lördag 26 december 2015

16 april 2015: Måns Jönsson korsfäst (1520)

Måns Jönsson korsfäst (1520)

Upprinnelsen till Stockholms blodbad var flera, främst kampen om den världsliga makten i Sverige mellan kyrkan och staten, företrädd av kungen.
  Många offer krävdes vid denna tid.
 Bland offren för Kristian II:s skräckvälde var äfven den åldrige höfvidsmannen på Westerås´ slott Måns Jönsson.  Han blef nämligen d. 7 juli 1520 i Stockholm korsfäst och kroppen lagd på fyra stegel.

Fotnot (GA). Med rådbråka avses att man krossar lemmarna, t.ex. med ett hjul eller på annat sätt genom misshandels om leder till döden. Det är en plågsam avrättning.
   Med stegel avses en påle på vilken kroppen eller huvudet av en avrättad fästs. 

Källa: Stockholms Blodbestänka jord. Tryckt hos P.G. Berg 1874

16 april Kommer 1

16 april 2015: Fot- och pedalriktigt


15 april Kommer 4

15 april Kommer 3

15 april Kommer 2

15 april 2015: Slagläge


15 april 2015: Kommer 1

14 april 2015: S:t Göran och konstnären (1490)

En konstnär slås ihjäl (1490)

Ett bland katholska verdens ryktbaraste helgon var S:t Göran. Hans bild prydde ofta fälttecknen samt uppsattes i kyrkorna.
  I slaget vid Brunkeberg d. 10 Okt. 1471 sjöngs S:t Görans visa, som stärkte Sturens folk till seger.
  Såsom ett bevis af sin tacksamhet för den vunna segern lät Sten Sture uppsätta detta namnkunniga helgons bild i Stockholms Storkyrka.
  Den förfärdigades av en tysk konstnär, och ansågs för ett sådant mästerstycke, att en af Sturens tjenare, af illa förstådd patriotism, mördade konstnären på gamla rådhuskällaren, på det inte land måtte af hans hand erhålla något dylikt. 

Källa: Stockholms Blodbestänka jord. Tryckt hos P.G. Berg 1874

14 april 2015: Kommer 2

14 april 2015: Den stora jakten


14 april 2015 Kommer 1

13 april Kommer 4

13 april Kommer 3

13 april 2015: Bondetåget mot Stockholm 1436


Bondetåget mot Stockholm (1436)

Kristian I af Oldenburg gjorde sig ej just synnerligen älskad af allmogen, till följd af de skatter, som han oupphörligen lät utskrifva.
  Under en resa till Finland befallde han erkebiskop Jöns Bengtsson att utfärda påbud om en ny utskyld för ett tåg mot ryssarna. Bönderna knotade emellertid så häftigt emot denna åtgärd, att erkebiskopen fann sig föranlåten att efterskänka den nya pålagan.
  Häröfver blef konungen så uppretad, att han lät gripa erkebiskopen och under förevändning det denne stämplat emot honom tortera honom och flera andra betydande personer.
  Underrättelsen om erkebiskopens fängslande förorsakade emellertid en häftig missbelåtenhet hos allmogen, som ansåg honom ha fallit offer för sitt nit om dess bästa.
  En mängd bönder från Upland och Westmanland samlade sig och framträngde mot Stockholm samt intog Helgeandsholmen. Med dem blef ett stillestånd aftaladt; men utan att afvakta dess slut angrep konungen dem omkring d. 10 Aug. 1463 och lät, oaktadt gifven lejd, slå ihjäl några och tretio bönder, som försvarade sig tappert i Helgeandskyrkan.
  I detta blodbad, säger Elers, ”förvärfvade riddaren Ture Turesson sig namn av ”bondslagtare”.
  Af de tillfångatagna blefvo höfvidsmannen Johan Lindorm jemte 8 af de förnämsta bland upphofsmännen rådbråkade. Benen efter dem, som stupade i detta blodbad, återfunnos år 1805 under en gräfning vid kungliga stallet.

