fredag 16 augusti 2013

15 augusti 2013: Riksdagen efter sommaren: Interpellationsdebatt

Ulf Holm (mp) var den talman som presiderade då riksdagens interpellationsdebatter inleddes på torsdagen. Först var det barn- och äldreminister Maria Larsson (kd) som debatterade med Lennart Axelsson (s) i Nora om för enskilda - med handikapp - viktiga saker, sedan var det landsbygdsminister Eskil Erlandsson (c) som hade tre interpellationer.
  En. lämnad av Sven-Erik Bucht (s), handlade formellt om problemen för mjölkbönderna i Norrland, särskilt Norrbotten.
  Jag sökte vidga debatten - som, om sanningen skall fram (och det skall den ju) blev ganska snårig, grinig och onödigt partipolitisk fast alla vill egentligen samma sak, kanske märktes centerpartiets utsatta opinionsläge lite för mycket) till att handla om Sveriges möjligheter att driva en egen jordbrukspolitik sedan 1 januari 1995 då EU-medlemskapet satte ramarna:
"Herr talman! 
 Det hände sig någon gång vid LRF-stämman, eller en tidigare föregångare till den, att två jordbrukare träffades i Eslöv.
  Den ena var från söder om landsvägen, från Söderslätt, och den andra var ända uppifrån Hörby.
  Söderslättsbonden frågade var den andre kom ifrån och vad han sysslade med, och det var Hörby och jordbruk.
  Då frågade den första bonden på sin bredaste skånska:
  - Så långt norrut?
  - Kan det verkligen löna sig?

Det är en intressant fråga. Vad är lönsamt över huvud taget? 
  Tornedalen har väldigt goda förutsättningar. När vi tittar på den fråga Sven-Erik Bucht har tagit upp nu och även i tidigare motioner vet vi dock att EU:s stats- och regeringschefer den 18–19 mars 2013 kom överens om ett långsiktigt program för tidsperioden 2014–2020, samt att de två pelarna med anslag till jordbruket drar åt olika håll. 
  Vi får ändå konstatera att om någonting har varit lyckligt med den ekonomiska krisen i Europa, herr talman, är det att stödet till jordbruket har minskat i andel. 
  Man kan tycka att det är en väldigt dålig konsekvens för jordbruket, men det visar möjligen att det i Europa har kommit en ny syn på vad som är viktigt att satsa på. 

När Sverige gick med i EU 1995 antog vi också det program EU har för självförsörjningsgrad för jordbruket. 
  Vi måste konstatera att de ambitioner Sverige tidigare hade på jordbruksområdet har kullkastats av att så oerhört mycket pengar har gått genom EU:s jordbruksprogram CAP, till jordbruksstöd. Detta har gått ut över bland annat jordbruket i Norrland. 
  I den meningen är det svenska jordbruket utomordentligt konkurrenskraftigt.  

Jag vet inte, herr talman, om det är någon mer än jag och talmannen som läser i MjU2 varje dag innan vi somnar, men vi som gör det vet att antalet jordbruksbönder har minskat väldigt kraftigt – samtidigt som antalet mjölkkor har ökat kraftigt under de senaste åren. 
  Produktiviteten i det svenska jordbruket är större än någonsin. 
  Dessvärre räcker det till många fler munnar att mätta än vi är i det här landet. 
  Självförsörjningsgraden för till exempel mjölk är omkring hundra procent eller högre.
  
Därför måste vi fortsätta reformera. 
  För att klara jordbruket i Tornedalen måste dessa företagare nämligen få mer likvärdiga villkor, inte bara med avseende på hur man driver jordbruket utan också med avseende på avsättningsmöjligheterna och marknadsorienteringen. 
  Här är det på det sättet att strukturomvandlingen i norra Sverige och andra delar av Sverige kommer att fortsätta så länge vi, trots vad EU säger, har snedvridande inkomstförhållanden i stora delar av Europa.  
  Därför är det mycket viktigt att vi kan fullfölja regeringens linje – alla partier står bakom den – att satsa mer på gårdsstödet och arealstödet och mindre på direktstödet. 
  Detta är den viktigaste strukturella frågan för det svenska jordbruket.
   Det är nämligen väldigt konkurrenskraftigt sett ur produktionssynpunkt."

I min replik tog jag inledningsvis upp Sven-Erik Buchts visade ovilja mot statsrådets frågor till honom:
"Herr talman! I interpellationsdebatter granskas även  interpellationsställarens förslag. 
  Detta var väldigt tydligt under den tid som Leif Pagrotsky och Thomas Östros var statsråd. De gick alltid till attack mot förslagsställaren, så statsrådet Erlandsson är i sin fulla rätt att göra det. 
  Detta skiljer sig dock från herr Bosse Ringholm som aldrig svarade på någon fråga. 

Låt mig dock återkomma till detta med EU. 
  Sedan Sverige inträdde i EU 1995 är det på ett område som vi nästan inte kan föra en egen politik, och det är just på jordbruksområdet. 
  Det högproduktiva svenska jordbruket har kommit i väldiga svårigheter genom att stöden till olika ineffektiva produktionsföretag i många länder har fått en överlevnadsgrad som inte alls motsvaras av den i Sverige. 
  Det svenska jordbruket är väldigt högkvalificerat. Det kan symboliseras med att för ungefär 113 år sedan var 80–90 procent av svenska folket jordbruksberoende i någon bemärkelse, och nu är vi nere i mindre än 1 procent. 

EU-inträdet innebar att Sverige i stället antog den gemensamma jordbrukspolitiken. 
  Det är klart att det är inom detta område som statsrådet har att agera. 
  Också vi som stöder EU kan tycka att just på den här punkten, herr talman, har vi inte nått de framgångar som vi skulle behöva för att bland annat stödja jordbruket och de enskilda jordbruksföretagen effektivt i bland annat de norra delarna av Sverige samt även söder om landsvägen.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar