planen i verket var "Walküre" och att utlösa kodordet var förbehållet Adolf Hitler personligen samt befälhavaren för ersättningsarmén.
  Denna plan omarbetades av de officerare som tillhörde motståndsrörelsen och som planlade och genomförde attentatet mot Adolf Hitler för att därefter genomföra en militärkupp och störta nazistregimen och gavs även i fortsättningen namnet Operation Valkyria efter ursprungsplanen.
  Enligt den omarbetade planen skulle man bland annat ta kontroll över rikets städer och radiostationer, avväpna SS och arrestera de ledande nazisterna.
   Ledningen för attentatsplanerna Generalöverste Ludwig Beck och general Friedrich Olbricht hade länge diskuterat att mörda Adolf Hitler. Deras bevekelsegrunder anses allmänt ha varit att "någon måste visa världen att det faktiskt fanns missnöje med både diktatorn själv och hela det nationalsocialistiska samhället".
  De ansåg - liksom nästan alla generaler och fältmarskalkar vid tidpunkten att om Tyskland skulle kunna räddas måste nazismen försvinna. Djupare planer på att till exempel hoppas på fred i väster var bara förhoppningar.
   Och för sent lät Churchill meddela då nyheten nådde honom.

Olbricht hade ett flertal gånger försökt både skjuta Hitler (men aldrig fått lämpligt tillfälle) och burit en "självmordsbomb" ombord på en flygning mellan Berlin och Ostpreussen där han reste med Hitler.
  Men bombens utlösningsmekanism hade inte fungerat.
  Efter de västallierades landstigning i Normandie den 6 juni 1944 blev saken mer akut. Och när deras vän överste greve Claus Schenk von Stauffenberg fick anledning att göra visit i Hitlers befälsbunker för östfronten den 20 juli, tvekade han aldrig.

Attentatet

Attentatsdagens morgon 20 juli 07:00 flög von Stauffenberg och adjutanten Werner von Haeften från Rangsdorfs flygplats, söder om Berlin.
  Vid framkomsten till Wolfsschanze placerade von Stauffenberg en portfölj innehållande en tidsinställd bomb under konferensbordet med operationskartorna.
  Konferensrummet var, på grund av att Wolfsschanze ännu ej var färdig, beläget i en träbyggnad nära bunkern. Bomben innehöll inget splitter, själva tryckvågen skulle omgående ha dödat samtliga närvarande om ett utrymme i den täta bunkern hade använts.
  Men i träbyggnaden där alla fönster stod vidöppna med anledning av det mycket varma vädret hade en kraftfullare bomb behövts.
  Fyra personer omkom vid attentatet och ett flertal skadades, men Hitler undkom med en illa tilltygad vänsterarm och spräckta trumhinnor, och hundratals splitter i benen.
  När bomben hade detonerat lämnade von Stauffenberg Wolfsschanze och flög tillbaka till Berlin, i tron att Hitler var död. Det tjocka ekbordet i kombination med att von Stauffenbergs bombväska hade flyttats bort från Hitler, så att han skyddades av ekbordets lika kraftiga ben - och det faktum att bomben saknade både splitter- och brandverkan - räddade Hitlers liv.
  Han kunde ta emot Benito Mussolini redan samma eftermiddag.

Generalöverste Friedrich Fromm, som var medlem av motståndsrörelsen, var sedan 1939 överbefälhavare för ersättningsarmén. Sedan bomben detonerat trodde ledarna att Hitler var död och kodordet ”Walküre” sändes ut från Fromms stab i Berlin till alla militärområden.
  Operation Valkyria hann dock aldrig genomföras eftersom det redan tidigt hade uppstått osäkerhet och förvirring beträffade frågan om Hitler levde eller inte och om vilka order som skulle verkställas.
  Attentatet hade misslyckats.
  Nyheten om detta nådde Berlin, och under natten arkebuserades bland andra von Stauffenberg för högförräderi efter en laglig ståndrätt genom Fromms försorg.
  Då det blev klarlagt att även Fromm var delaktig i sammansvärjningen arresterades han på order av Heinrich Himmler.