Källa: Stockholms Blodbestänka jord. Tryckt hos P.G. Berg 1874

13 april 2015 Kommer 2

13 april 2015: På talehjul


13 april 2015: Kommer 1

12 april 2015: Lite om äldre straff

Äldre avrättningssätt

Förr i tiden fanns det egentligen bara tre sorters bestraffningar – böter, dödsstraff och skamstraff.
  Man kunde också förklaras fredlös eller landsförvisas.
  Kyrkan kunde också döma till bannlysning eller botgöring, till exempel en lång pilgrimsfärd.
  Någon villkorlig dom fanns dock inte utan begick man ett brott och åkte fast blev man straffad, punkt slut.
  Kunde man inte betala sina böter fick man "plikta med kroppen", det vill säga man fick ta spöstraff istället.
  Villkorlig dom infördes först 1906.
  Fängelser fanns inte i någon egentlig mening förrän fram på 1800-talet.
  Det förekom dock ibland att någon blev dömd att sitta en månad eller två i ett torn - på vatten och bröd.
  Vatten och brödstraffet avskaffades 1884.

Det fanns många saker man kunde dömas för. Man kunde dömas för förolämpningar, sabbatsbrott om man hade en handelsbod öppen på helgdagar/söndagar, och "avfall från den rena evangeliska läran" kunde medföra landsförvisning.
  Straffen skulle vara så pass avskräckande att andra inte skulle göra om samma sak, detta kallades för androm till varnagel.
  Inte heller fanns det förmildrande omständigheter som vi har idag, utan stöld var stöld oavsett om du stal av hunger eller inte.
  För "fjärde resan stöld" (stöld fyra gånger) kunde du bli hängd.
  Stöld från kyrkor drabbades dubbelt mot vanlig stöld.
  Man graderade dock brotten, man gjorde till exempel skillnad på mord och dråp, där mord var belagt med det strängaste straffet.

Fram till 1800-talet brukade avrättningar äga rum på offentliga platser och det var i det närmaste feststämning runt händelsen där både kvinnor, barn och ungdomar samlades för att se på.

  Vid halshuggningar brukade en del människor försöka få tag på lite blod från den avrättade, eftersom man trodde att blod från en avrättad kunde bota "fallandesjuka" (epilepsi).
  När Gustaf III blev kung 1771 fanns det dödsstraff för 68 olika typer av brott. Han strök dock några av dem - bland annat för trolldom, tvegifte, dubbelt hor, och för den som gripits för fjärde resan stöld.

Dulgadråp (dolt dråp)
Om man hittade ett lik utomhus och man inte fick fram mördaren "inom natt och år", så skulle hela häradet ställas till ansvar.
  De fick då böta för "dulgadråp" som det kallades.
  Påträffades liket inomhus var det husets ägare som fick böta om inte gärningsmannen hittades.
  Hälften av bötespengarna tog staten och målsägarna tog den andra hälften.

Självmord
Att begå självmord var brottsligt och de som gjorde det fick inte begravas på kyrkogården utan grävdes som regel ner på galgbacken.

  Självmördarna kallades för självspillingar, en som själv förspillt sitt liv.
  Ändra fram till tidigt 1900-tal betraktades självspillingarna för mördare, eftersom lagen byggde på de 10 budorden från Bibeln som säger: Du skall icke döda, och detta gällde även om man dödade sig själv, man ansågs då för att vara en mördare och som sådan skulle man bestraffas.
  Eftersom man redan var död fick istället själen och kroppen ta straffet.
  För det mesta brändes eller grävdes kroppen ner på galgbacken eller i skogen. Kunde det bevisas att personen som tagit självmord varit psykiskt sjuk kunde de dock ha turen att bli begravd på kyrkogården istället - dock utan klockringning och ibland till och med utan präst, och för det mesta på den norra sidan av kyrkogården som ansågs för den "dåliga sidan".

Utomäktenskapliga förbindelser
En förbindelse mellan två som inte var gifta, och som ej stod i "skyld- eller svågerskap" med varandra kallades för "lägersmål" eller "lönskaläge" och var åtalbart fram till 1855.

  Sådana förhållanden kunde vara svåra att upptäcka - om det inte blev barn av det hela förstås.
  En förbindelse mellan en gift och en ogift kallades för enkelt hor och var bägge gifta kallades det för dubbelt hor.
  Det sistnämnda drabbades extra hårt och ledde till dödsstraff för båda två.

Blodskam, eller incest, straffades också med döden, och samma sak var det med tidelag - det vill säga sex med djur.

  Dessvärre dödades även djuret som blivit utsatt för händelsen eftersom man var rädd för att det skulle bli avkomma, och en avkomma av djur och människa trodde man blev djävulsbarn och därmed en styggelse mot gud som inte kunde tillåtas.
  Därför dödades även djuret som kunde bära på denna styggelse.

Mord, rånmord, mordbrand och barnamord
Många barnamord inträffade säkert efter att en ogift kvinna blivit gravid.

  Eftersom det var straffbart att ha sex om man inte var gift så är det ganska självklart att kvinnorna måste ha blivit hysteriskt rädda när de upptäckte att de var med barn.
  De kunde ju bli avrättade för det.
  Många försökte därför att dölja sin växande mage och födde sedan barnet i "lönndom" för att sedan döda det.
  Dom blev för det mesta upptäckta vilket ledde till ett säkert dödsstraff.
  Kvinnor som dömdes för barnamord brukade halshuggas och därefter brännas på bål.
  Abort och fosterfördrivning var också straffbart.
  Vissa möjligheter till laglig abort kom 1938 och helt fri abort beslutades av riksdagen – 1975!
  Folk som begått "vanliga mord" dömdes självklart till döden, liksom de som utförde rånmord eller mordbrand.

Uppror
Uppror sågs det också allvarligt på, vilket drängarna Mårten Bengtsson (24) och Pehr Ottosson blev varse.

  De deltog i ett uppror mot soldatutskrivning i Skåne 1811 och blev för det dömda att mista höger hand, halshuggas och steglas.

Husaga, barnaga och bestraffningar
Förr var det föräldrarnas plikt att aga och bestraffa sina barn - till exempel om de svor på en helgdag.

  Man fick emellertid inte slå dom så mycket att de dog, men om det ändå skedde så fick man bara bötesstraff.
  Om däremot barnet slog sina föräldrar kunde de i värsta fall bli dömda till döden.
Husaga var tillåten men man skilde på husaga och misshandel.

  Det sistnämnda fick inte förekomma - om en man slog sin hustru gul och blå fick han dubbla böter.

Spöstraff, risstraff
Spö- och risstraff, prygel med spö eller ris, var ett ofta förekommande skamstraff i äldre tid.

  Spöstraff kunde man få för "enklare brott" såsom förolämpningsbrott, sedlighetsförbrytelser eller lättare misshandelsbrott.
  Hade man fått böter och inte kunde betala dem, kunde man ta spöstraff istället.
  Män fick högst 40 par spö och kvinnor högst 30 par ris, och man slog mot den nakna kroppen, ryggen, därav uttrycket hudstrykning, hudflängning.
  Straffet utfördes vanligen vid skampålen.
  Spö- och risstraff avskaffades 1855, men prygel fanns kvar inom fängelser till 1938.
  Något liknande var Kåkstrykning som brukade bestå av prygel med ris, spö eller knutpiska vid kåken, skampålen, som för det mesta stod uppställd på stadens torg, så att alla kunde se på.

  Ordet "kåkstrykning" lever kvar i ett kok stryk.
  Metoden avskaffades i mitten av 1800-talet.

Gatlopp
Blev man dömd till gatlopp så kunde man aldrig vara säker på att man kom ifrån det med livet i behåll.
  Det finns exempel på där personer har avlidit av sina skador.
  Det gick till så att omkring 50 man ställde upp sig i två rader och sedan fick den dömda springa mellan raderna medan männen slog honom med käppar och spön.