Hitler krävde vedergällning.
  De sammansvurna skulle ställas inför rätta inför Folkdomstolen med Roland Freisler som högste domare.
  Utgången av rättegången var på förväg given.
  Samtliga dömdes till döden genom hängning.
  Om Hitler personligen beordrat dödsdömda extra straff, så som skedde är inte bekräftat.
  Mer sannolikt är att den lokale SS-kommendanten valde avrättningsmetod.
  Däremot filmades avrättningarna och lär ha visats för Hitler samma kväll.
  De dödsdömda hängdes i snaror fastsatta i köttkrokar.
  De första avrättningarna ägde rum den 8 augusti 1944 i Plötzensee i Berlin.
  Åtta män mötte då döden på detta vis:
  Fältmarskalk Erwin von Witzleben
  General Erich Hoepner
  Generallöjtnant Paul von Hase
  Generalmajor Helmuth Stieff
  Juristen Albrecht von Hagen
  Kapten Friedrich Klausing
  Juristen Peter Yorck von Wartenburg
  Överstelöjtnant Robert Bernardis

Många fler officerare var inblandade - de flesta av dessa hade satt allt på ett kort medan andra (som generalöverste Fromm till exempel) hade försökt gardera sig.
  Ytterligare andra fältmarskalkar och generalspersoner inom Wehrmacht hade varit medvetna om att det fanns planer på att mörda Hitler, men inte själv velat bli inblandade - som till exempel fältmarskalkarna Erwin Rommel och Erich von Manstein, den senare lär dock ha svarat motståndsrörelsen att "Preussiska officerare begår inte uppror" - däremot gjorde han ingen anmälan.
  Liknande var det med Rommel, vid tillfället högste befälhavare på den i Normandie nybildade västfronten.
  Rommel hade av de sammansvurna valts till att tillfälligt vara Tysklands ledare och avsluta kriget.
  När detta framkom i förhör med Caesar von Hofacker, tvingades Rommel att begå självmord.
  Även Rommels närmaste man på västfronten generallöjtnant Hans Speidel synades av Gestapo, men räddades av ett vittnesmål från en trovärdig kollega. (Speidel blev på 1950-talet Nato-chef.)
   Generalöverste Fromm avrättades inte förrän 1945 då han arkebuserades på Hitlers order och chefen för Abwehr, det tyska kontraspionaget, amiral Wilhelm Canaris avrättades kort före krigsslutet.
  Andra som von Manstein hade mer tur, och överlevde både Gestapos utrensningar och påståenden om krigsbrott efter kriget (även om han 1949 av tysk domstol dömdes till ett kortare straff).

Om greve Claus von Stauffenberg (1907-1944)