Hängning – och levande begravda
Tjuvar brukade för det mesta bli hängda. Det var ett straff som enbart män fick genomgå.

  Att bli hängd var ett mycket förnedrande avrättningsmetod tyckte man.
  Hängningarna brukade ske en bit utanför staden.
  Kvinnor som blivit dömda för stöld blev istället levande begravda.

Kölhalning
Om man var ute till sjöss och gjorde sig skyldig till något brott kunde man bli dömd till kölhalning.

  Då bands den dömde fast i ett rep och sedan drogs han under fartygets köl från den ena sidan av fartyget till den andra.
  Många dog av den här behandlingen, de drunknade eller blev så illa skurna att de dog av blodförlust.
  Kölhalning avskaffades 1755.

Fredlös, bannlyst, biltog
Om man hade gjort sig skyldig till urbota brott kunde man bli fredlös. Med urbota brott menades sådana brott som man ansåg inte kunde sonas med böter.

  Blev man fredlös i hela landet kallades det för biltog.
  En fredlös stod utanför rätten och samhället och den som slog ihjäl en fredlös straffades därför inte.
  Att bli fredlös ansågs vara ett av lagens strängaste straff.

Halshuggning
Att bli halshuggen ansågs vara "finare" än att bli hängd.

  Det fanns två typer av halshuggning - med yxa eller med svärd.
  Det sistnämnda ansågs dessutom "finare" än med yxa.
  Adelsmän kunde kräva att få bli avrättade med svärd istället för med yxa.
  Ofta blev även handen avhuggen, sedan huvudet och därefter kunde man bli steglad om det var ett "kvalificerat dödsstraff".

Bränning på bål
Straffet att brännas levande på bål kunde man få för bland annat tidelag, incest, mordbrand, barnamord, giftmord och häxeri.

  I Sverige var det dock ovanligt att man brändes levande på bål utan det vanligaste var att domen mildrades av högre instans och att man istället offentligt brände liket på bål efter avrättning på annat sätt, till exempel via halshuggning.

Rådbråkning
Detta var ett så kallat "kvalificerat dödsstraff" vilket menades att straffet var särskilt plågsamt och långvarigt.

  Vid rådbråkning lades de dömda på en bädd av stockar, sedan krossade bödeln med en järnstång eller ett vagnshjul så många ben som möjligt i kroppen utan att de dog.
  Därefter antingen "flätades" de in i ett stort hjul som därefter sattes upp vågrätt på en påle - till allmän beskådan - eller så halshöggs de.
  Ursprungligen ingick det i straffet att förbrytaren skulle vara vid liv när han fästes vid hjulet, och ofta levde de i flera dagar innan de dog.
  Längre fram gjorde man ofta slut på lidandet redan när man krossade benen i kroppen genom att trycka in bröstbenet på dem.
  I Sverige förekom enligt 1734 års lag endast rådbråkning för den som våldfört och dödat en skeppsbruten.
  Däremot förekom halshuggning och därefter stegling för åtskilliga brott.
  Rådbråkning avskaffades 1835.

Stegling – stegel och hjul
Stegling, även kallat "stegel och hjul" var ett straff som endast män utsattes för.

  Stegling skedde efter att den dömde avrättats, till skillnad från rådbråkning där dom skulle vara vid liv så länge som möjligt.
  Personen kunde till exempel först hängas eller halshuggas varpå kroppen styckades upp i olika delar som därpå placerades på stora hjul som sattes upp horisontellt på pålar, som avskräckande exempel.
   En person som fick genomgå den här avrättningen var till exempel Gustav III:s mördare, Anckarström.
  Metoden användes ända in på 1820-talet men avskaffades 1841.

Spetsning på påle
Spetsning på påle gick ut på att skära ett snitt i skinnet vid nedre delen av ryggen varefter förbrytaren träddes upp – levande - på en påle som kom ut uppe vid näsan.