Claus Philipp Maria Schenk Graf von Stauffenberg var född den 15 november 1907 i Jettingen och avrättades den 21 juli 1944 i Berlin, var en tysk greve och militär (överste).
  von Stauffenberg tillhörde en sydtysk adelsfamilj och hade bland sina anfäder ett stort antal prominenta preussare, däribland fältmarskalken August von Gneisenau.
  I sin ungdom var Stauffenberg en hängiven beundrare av poeten Stefan George och tog särskilt till sig den höga idealismen i dennes poesi och livsåskådning.
  von Stauffenberg hyste initialt vissa sympatier för nationalsocialismen av patriotiska skäl och även om han inte accepterade alla idéer som naziregimen representerade var han till en början inte en direkt motståndare till den, och som monarkist såg han Weimarrepublikens avveckling, med dess förlamande politiska splittring, som något i grunden positivt.
   Kristallnatten november 1938 blev en vändpunkt för Stauffenberg och han kände att en stor skam hade drabbat Tyskland. Förföljelserna av judar och förtrycket av religiösa fick honom att ställa sig i opposition till nazismen.
  Till detta kom upplevelserna på östfronten 1941–1942, då han bevittnade nazisternas ideologiska utrotningspolitik.
   1943 förflyttades Stauffenberg som överstelöjtnant till Tunisien, där han blev svårt sårad och miste vänster öga, sin högra hand och två fingrar på vänster hand. Efter konvalescens anslöt han sig till den militära motståndsrörelsen. I allt större omfattning kom han tillsammans med andra officerare och civila att i hemlighet arbeta för att så småningom kunna undanröja Hitler och den nazistiska regeringen.
  Till skillnad från sina konservativa medsammanvurna, bland andra Carl Friedrich Goerdeler och Ludwig Beck, ville von Stauffenberg se representanter för socialdemokratin företrädda i den postnazistiska regimen och kontakter knöts med det socialdemokratiska och kristna motståndet kring Kreisaukretsen.
  von Stauffenberg krävde att såväl förre SPD-politikern och koncentrationslägerfången Julius Leber som den tidigare fackföreningsledaren Wilhelm Leuschner skulle ingå i den nya regeringen.
  Efter att ha avslöjats av Gestapo greps Leber den 4 juli 1944; detta kom att påskynda Stauffenbergs attentatsplaner.
   Tack vare sin position i ledningen av den tyska arméns reservstyrkor i Berlin fick Stauffenberg uppdraget att vid ett lämpligt tillfälle placera ut en sprängladdning med avsikten att döda Hitler och hans närmaste män.
  Två försök inställdes eftersom antingen Hermann Göring eller Heinrich Himmler var frånvarande, då man önskade undanröja även dem.
  Vid det tredje tillfället var beslutet att man skulle skrida till verket oavsett om dessa var närvarande eller ej.
  Den 20 juli 1944 lämnade von Stauffenberg Berlin från Rangsdorfs flygplats på morgonen. Mitt på samma dag sammanträdde 24 personer, däribland Hitler och von Stauffenberg,  i en träbyggnad i Wolfsschanze i Ostpreussen, där Hitler hade sitt högkvarter under en stor del av andra världskriget.
  von Stauffenberg placerade en portfölj med en tidsinställd bomb i konferensrummet och flög skyndsamt tillbaka till Berlin för att därifrån leda kuppen.
  Innan bomben detonerade, flyttades dock portföljen vilket minskade laddningens verkan.
  Omkring klockan 12.40 detonerade bomben, men Hitler överlevde.
  När Stauffenberg återkom till Berlin fann han att kupplanerna inte realiserats, varför han genast tvingade fram ett verkställande av "Operation Valkyria". Även på andra platser i det område som kontrollerades av Tyskland verkställdes kuppen, mest framgångsrikt av militärbefälhavaren i det ockuperade Paris, general Karl-Heinrich von Stülpnagel.
  Kuppen misslyckades dels på grund av kuppmännens obeslutsamhet och delas av att den endast lätt sårade Hitler fortfarande åtnjöt respekt inom Wehrmacht.
   I Berlin greps Stauffenberg och ett stort antal andra officerare.
  Stauffenberg, Albrecht Mertz von Quirnheim, Friedrich Olbricht och Werner von Haeften avrättades genom arkebusering natten till den 21 juli efter ett lagligt ståndrättsförfarande av generalöverste Friedrich Fromm.
  Under de närmaste dagarna greps över 200 medskyldiga och fördes inför en specialdomstol, dömdes för högförräderi och medhjälp till mordförsök till döden genom ordinarie civilrättsligt förfarande. Under de närmaste månaderna greps mer än 5 000 personer och av dessa avrättades flera hundra.
  I domstolen ansågs det bevisat att Fromm känt till Stauffenbergs och de andras förehavanden varför även han dömdes till döden för medhjälp.

Stauffenberg begravdes tillsammans med andra motståndsmän på kyrkogården Alter St.-Matthäus i Berlin. Efter bara några dagar beslöt Heinrich Himmler att gräva upp kropparna och kremera dem. Askan ströddes sedan på Berlins avloppsreningsfält.
  En minnssten finns idag på kyrkogården där kropparna under en kort tid fick sin sista vila.
  Hustrun Nina von Stauffenberg var vid 20 juli-attentatet gravid med parets femte barn. Hon sattes efter det misslyckade attentatet i läger i Frankfurt an der Oder medan barnen (under andra namn) skickades till hem för föräldralösa barn i Thüringen.
  Efter krigsslutet återförenades de fyra barnen med sin mor och sitt nya syskon.
  von Stauffenbergs militära bana:
  Före Hitlers makttillträde
  18 augusti 1927 – Fahnenjunker-Gefreiter
  15 oktober 1927 – Fahnenjunker-Unteroffizier
  1 augusti 1929 – Fähnrich
  1 januari 1930 – Leutnant
  Efter Hitlers makttillträde 1933
  1 maj 1933 – Oberleutnant
  1 januari 1937 – Rittmeister
  1 januari 1941 – Major im Generalstab
  1 januari 1943 – Oberstleutnant im Generalstab
  1 april 1944 – Oberst im Generalstab