  Därefter sattes pålen ut till allmän beskådan, helst vid en livligt trafikerad väg - andra till varnagel.
  Den här metoden användes ofta på snapphanarna som härjade i Skåne under Karl XI:s tid på 1670-talet.

Skarprättare, bödel, mästerman, stupagreve
Bödeln hade, tillsammans med rackaren det mest avskydda jobbet i samhället, i alla fall var det så längre tillbaka.

  Ofta var bödeln själv en dödsdömd som fick behålla livet om han tog på sig att bli bödel.
  Det var nämligen svårt att hitta någon frivillig till det här jobbet.
  För att de inte skulle rymma brännmärktes de i pannan – eller så skars öronen av. Då kunde man lätt se att det var en rymling.
  Även hans fru och barn brukade vara utstötta ur samhället, och folk gick hellre stora omvägar än att gå förbi hans hus.
  Från och med år 1699 blev det dock förbjudet att anställa tidigare brottslingar till bödelyrket, och man försökte på det viset att höja yrkets anseende.

I yrket ingick förutom avrättningar även stympningar och spöstraff.
  Lönen var fast och enligt 1736 års bödeltaxa fick han 5 daler för en halshuggning eller "tungans avskärande", medan öronens avskärande gav 2 daler.
  För både halshuggning och brännande på bål utbetalades 10 daler.
  Kåk- och hudstrykning 3 daler, och så vidare.

Före en avrättning var det "skick och bruk" att både den dödsdömde och bödeln tog sig ett rejält brännvinsrus.

  Ofta kom därför den dömde raglande till avrättningen – och bödeln kunde också vara så pass onykter att han fick hugga flera gånger för att klara av jobbet.
  Ett välkänt sådant fall är när Konrad Tektor avrättades på Gotland 1876.
  Enligt 1686 års kyrkolag var det upp till prästerna att se till att den dömde inte fått för mycket alkohol i sig utan han måste vara så pass nykter att han kunde "bereda sin själ inför slutet".
  Sveriges sista skarprättare var Anders Gustaf Dalman (1848-1920).

Rackare, nattman
Nattmannen - eller det mer bekanta "rackaren" hade samhällets i särklass sämsta jobb. Han var bödelns medhjälpare och som sådan fick han bygga bål, frakta dödsdömda, utföra stegling och rådbråkning, gräva ner kroppar med mera.

  I städerna fick han även tömma latrin, samla in självdöda djur, kastrera och flå djur, men från slutet av 1800-talet övergick hans sysslor främst till att ta vara på döda och herrelösa djur.

Sveriges sista avrättning…
Den skedde klockan 08:00 den 23 november 1910 då kyparen Johan Alfred Andersson-Ander (37) avrättades med giljotin på Långholmen.
  Ander var dömd för ett rånmord på en växelkassörska, Anna Viktoria Hellsten, i Stockholm.
  Det var enda gången som en giljotin användes i Sverige.

12 april Kommer 3

12 april Kommer 2

fredag 25 december 2015

12 april 2015: I de lugnaste vatten


12 april Kommer 1

12 april 2015: Timat 1436, året efter Arboga riksdag

Broder Svensson Tjurhufvud (1436) 

Under de oroliga tider, som föregingo och efterföljde Carl Knutssons tillträde till regeringen, föll på flera orter i riket mången hufvud för den segrandes hand.
  En af Engelbrekts medhjelpare, Broder Svensson Tjurhufvud, som med hårda ord angripit Carl Knutsson, för det att han ej erhållit något slott i förläning, blev på dennes föranstaltande gripen och halshuggen på Brunkebergs torg.
  Året var 1436. året efter riksdagens första möte, i Arboga 1435. 

Källa: Stockholms Blodbestänka jord. Tryckt hos P.G. Berg 1874

12 april 2015: Miljötransportvänligt


12 april 2015: När hela Stockholm stod i lågor

Stockholm har många gånger blifvit förhärjadt af eldsvådor, men sällan hafva så många menniskolif blifvit spillda, som d. 11 april 1407, då staden till största delen uppbrändes genom ljungeld.
  Den var då ganska tätt bebyggd, för det mesta med trähus. Mellan kl. 10 och 12 på förmiddagen var elden så häftig, att många hundra personer, som i trängseln ej hunnit undkomma, blefvo begrafna under de brinnande husen.
  Andra trängde sig hastigt till hamnarne, sökande på båtarne räddning undan elden; men i ångsten kastade sig alltför många på de små farkorsterna, så att dessa kantrade och sjönko, och ännu flera omkomma i vattnet än af elden.
  Messenius uppgifver, att 400 personer omkommo, men Alb. Krantzius och Munsterus göra antalet af förbrända menniskor mycket större: de uppgifva dem till 1,600, utom dem, som vid detta sorgliga tillfälle tog sin tillflykt till farkoster och der ömkligen omkommo. 

Källa: Stockholms Blodbestänka jord. Tryckt hos P.G. Berg 1874

11 april Kommer 3

11 april Kommer 2

11 april 2015: Moderna tider


11 april Kommer snart 1

11 april 2015: Miljöpartiet på grön utflykt


11 april 2015: Käpplingemorden - ett blodbad 1389

Käpplingemorden (1389)

Hättebröder och Fetaliebröder kallades de tyskahandlande, som under konung Albrekts beskydd vunnit burskap i Stockholm och omsider blifvit så talrika, att de en tid fullkomlig beherrskade staden.
  Enligt en då gällande lag delade de med svenska borgerskapet halfva andelen i stadens styrelse; men under förevändning att hämnas den orättvisa, som blifvit föröfvad mot konung Albrekt, tilläto de sig en hel mängd våldsamheter mot de svenska borgane, och deras öfverlägsenhet gjorde att detta en längre tid ostraffadt fortgick.
  Den mest skriande af deras illbragder var den, då de, under lösa förevändningar, fängslade 60 – Botin uppgifver deras antal till 200 – svenska borgare, inspärrade dem i Svartbrödraklostret, pinade dem med trädsågar och andra plågoredskap, för att tvinga dem till bekännelse av ett brott, som de ej föröfvat, och slutligen brände dem i ett hus på Käpplingen, nu mera Blasiiholmen, natten mellan d. 11 och 12 juni 1939.
  Detta nidingsverk väckte en allmän fasa, och ett förfärliga åskdunder, som följande dag inträffade, troddes vara ett till himmelens vrede däröfver.
  Missdådarne oroades likväl icke deraf, innehade Stockholm ända till dess det öfverlämnades åt drottning Margaretha, till följd av öfverenskommelsen om Albrekts befrielse, och utöfvade ännu ytterligare många grymheter mor de förtryckta svenska invånarne.
  Till försoning af det ofvannämnda mordet på Käpplingen, skola de hafva blifvit ålagda att utanför staden uppresa trenne pelare, för att beteckna afståndet mellan Pilati hus och Golgatha, samt det ställe, der Kristus första gång föll till jorden under korsets tyngd.

Källa: Stockholms Blodbestänka jord. Tryckt hos P.G. Berg 1874

10 april Kommer 3

10 april 2015: Amerikanska drogpolitiken ...


10 april Kommer 2

10 april 2015; Så skall vi bo tillsammans


10 april Kommer 1

10 april 2015: Kaplans bostadspolitik i praktiken


9 april Kommer 3

9 april Kommer 2

9 april 2015: Det svenska låset


9 aprill 2015: Vår beredskap är g...

Också Sverige fruktar tysk invasion. Vad göra?
  En militär, i full generalsuniform, sänds genast till Helsingborg och paraderar vid Sundet.
  Man räknar med att den tyska underrättelsetjänsten omgående rapporterar till Berlin att Sverige är rustat, att landets beredskap är god vilket visas av att en general är synlig vid hameni Helsingborg ...