20 juli 2013: Funderingar kring ett upprop


Arlandatornet, fotograferat av mig 24 mars
Jag har funderat mycket de senaste dagarna kring det upprop som Dagens Nyheter./Debatt publicerade häomdagen och som gällde att man skulle byta namn på Arlanda till Raoul Wallenberg International Aiport.
   Att jag är emot det, vet alla.
   Jag har i riksdagen i snart 10 år motionerat om att flygplatsen skall få tilläggsnamnet Alfred Nobel International Airport.
  Det är också folkpartiets åsikt för övrigt - eftersom namnförslaget godkändes av ett landsmöte, därför var det lite överraskande att hitta ett par ledande fp-företrädare under uppropet.
  Att inte Olle Wästberg fanns med, var ett omen i sig. Man jag vet att han erbjudits att vara med men avböjt.
  Min fundering gäller alla dessa upprop och undertecknande av tio, tjugo eller flera personer, ofta s.k. kändisar. Är det spontana eller djupt kända bevekelsegrunder? Eller en oemotståndlig vilja att förekomma i alla publika sammanhang?
  Jag vet inte - jag har aldrig erbjudits att stå bakom ett liknande upprop, jag förstår varför: icke-kändisar göre sig ej besvär.
  Men att sådana här upprop, som bör publiceras som betalda annonser - det säger jag som f.d. ansvarig utgivare - förekommer, är ett utslag av att framgångsrika PR-byråer engageras av någon med gott om pengar.
  Jag är inte imponerad, vare sig av uppropet eller undertecknarna, det må vara att såväl statsminister Fälldin (c) som statsminister Persson (s) stod med.
  Det borde det inte ha gjort. De borde ha tänkt efter före.
  Jag avser, fast ingen vill publicera det, fortsätta arbeta för att Arlanda skall få tilläggsnamnet Alfred Nobel International Aiport.
  För Sveriges skull.

20 juli Kommer 1

19 juli 2013: EM i fotboll

Jag förundras ständigt - jag är nog för mycket tidningsmänniska - över vilken vikt som läggs vid vad som skrivs på twitter och andra osociala medier, alltså medier som kräver att man går in på någon adress man känner till specifikt.
  Vid detta EM i fotboll blir det nästan absurt: Stor vikt läggs tydligen vid vad ett antal totalt fotbollsokunniga män - eller kanske rentav 20-åriga killar? - anser om damfotboll och dess utövare.
  Min åsikt är är klar: Detta EM i fotboll har hållit mycket hög klass vad gäller spelet, imponerande! Och spelarna är mycket skickliga, bra spel, spännande. Att Sverige gjort bra ifrån sig gör det inte mindre trivsamt att se på.
  Mot final: Sverige mot Frankrike.

19 juli 2013: Snowden, USA och Ryssland

Att den av USA efterlyste - varför? - Edward Snowden är ett problem för Ryssland är uppenbart. Det är ett samarbetsproblem för Ryssland att Snowden befinner sig på en flygplats - Sherementevo  - sedan den 23 juni.
  Om han skall få tillfällig asyl eller något annat skall hända, är en sak som inte avgörs på vanliga grunder utan vilka överväganden som president Vladimir Putin gör.
  Men det bisarraste i hela detta allvarliga spektakel - för dataövervakning från stater oavsett hur det går till om inte medborgarna känner till det och vet att det sker med lagars tillämpning och domstolars beslut, är något mycket allvarligt, ständiga integritetskränkningar - är förstås att Ryssland, utan att man känner till det ens i Ryssland, övervakar sina egna medborgare långt mer än i USA - eller för den delen Sverige.
  Men det förekommer ingen offentlig debatt om detta i Ryssland, eller Kina eller andra diktaturer.
  Den svenska lagstiftningen om FRA framstår i detta perspektiv som mycket rättssäker. Ingen får utsättas för dataövervakning med mindre att domstol enligt lag ger sitt tillstånd - och det skall vara tidsbegränsat.
  Så till slut: Även detta meddelande, som går via .gmail, når NSA, National Security Agency.
  Jag varnade redan 2007 för att detta är den största integritetskränkningen, att andra länders dataövervakare också övervakar andra länders datakommunikationer.
  Men då lyssnade få, alltför få.
  Snowden är enligt mitt sätt att se ingen brottsling, han är en whistle-blower. Och sådana behövs alltid för att vi skall få veta vad vissa andra vill hålla hemligt.

19 juli 2013: Dyra bad i Eskilstuna

Socialdemokraterna i Eskilstuna avser, vet vi som följer politiken i Smestan, sänka skatten för första gången sedan 1971, med hela 5 öre (folkpartiet och övriga allianspartier föreslår 20 öre).
  Men nu förstår jag bättre varför socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet inte vill sänka mer.
  Det beror på badhuset.
  Ett nytt sådant, ett sådant som man byggde i Borås för 50 milj kr häromåret och där det hållits VM-tävlingar.
  I Eskilstuna är första spadtaget ännu inte taget, långt mindre första simtaget.
  Likväl håller man på att drunkna i kostnadsökningar.
  Det som kostnadsberäknats och godkänts - även av folkpartiet och dess kloke gruppledare Niklas Frykman - har helt plötsligt blivit 360 miljoner kr.
  Alltså 140 miljoner kr mer än man har anslagit pengar för.
  Socialdemokraterna under ledning av Jimmy Jansson driver nu frågan ända in i kaklet utan att en omprövning görs.
  Och det innebär att man visserligen får ett badhus men måste hålla tillbaka andra investeringar, äldreboenden, skolor, upprustade klassrum, fler förskolor, vägar, parker.
  Eskilstunaborna är värda ett nytt badhus och en ny ledning.

lördag 20 juli 2013

19 juli 2013: Möte med Olle Grönstedt

Olle Grönstedt - vars morfarsfar var den som skapade drycken med Olles efternamn - var under många år kulturredaktör och medarbetare i NU, från dess första nummer den 23 september 1983 (snart 30-årsjubileum!). Nu träffas vi i riksdagen och diskuterar allt från politik till hälsa.
  Olle har hunnit fylla både 60, 70 och 80 och snart fyller han 90. Vid 80-årsdagen gjorde jag en intervju med denne kunnige kulturjournalist - men, trots att han godtog hela innehållet, ville han inte att den skulle publiceras.
   Men nu - nu när det snart gått ytterligare tio år?
   Kanske säger Olle - men han vill hellre skriva om filmcensurens avskaffande.
   Efter lunch besöker vi NU på Helga Lekamens gränd och träffar tillförordnade chefredaktören Carina Sällberg samt redaktionsmedlemmarna denna sommar Marika Johansson och Joakim Rönnbäck.
  Och vi diskuterar förstås veckans nummer som pryds av Sven Wedén (1913-1976), fp-ledare 1967-69 efter Bertil Ohlins avgång. (Wedén skulle ha blivit 100 år den 23 juli.)
  Ett givande besök.
  Och läs NU - den har en stolt tradition, under 1930-talet var NU - i en tidigare version, skall tilläggas* - den verkliga motståndstidningen mot nazismen.
  Och den som läser NU vet mer om politik i allmänhet och om folkpartiet i synnerhet.

NU var en svensk veckotidning för politik, ekonomi och kultur under åren 1934-1944.
   Den var utpräglat antinazistisk.
  Chefredaktör var 1938-1944 var Bo Enander, som började arbeta i redaktionen redan 1934 och blev dess chefredaktör 1938. 1952 processade han mot SIS, Statens Insitutionsstyrelse.
   Bo Enander kom senare att bli nystartade Expressens förste utrikesredaktör under Ivar Harrie.
 

19 juli 2013: En bisarr politik (sd)