9 april 2015: För 75 år sedan

En dyster dag: Det är i dag på dagen 75 år sedan Hitler-Tyskland invaderade Danmark och Norge.
  Enda solskenshistorien:
  Den nyutnämnde tyske befälhavaren över Danmark ringer Danmarks konung och kräver att det danska flygvapnet ger sig och överlämnar sig till tyskarna:
  - Nåvel, vil de ha ett av våra fly eller både to?

9 april 2015: Miljöarbete m/2015


9 april Kommer 1

9 april 2015: Regeringssamarbete m/s-mp


9 april 2015: Stockholmiana

1250 Stochkholm grundas
1280 Trenne riksråds afrättning
1306 Thorkel Knutssons afrättning
1319 Ursprunget till Brunkebergs namn
1320 Prins Magnus halshuggen på Helgeandsholmen
1382 Carl Nilsson Färla mördad av Bo Jonsson Grip
1389 Käpplingemorden
1407 Stockholm uppbrändt
1436 Broder Svensson Tjurhufvud
1437 Pukes afrättning
1463 Bondetåg mot Stockholm
1490 En konstnär ihälstucken
1520 Måns Jönsson korsfäst
1520 8 november: Stockholms bladbad
1527 Erkebiskop Knut rådbråkad
1529 Måne Bryntesson Lilliehööks afrättning
1553 Dalasupprorets huvudvmän afrättade
1536 Krutkonspirationen mot Gustaf I
1559 Ett slottstorn störtar
1563 Hertig Johans tjenare steglade
1566 Dödsstraff för osanning
1567 Fänrik Maximilian dränkt
1568 Erik XIV mördar med eldgaffel
1568 Göran Pehrssons afrättning
1568 Sten Eriksson Leijonhufvuds död
1574 Mornays vapendans
1576 Peder Hård ihjälslagen
1577 Bengt Bagges halshuggning
1584 En sammansvärjning mot Johan III
1593 Blodigt uppträde i Riddarholmskyrkan
1595 Duell på Stortorget
1597 Abraham Melchorsson aflifvad
1604 En sammansvärjning mot Carl IX
1605 Hogenschild Bjelkes halshuggning
1609 Daniel Våken rådbråkad
1615 Den ena bödeln hänger den adnra
1624 En dräpt poet
1628 Skeppet Wasas förolyckande
1642 Simon de la Valée ihjlstucken
1650 E. on Saltz skjuten
1652 Södermalms galge
1652 Messeniernas halshuggning
1652 Studenterna Campanius och Antelius halshuggning
1653 En bodekung med sin minister haljuggen
1653 Adlig ätt utslocknad
1674 Lasse Lucidor
1676 Skeppet Westervik uppbrinner
1681 En bödel dödad
1681 Carl XI överfallen
1686 Stor eldsvåda i Stockholm
1694 Ljungeld i Riddarholmskyrkan
1696 Kongl. Stallet uppbrinner
1697 Slottsbranden den 7 Maj
1698 Duell
1707 Två gånger halshuggen
1707 Otta Arnold Paykulls afrättning
1711 Mord i Stadshagen
1719 Georg Henrik Görtz avrättas
1720 Ett fartyg sprängt i luften
1720 Prosten Peter Brenners halshuggning
1722 Anders Gyllenroths halshuggning
1731 En ställning ramlar
1736 Göthes malmgård
1743 Dalaupproret
1743 Buddenbrocks halshuggning
1743 Lewenhaupts flykt och halshuggning
1747 En medicine doktor halshuggen
1749 Prest eller bankkommissarie?
1751 Oerhörd eldsvåda i Stockholm
1756 Sammansvärjning mot ständerna
1757 Sahlestedts aflifvande
1788 Högtidligheterna vid Gustaf Adolofs födelse
1790 Johan Henrik Hästesko halshugges
1792 Gustaf III:s mord
1792 Anckarströms sista dagar
1807 Oförmodad död
1810 Grefve Fersens mord
1814 En frimurare skjuter sig
1825 Dramatiska theaterns brand
1833 En duell
18368 Gaut-upplopp vid Stadshuset i Stockholm
1844 Lagerstråles mord
1844 Hemlighetsfulla mord
1848 Gatu-upplopp i Stockholm
1866 Katholska kyrktornets instörtande
1873 Eldsvåda den 12 november

Källa: Stockholms Blodbestänka jord. Tryckt hos P.G. Berg 1874

8 april 2015: Ny modell?