Vid EU-nämnden i dag var vi välbevakade

Det är en fortgående ström av bisarrerier som kommer från sverigedemokraterna.
  Senast handlar det om anklagelser om våldtäkt, klagande från en ledamot över att "gammelmedia" skriver om detta - hans eget organ tiger förstås - och att ett av de s.k. järnrören nu avser kandidera till det EU-parlament som hans parti vill avskaffa.
  Till det vill jag lägga, vilket ej stått att läsa i Stockholmspressen, en ledamot (sd) i riksdagen nu uppbär arvode samtidigt från riksdagen, landstinget i Södermanland samt kommunfullmäktige, enligt Eskilstuna-Kuriren (lib) omkring 100.000 kr/månad.
  (Själv har jag ju inte tagit emot en krona från någon annan än riksdagen eller riksrevisionen sedan jag blev ledamot i riksdagen 2002 - de arvode som jag fick som ledamot i en statlig kommitté återsände jag eftersom jag inte kunde ta emot arvode för mer än 100 procents arbetstid, det gick kan jag berätta men man var inte van vid att få tillbaka arvoden från ledamöter på det sättet.)
  Men i EU-nämnden blir man mer än konsternerad över sverigedemokraterna.
  Denna dag gäller det att ge stöd till EU:s program för att hjälpa somalier att återvända från EU-länderna.
  Då anmäler sd-företrädaren att han anmäler en avvikande mening - eftersom han anser att skrivningarna borde vara skarpare, dvs att EU-borde agera mer i denna riktning.
  Man tar sig för pannan!
  Dels vill sverigedemokraterna inte stödja att Sverige skall understödja EU:s politik i detta avseende, dels vill samma parti att EU inte skall syssla med denna sortens politik, dels vill sverigedemokraterna att Sverige skall lämna EU.
  Detta är ju ett tankemässigt virrvarr!
  Och när det gäller FN-insatsen i Mali, godkänd av FN:s säkerhetsråd, anser sverigedemokraterna att den skall Sverige inte stödja förrän vi har ett eget tillfredsställande starkt försvar.
  Om Sverige skall vara med i FN enligt sverigedemokraterna är oklart: åtminstone en ledamot anser att Sverige bör utträda och i stället inträda i en motsvarande internationell organisation som består av bara demokratiska stater (vi skall strunta i vad andra har för sig, med andra ord, inte ställa krav på upprätthållandet av demokratiska rättigheter etcetera), men jag vet ju av egen erfarenhet att andra ledamöter anser att FN behövs.
  Varför granskas aldrig sverigedemokraternas ståndpunktstaganden på samma sätt som andra partiers?
  Tag ett eventuellt femte jobbskatteavdrag!
  Det vill ju partiledaren Åkesson ha, medan partisekreteraren Söder på sin blogg för mindre än ett år sedan påtalade att sverigedemokraterna var emot jobbskatteavdragen eftersom de var meningslösa och felaktiga.
  Snurreruntpolitik!

19 juli 2013: Utrikes i EU-nämnden

Kabinettssekreteraren med medarbetare i dag
Riksdagen har ju semester - men EU-nämnden, där jag är ersättare (men sällan får tjänstgöra, bara lyssna och lära, eftersom jag är ersättare till ordföranden Allan Widman), har haft en rad sammanträden sedan talmannen förklarade att sommaren var här tisdagen den 25 juni, för nästan en månad sedan.
  I dag är det i utrikesministerns frånvaro kabinettssekreteraren Frank Belfrage och hans medarbetare som redogör för att en rad utrikespolitiska frågor - det handlar framför allt om vad utrikesministrarna skall besluta vid sitt möte i Bryssel på måndag.
  Som vanligt finns inte alla förslag på plats - det skall i någon fråga bli skriftligt samråd för att det skall vara klart vilka positioner Sverige skall inta. EU-nämnden är ju inte som ett utskott, här träffas beslut om vilka mandat regeringsledamöterna skall ha vid sina internationella sammanträden med övriga 27 EU-medlemmar (från 1 juli 2013 är ju antalet EU-medlemmar 28); EU-nämnden är ju en miniriksdag i det avseendet.
  Men annars blir det diskussion med godkännanden om vad EU:s utrikeschef Catherine Ashton föreslår skall vara unionens gemensamma position.
  I många fall råder ju samsyn mellan länderna - men samtidigt är det uppenbart att i verkligt kontroversiella frågor, som Syrien, Egypten och förhållandet till andra internationell konflikthärdar, finns nationella intressen som tar över.
  Ingående föredragningar sker om läget i Syrien, det eventuella upptagandet av Hizbollahs militär gren på FN:s terroristlista, om situationen i Georgien, Ukraina och Belarus - och hur man skall kunna ha diplomatiska förbindelser med detta land utan att presidenten Lukasjenko kan göra inrikespolitiska vinster, vidare en rad andra ting som berör unionen.
  Förre statsministern Göran Persson (s) sade en gång, jag hörde det själv, säga att EU-nämnden är som ett helt utrikespolitiskt universitet.
  Jag håller med honom. Helt rätt.
  Det är spännande att få så mycken kunskap som man får som ledamot i EU-nämnden - jag tror inte att alla de övriga 27 ländernas parlamentariker får lika många möjligheter att i diskussion påverka regeringens - och därmed Sveriges - utrikespolitik, annars alltid ansett som en sak för regeringen allen.