8 april Kommer 3

8 april Kommer 2

8 april 2015: Problem i vägen


8 april Kommer 1

8 april 2015: Med Bo Jonsson Grip vid högaltaret

Carl Nilsson Färlas mord (1382)

Ej en gång kyrkorna hafva varit fridlysta för blodiga uppträden. Ett sådant egde rum år 1382, då riksdrotsen Bo Jonsson Grip, inför sjelva altaret i dåvarande Gråmunkekyrkan, mördade sin slägting Carl Nilsson Färla, gift med Rörik Algotssons dotter Cecilia, som var hans faders faster.
  Carl Nilsson måtte sålunda hafva varit en vida äldre man än Bo Jonsson, men krönikerna uppgifva emellertid att dådet skulle haft sin orsak i svartsjuka, emedan Bo Jonssons fru troddes ha gynnat Carl Nilsson med sin kärlek.
  Emellertid skall en gång en häftig tvist uppstått mellan de båda fränderna, dervid Färla tog sin tillflykt ute i kyrkan, som då betraktades såsom den säkraste fristad. Men, utan vördnad för det helgade rummet, förföljde mördare den flyenade ända fram till högaltaret, der han fullbordade handlingen och der han i sitt raseri skall hafva rent av styckat liket.
  Traditionen berättar, att grafstenen öfver den mördade remnat i lika många stycken.
  Bo undgick likväl allt straff, ty den versdsliga rättvisan hade inga händer mot den mäktige mannen, och de andligas vrede öfver helgedomens oskärande försonade genom frikostiga gåfvor till klostret och kyrkan. 

Källa: Stockholms Blodbestänka jord. Tryckt hos P.G. Berg 1874

7 april Kommer 3

7 april 2015: Par i hund


7 april Kommer 2

7 april 2015: Dagens utsikter - eller hoppet lever


7 april Kommer 1

torsdag 24 december 2015

7 april 2015: Halshuggningen på Helgeandsholmen 1320

Konung Birgers son Magnus räddades under Håtunaleken, då hertigarne Erik och Waldemar förrädiskt öfverföllo konungen, hans fader, derigenom att en trogen tjenare, Arvid Smålänning, flydde  med den späde konungasonen och lyckligen ankom till Danmark.
  Honom väntade dock ett sorgligt slut.
  Vid det, efter hertigarne Eriks och Waldemars död, utbrutna kriget mellan deras anhängare och konung Birger, innehade Magnus Stegeborg, hvilket han med mycken tapperhet försvarade; men sedan Nyköping gifvit sig och brist på lifsmedel uppstått bland besättningen, måste äfven Magnus kapitulera, och gaf sig fången i September 1318 mot förbindelse, att intet ondt skulle honom tillfogas till lif eller lem.
  Denna förbindelse hölls likväl icke bättre, än att, sedan Eriks son, den späde Magnus, blifvit utkorad till konung, ansåg man, till befästande af hans thron; och ehuru dennes trygghet ytterligare blifvit försäkrad genom traktaten i Roeskilde, dömde herredagen honom likväl till döden, d. 21 Okt. 1320, och domen verkställdes på Helgeandsholmen d. 28 i samma månad, hvarvid en matta lades på afrättsplatsen, båren öfvertäcktes med guldtyg och fyra riddare buro liket till dess farfaders graf i Riddarholmskyrkan. 

Källa: Stockholms Blodbestänka jord. Tryckt hos P.G. Berg 1874